Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Den frie mannen försvarar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
George; det är ej första gången i dag jag fjällar en ful
fisk, för att hjelpa ditt folk», sade Fineas och stängde dörren
efter sig.
»Fineas är mycket klok», sade Simeon. »Han skall
göra det bästa, som kan göras, för dig, George.»
»Allt hvad jag är ledsen för», sade George, »är att I
kunnen löpa någon fara.»
»Jag blefve dig tacksam, vän George, om du ville
upphöra med sådant tal. Hvad vi göra, det tvingar oss
vårt samvete att göra; vi kunna ej annat. — Och nu, mor»,
tillade han och vände sig till Rakel, »skynda nu på med
tillrustningarna för dessa vänner, ty vi kunna ju ej låta
dem fara hungriga från oss.»
Och medan Rakel och barnen voro sysselsatta med att
grädda maiskaka, steka kyckling och skinka och i hast
skaffa fram öfrigt tillbehör till aftonvarden, sutto George
och hans hustru i deras lilla kammare, fördjupade i sådant
samspråk, som man kan tänka sig mellan makar, hvilka
kanske om några få timmar måste skiljas för att aldrig
återförenas.
»Eliza», sade George, »menniskor, som hafva vänner
och barn och jord och pengar och dylikt, hunna icke älska
hvarandra såsom vi, som ega intet annat än hvarandra.
Anda tills jag lärde känna dig, Eliza, hade ingen varelse
älskat mig, utom min arma moder och min förkrossade
syster. Jag såg stackars Emily den morgon, då
slafhandlaren förde bort henne. Hon gick till vrån, der jag låg
och sof, och sade: ’Stackars George, nu går din sista vän
från dig. Hvad skall blifva af dig, fattiga barn?’ Och jag
sprang upp och slog mina armar om henne, och grät och
snyftade; och hon grät också, och dessa voro de sista
vänliga ord jag fick höra under tio långa år; och mitt hjerta
förtorkades och kändes som aska, tills jag träffade dig. Och
då du sedan skänkte mig din_ kärlek — o, det var som en
uppståndelse från de döda! Anda sedan dess har jag varit
som en ny menniska. Och nu, Eliza, vill jag hellre gjuta
mitt sista hjerteblod, än de skola ta dig från mig. Den
som vill fånga dig, han måste träda öfver mitt lik.»
»Herre, förbarma dig!» ropade Eliza snyftande. »O,
att han endast ville låta oss komma ut från detta land;
det är allt hvad vi begära.»
»Står väl Gud på deras sida?» sade George, ej så
mycket till sin hustru, som uttalande för sig sjelf sina bittra
tankar. »Ser ban väl, hvad de göra? Hvarför låter han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
