Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Toms nya matmor och hennes åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
afskyvärdt; men S:t Clare vill att tjenarne der nere skola
hafva allting rundligt, och hvarenda en af dem lefver just
som han behagar. Säkert är att våra tjenare äro alldeles
bortklemade. Jag förmodar det i viss mån är vårt eget
fel, att de äro så sjelfviska och handla som bortskämda
barn; men jag har talat derom med S:t Clare, tills jag
alldeles tröttnat.»
»Och jag ock», sade S:t Clare och tog en morgontidning.
Eva, den vackra Eva, hade stått och lyssnat till sin
moder med detta uttryck af djupt och hemlighetsfullt
allvar, som var egendomligt för henne. Hon gick nu sakta
rundt omkring bordet och slog armarna om halsen på henne.
»Nå, Eva, hvad vill du?» frågade modern.
»Mamma, kan jag ej få passa upp på dig en natt,
bara en? Jag vet, att jag ej skulle göra dig nervös, och
jag skulle ej somna. Jag ligger ofta vaken om nätterna
och tänker —.»
»Dumheter, barn — dumheter!» afbröt henne Marie;
»du är då ett så besynnerligt barn.»
»Men får jag inte, mamma? Jag tror», sade hon skyggt,
»att dadda inte är riktigt frisk.»
»Åh, det der är bara ett af daddas vanliga upptåg!
Dadda är precis som alla de der andra — gör så mycket
väsen, om hon har litet ondt i hufvudet eller värk i ett
Unger; sådant får man aldrig fästa sig vid, det duger ej.
Jag har mina grundsatser i dessa frågor», sade hon
vändande sig till miss Ofelia; »du skall snart finna, att det är
nödvändigt att vara bestämd. Om du uppmuntrar tjenarne
med att fästa vigt vid hvarenda liten känsla af obehag, och
lyssnar till deras klagan vid hvarje liten opasslighet, så får
du snart intet annat att göra. Jag beklagar mig aldrig
sjelf — ingen vet, hvad jag har att lida. Jag känner det
som en pligt att bära det tåligt, och jag gör det.»
Miss Ofelias runda ögon uttryckte vid detta uttalande
en så oförstäld förvåning, att S:t Clare, som fann det hela
i högsta grad roande, utbrast i ett högt skratt.
»S:t Clare skrattar alltid, då jag gör den minsta
antydan om min sjuklighet», sade Marie med ett tonfall af
lidande martyr. »Jag vill hoppas, den dag ej må komma,
då han får minnas det!» Och hon satte näsduken för
ögonen.
Härpå följde naturligtvis en temligen obehaglig tystnad.
Slutligen reste sig S:t Clare, såg på sitt ur och sade han
hade ett ärende ut i staden. Eva trippade ut efter ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
