Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Förebådande aningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 *
led, stundom invaggar omgifningens hjärtan i ett falskt
hopp, fastän offret kanske redan står på grafvens brädd.
Eva gick åter ut i trädgården och vistades på verandorna;
hon lekte och skrattade åter, och hennes fader förklarade i
sin glädje, att de snart skulle få se henne lika frisk som
alla andra. Miss Ofelia och läkaren voro de enda, som ej
läto sig af detta falska stillestånd hänföras till något hopp
om varaktig förbättring. Och det var dessutom ännu ett
hjerta, som kände samma visshet, nämligen Evas eget lilla
hjerta, hivad är det väl, som stundom talar så lugnt och
så klart i ens själ, att hennes tid nu är kort på jorden?
Är det den händöende naturens hemliga aning, eller är det
själens omedvetna trängtan mot evigheten, då denna står
henne nära? Hvad det nu än var, så hvilade i Evas hjärta
en stilla, ljuf, anande visshet, att himlen stod henne nära; —
en visshet, lugn som solnedgångens ljus, ljuf som en stilla
och klar höstafton; och hennes lilla hjerta hvilade dervid
och kände endast sorg för dem, som älskade henne så
varmt.
Ty ehuru Eva vårdades så ömt och ehuru lifvet låg
framför henne så ljust och härligt, som kärlek och rikedom
kunde göra det, kände hon likväl för egen del ingen smärta
eller fruktan för döden.
I den bok, som hon och hennes enfaldige gamle vän
hade läst så flitigt tillsammans, hade hon skådat och med
sitt unga hjerta omfattat bilden af honom, som älskade
barnen; och alltefter som hon betraktade honom, upphörde
han att framstå för henne såsom en bild från ett aflägset
förflutet, och vardt deremot en lefvande och närvarande
verklighet. Hans kärlek genomträngde hennes barnahjerta
med en ömhet, som var högre än någon mensklig kärlek,
och det var till honom och till hans hem, hon sade sig att
hon nu var på väg att gå.
Men hennes hjerta sörjde på samma gång af ömhet
för dem, som hon nu skulle lemna efter sig på jorden, och
allra mest för sin fader; ty ehuru Eva aldrig belt tänkte
ut den tanken, bade hon dock en anande förnimmelse af
att hon var dyrbarare för hans hjerta, än för någon annans.
Hon älskade sin moder, emedan hennes hela natur var att
älska; och all den sjelfviskhet, som hon såg hos modern,
kunde endast göra henne sorgsen och förvirrad; ty hoiji
hade ett barns hela omedvetna förvissning, att hennes moder
aldrig kunde göra något orätt. Det var något hos modern,
som Eva aldrig kunde få klart för sig; men hon öfverskylde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
