Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Förebådande aningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
och utlemnade detta alltid med tanken, att det likväl var
hennes egen mamma, och att hon dock älskade henne så ömt.
Hon kände derjemte djupt medlidande med dessa
tillgifna, trogna tjenare, för hvilka hon var såsom dagens ljus
och solens sken. Barn kunna vanligen ej draga några
allmänna slutsatser af livad de se och erfara; men Eva var
ett tidigt mognadt barn, och allt hvad hon hade fått se af de
olyckor, som åtföljde det system, hvarunder de lefde, hade,
det ena efter det andra, lagt sig tungt öfver hennes
tänkande hjerta. Hon erfor en obestämd längtan efter att få
göra något för dem, att få välsigna och rädda dem, och ej
endast dem, utan alla, som voro i samma ställning, — en
längtan, som stod i sorglig motsägelse mot svagheten och
bräckligheten hos hela hennes egen kroppshydda.
»Onkel Tom», sade hon en dag, då hon läste för sin
vän, »jag kan förstå, hvarför Jesus ville dö för oss.»
»Hvarför, miss Eva?»
»Jo, emedan äfven jag känt det på samma sätt.»
»Hvad menar ni, miss Eva? — Jag förstår er ej.»
»Ja, jag kan ej säga dig det riktigt; men då jag såg
de der stackars varelserna på ångaren, du mins, då du och
jag reste hit, och jag såg, att somliga hade förlorat sina
mödrar och somliga sina män, och huru mödrarne gräto
efter sina små barn; och då jag hörde, hur det gick med
stackars Prue — o, var det ej grufligt? —, och många,
många andra gånger har jag känt, att iag skulle vara glad
att dö, om min död kunde göra slut på allt detta elände.
Ja, Tom, jag ville dö för dem, om jag kunde», sade barnet
allvarsamt och lade sin hand på hans.
Tom såg sorgset på Eva; och då hon i detsamma
hörde sin faders röst och smög sig bort, torkade ban flere
gånger sina ögon, under det han såg efter henne.
»De’ tjenar till alls ingenting att försöka hålla miss
Eva qvar här», sade han till dadda, hvilken han mötte
strax efteråt. »Hon har fått Guds insegel på sin panna.»
»Ja, ja», sade dadda, upplyftande sina händer; »jag
har alltid sagt det. Hon har aldrig varit lik barn, som få
lefva; det var alltid något så underligt i hennes ögon. Jag
har sagt det åt missis så många, många gånger; nu sannas
mina ord — vi se det alla •—; kära, lilla välsignade lamm!»
Eva sväfvade uppför trappan till verandan för att möta
sin far. Det var sent på eftermiddagen, och solens strålar
omgåfvo hennes hufvud med ett slags gloria, under det hon
gick framåt i sin hvita drägt, med sitt guldgula hår och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
