Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
bli kristna, skall Jesus hjelpa er. I masten bedja till
honom; I måsten läsa —.»
Barnet afbröt sig, såg medlidsamt på dem och sade
sorgset: »Ack, det är ju sant, I kunnen ej läsa. Arma
varelser!» — och hon gömde ansigtet i kudden och grät,
tills hon väcktes af många halfqväfda snyftningar från
dem, till hvilka hon talade och hvilka knäböjde på golfvet.
»Bryn er ej derom!» sade hon, upplyftande sitt hufvud
och med ett ljust leende midt genom tårarne. »Jag har
bedt för er, och jag vet Jesus vill hjelpa er, fastän I ej
kunnen läsa. Söken alla att göra det bästa I kunnen;
bedjen honom hjelpa er, och låten läsa bibeln för er, så ofta
I kunnen; och jag tror jag skall få se er alla i himlen.»
»Amen!» hördes halfhögt från Tom och dadda och några
af de äldre, som tillhörde metodistförsamlingen. De yngre
och mer tanklösa voro för ögonblicket alldeles
öfverväldi-gade och snyftade med sina hufvuden nedböjda på sina knän.
»Jag vet», sade Eva, »I hållen alla af mig »
»Ja, ja, det göra vi. Gud välsigne henne!» hördes det
ofrivilligt svaras från alla håll.
»Ja, jag vet det. Det är ingen enda bland er, som ej
alltid varit mycket vänlig mot mig, och nu vill jag gifva
er något, som, då I sen det, alltid skall påminna er om mig.
Jag skall gifva hvar och en af er en lock af mitt hår; och
då I sen på den, tänken på, att jag hållit af er och gått
till himlen och att jag vill se er alla der.»
Det är omöjligt att beskrifva, detta uppträde, då de
under tårar och snyftningar samlades omkring den lilla
varelsen och från hennes händer mottogo hvad som syntes
dem som sista tecknet af hennes kärlek. De föllo på sina
knän; de snyftade och bådo och kysste fållen på hennes
klädning, och de äldre läto höra kärleksord blandade med
böner och välsignelser, såsom hos denna lättrörliga folkstam
är vanligt.
Efter som hvar och en mottog sin gåfva, lemnade de
rummet, vid ett tecken af miss Ofelia, som var orolig för
den verkan, all denna lidelsefullhet kunde hafva på hennes
lilla patient.
Till slut voro de alla borta utom Tom och dadda.
»Här, onkel Tom», sade Eva, »har jag en vacker lock åt
dig. Ack, jag är så lycklig, onkel Tom, då jag tänker på att
jag skall se dig i himlen; ty derpå är jag viss; och dadda —
älskade, goda, snälla dadda!» sade hon och omfamnade ömt
sin gamla amma, »jag vet, att äfven du skall vara der!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
