Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Ett lefvande bohagsting uttalar otillbörliga åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
var det ej hungern eller misshandlingen jag grät för; nej,
det var efter min moder och mina systrar — det var derför
att jag ej hade någon i hela verlden, som höll af mig. Jag
visste aldrig hvad frid eller glädje ville säga. Jag hade
aldrig hört ett vänligt ord talas till mig, förrän jag fick
arbete i er fabrik. Ni, herr Wilson, behandlade mig väl;
ni uppmuntrade mig att göra det goda och att lära mig
läsa och skrifva och försöka komma framåt, och Gud vet,
att jag tackar er derför. Då var det jag fann min hustru;
ni har sett henne och vet, hur vacker hon är. Då jag fann,
att hon älskade mig, och jag gifte mig med henne, var jag
så glad och lycklig, som om jag ej varit på jorden; och,
herre, hon är lika god som vacker. Men hvad händer?
Jo, nu kommer min husbonde och tar mig tvärt från mitt
arbete och mina vänner och det jag älskar, och vräker ned
mig i smutsen.. Och hvarför? Jo, som han säger, derför
att jag glömde hvem jag var; ban skall lära mig, säger
han, att jag är bara en neger. Och så till slut träder han
emellan mig och min hustru och befaller mig att lemna
henne och lefva med en annan qvinna. Och allt detta ge
honom edra lagar rätt att göra, i trots af både Gud och
menniskor. Märk detta, herr Wilson, allt detta, som
krossat min mors, min systers, min hustrus hjertan och mitt
eget hjerta — allt detta är i edra lagar tillåtet för hvar man
i Kentucky att göra, utan att någon kan hindra det. Och
sådant kallar ni mitt lands lagar! Jag eger intet land, herre,
lika litet som jag eger någon fader. Men jag går nu för
att finna ett hemland. Jag vill intet hafva af ert land, utom
att bli det qvitt och gå i frid derifrån; och då jag kommer
till Canada, der lagarne skola kännas vid mig och skydda
mig, då skall det bli mitt land, och dess lagar skall jag
lyda. Men vill någon hindra mig, då må ban ta sig i akt,
ty jag är förtviflad. Jag skall kämpa för min frihet till
mitt sista andedrag. I sägen, att edra fäder handlade så,
och att de gjorde rätt; nåväl, då är det rätt äfven för mig.»
Dessa ord, som han uttalade, under det ban än satt vid
bordet och än gick fram och åter i rummet, under många
tårar, med flammande ögon och lidelsefulla åtbörder — dessa
ord voro alldeles för mycket för den godsinte gamle man,
till hvilken de stäldes, och hvilken under tiden framtagit en
stor gul silkesnäsduk, med hvilken han flitigt torkade sig i
ansigtet.
»Har jag ej alltid sagt dem det der, de eländiga
skurkarne!» utbröt han plötsligt. »Godt, gif dig i väg, George,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
