Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
snygghet och befordra trefnad samt undanskaffa alla
obehagliga påminnelser om sjukdom; hon visade sådant noga
iakttagande af tiden, sådan klarhet och reda och sådan
noggrannhet i att komma ihåg och följa läkarens alla
anvisningar och föreskrifter, att hon vardt liksom hans högra
hand. De, som förut gjort sig lustiga öfver hennes små
egendomligheter och hennes ordningsraseri, som var så olikt
den vårdslösa obundenheten i södern, de måste nu erkänna,
att hon var just den person, som här behöfdes.
Onkel Tom var ofta inne i Evas rum. Barnet led
mycket af nervös oro, och det kändes då för henne som
en lindring att bli buren, och det var Toms högsta nöje att
få bära på sina armar den lilla bräckliga gestalten, som
hvilade på en kudde, än fram och åter i rummet, än ute
på verandan; och då den svalkande vinden blåste från sjön
och barnet på morgnarne kände sig kraftigast, brukade han
då stundom vandra med henne under orangeträden i
trädgården eller sätta sig ned med henne på deras gamla
sittplatser och sjunga för henne någon af deras älsklingspsalmer.
Hennes fader bar henne ock ofta, men han var ej så
stark; och då ban vardt trött, brukade Eva säga till honom:
»Pappa, låt Tom taga mig. Stackars gosse, ban gör
det så gerna, och du förstår, att det är allt hvad ban kan
göra för mig, och ban önskar få göra något!»
»Ja, det önskar jag ock, Eva», sade fadern.
»Ja, pappa, du kan göra allt och vara allt för mig.
Du läser för mig, du sitter uppe hos mig om nätterna; men
Tom har endast detta — ocb sin sång; och jag vet ju, att
ban gör det lättare, än du. Tom är så stark att bära.»
Tom var ej den ende, som ville göra något. Alla
tje-narne i huset visade, att de hade samma lust, och de gjorde,
hvar och en på sitt sätt, hvad de kunde.
Slackars dadda längtade af bela sitt hjerta till sin
älskling; men hon fann intet tillfälle, hvarken dag eller natt,
att få vara hos henne; ty Marie förklarade, att hennes
själstillstånd nu var sådant, att det var omöjligt för henne att
få någon hvila; och det stred naturligtvis mot Maries
grundsatser att under sådant förhållande unna andra någon ro.
Tjugu gånger om natten väcktes dadda för att gnida hennes
fötter, badda hennes hufvud, söka reda på hennes näsduk,
se efter hvad som rörde sig i Evas rum, att släppa ned
gardinen, emedan det var för ljust, eller draga upp den,
emedan det var för mörkt; och under dagen, då dadda
längtade efter att få deltaga i skötseln af sin älskling, tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
