Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
Marie ovanligt uppfinningsrik uti att hålla henne i oafbruten
verksamhet än på ett, än på ett annat ställe inom huset
eller omkring sin egen person, så att något enda förstulet
möte eller något besök i sjukrummet på ett ögonblick var
allt, som dadda kunde komma åt.
»Jag känner det som min pligt att vara särskildt
aktsam om mig sjelf denna tid», plägade Marie säga; »jag är
ju så svag ocb har dertill öfver mig hela vården och skötseln
af det kära barnet.»
»Verkligen, min bästa»; sade S:t Clare, »jag trodde vår
kusin deruti lättade din börda.»
»Du talar som en man, S:t Clare!–Som om en
moder skulle hunna befrias från vården af sitt barn under
detta tillstånd; men det är detsamma —, ingen förstår, hvad
jag känner! Jag kan ej slå allting ifrån mig jag, som du.»
S:t Clare log. Vi måste förlåta honom, ty ban rådde
ej derför, men ban kuncle ännu le. Ty så gladt och
fridfullt var den unga själens farväl vid hennes afresa, ocli det
var så milda och ljufva fläktar, som vaggade hennes lilla
farkost fram mot den himmelska stranden, att det var
alldeles omöjligt att få klart för sig, att det var döden, som
var i antågande. Eva hade inga plågor, utan endast en
stilla, ljuflig mattighet, som dagligen, fastän nästan
omärkligt, tilltog; och hon var så skön, så älsklig, så hoppfull, så
lycklig, att ingen kunde bli oberörd af det lugnande
inflytandet från denna fläkt af oskuld och frid, som tycktes
om-sväfva henne. S:t Clare kände ett förunderligt lugn komma
öfver sig. Det var ej hopp — sådant var nu uteslutet; det
var ej undergifvenhet; det var endast en stilla hvila i det
närvarande ögonblicket, som tycktes så skönt, att ban kände
ingen lust att tänka på framtiden. Det var samma andens
vemodiga hvila, som vi erfara en klar och mild höstdag i
skogen, då den bortdöende naturens hektiska rodnad är
utbredd öfver träden och öfver de ännu qvardröjande
blommorna vid bäcken, ocb hvaraf vi njuta desto mer, emedan
vi veta, att alltsammans snart, mycket snart skall vara
viss-nadt och försvunnet.
Den vän, som bäst kände till Evas föreställningar ocb
aningar, var hennes trogne bärare, Tom. Till honom kunde
hon säga sådant, hvarmed hon ej ville oroa sin fader. At
honom meddelade hon dessa hemlighetsfulla inre tillsägelser,
som själen får erfara, då de jordiska banden börjat lösas,
innan anden för alltid lemnar stofthyddan.
Tom ville slutligen ej mer sofva på sin kammare, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
