Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Qväkarnybygget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
»I qväll!» upprepade Eliza; »i qväll!» Orden hade
ingen mening för henne, hennes hufvud var oroligt och
förvirradt, och hon förlorade för en stund medvetandet.
Då hon åter vaknade, fann hon sig beqvämt liggande
på sängen med ett täcke höljdt öfver sig, och Ruth
frotterande hennes händer med kamfer. Hon öppnade ögonen,
men befann sig i ett tillstånd af drömmande, behaglig
slapphet, sådant man plägar erfara, då man länge burit på en
tung börda och sedan med ens känner, att den är borta
och att man nu får hvila. Den spänniDg af
nervverksamheten, som ej ett ögonblick vikit allt sedan första stunden
af hennes flykt, hade nu lemnat rum för en underlig känsla
af trygghet och hvila, och der hon nu låg med sina stora
mörka ögon vidöppna, följde hon, som i en stilla dröm, de
omgifvandes alla rörelser. Iion såg dörren till nästa rum
öppen, såg aftonmåltidsbordet med dess snöhvita duk; hörde
det sakta sorlet från det sjudande teköket, såg Ruth trippa
fram och åter med bakelsefat och fruktskålar, och hur hon
gång efter annan stannade för att sticka en bakelse i munnen
på Harry eller klappa hans hufvud eller sno hans långa
lockar omkring sina hvita fingrar. Hon såg Rakels ståtliga,
matronlika gestalt, då hon allt emellanåt gick till hennes
säng och lade till rätta eller slätade ut sängtäcket eller
jemkade på kuddarne för att visa sin välmening, och hon
kände liksom ett solsken stråla ut öfver sig från hennes
stora, klara bruna ögon. Hon såg Ruths man komma in,
såg Ruth ila mot honom och börja tala mycket allvarligt
med honom i hviskande ton, hvarunder hon emellanåt med
uttrycksfulla åtbörder pekade med fingret på rummet, der
Eliza låg. Hon såg Ruth med barnet på armen sätta sig
vid tebordet, och hon såg dem alla der, äfven lille Harry
på en hög stol under skuggan af mor Rakels breda vingar;
hon hörde ett otydligt sorl af talande röster, ett dämpadt
klingande af teskedar och ett sakta slamrande af koppar
och skålar, och allt detta framstod i en oredig blandning
för henne under hennes halfvakna, drömmande tillstånd;
slutligen somnade hon och sof, som hon aldrig kunnat sofva
sedan den fasansfulla midnattstund, då hon tog sitt barn
på armen och flydde i den kalla, stjernklara natten.
Hon drömde om ett underskönt land, ett land, som
hon tyckte, der man fick hvila ut — med gröna stränder,
täcka holmar och härligt glittrande vatten; och här i ett
hus, om hvilket vänliga röster sade att det var hennes hem,
såg hon sin gosse leka, ett fritt och lyckligt barn. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
