Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Den lilla evangelisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Den lilla evangelisten.
Det var söndagseftermiddag. S:t Clare låg utsträckt
på en soffa af bamburör på verandan och njöt af en cigarr.
Marie låg tillbakalutad på en annan soffa midt emot det
fönster, som öppnade sig utåt verandan; hon var genom
ett fiorsomhänge skyddad mot moskitemas anfall och höll
slappt i sin hand en fint inbunden bönbok. Hon hade den
lios sig derför att det var söndag, och inbillade sig, att hon
varit sysselsatt med att läsa, ehuru hon i sjelfva verket
slumrat in den ena gången efter den andra med den öppna
boken i sin hand.
Miss Ofelia, som efter åtskilliga förfrågningar lyckats
vädra upp ett metodistmöte i trakten, hade rest ut med
Tom såsom kusk för att bevista detsamma, och Eva hade
följt henne.
»Hör du, Augustin», sade Marie efter en stunds
slummer, »jag får allt skicka till staden efter min gamle läkare,
doktor Posey; jag är viss, att jag nu fått hjertlidande.»
»Ja, men hvarför behöfver du skicka efter honom?
Den bär doktorn, som sköter Eva, tycks ju vara skicklig.»
»Jag kan ej lita på honom vid farliga sjukdomsfall»,
återtog Marie, »och jag vågar påstå, att min sjukdom är
farlig. Jag har funderat på saken de två, tre sista
nätterna; jag lider af så oroande smärtor, och känner det så
underligt.»
»Ack, Marie, du inbillar dig så mycket. Jag tror ej
det kan vara något hjertlidande.»
»Nej, icke tror du det; det kunde jag väl vänta mig.
Du kan nog bli orolig, om Eva hostar eller det kommer
det allra minsta åt henne; men på mig tänker du aldrig.»
»Om det är särskildt angenämt för dig att ha
hjertlidande, så vill jag gerna hålla med dig om att du har det»,
sade S:t Clare; »men jag visste ej, att du tyckte så.»
»Nåväl, jag vill hoppas, du ej må få ångra dina ord,
då det är för sent», sade Marie; »men — du må tro det
eller ej — sanning är, att mitt bekymmer för Eva och de
ansträngningar, jag måst göra för det kära barnet, ha
utvecklat den sjukdom, jag länge misstänkt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
