Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. »Det sista verlden har att gifva»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
huset vid sjön med dess trädgård och den lilla
grafven och kommo tillbaka till New-Orleans, och S:t Clare
ströfvade omkring på gatorna och sökte fylla tomrummet i
sitt hjerta med ansträngd verksamhet, och folket, som såg
honom på gatorna eller träffade honom på kaféet, märkte
endast af sorgfloret på hatten hans förlust; ty hvarest han
var, log ban och samtalade och läste tidningar, politiserade
och skötte sina affärer; och hvem kunde ana, att denna
leende utsida endast var ett ihåligt skal omkring ett hjerta,
som var en mörk och ödslig graf!
»S:t Clare är då för besynnerlig», sade Marie till miss
Ofelia i beklagande ton. »Jag trodde alltid, att om det var
något i verlden han älskade, så var det vår kära lilla Eva;
men han tycks blott alltför lätt ha glömt henne. Jag kan
aldrig få honom att tala om henne. Jag trodde sannerligen,
ban skulle känna djupare.»
»Det stilla vattnet är ofta det djupaste, plär man säga»,
svarade miss Ofelia meningsfullt.
»Jag tror ej sådant kan tillämpas på sådana fall som
detta; det är bara prat. Har man känsla, så visar man den
ock; man kan ej annat. Men det är en stor olycka att ha
känslor. Jag ville mycket hellre vara skapad som S:t Clare.
Mina känslor tära på min lifsrot.»
»Det säkra är, att mas’r S:t Clare blir tunn som en
skugga. De säga, han aldrig äter någonting», sade dadda.
»Jag vet bestämdt, att han inte glömt miss Eva; ingen, ingen
kan glömma henne, den kära, lilla välsignade varelsen!»
till-lade hon och torkade tårarne ur ögonen.
»Må så vara, men icke har han åtminstone någon tanke
för mig», sade Marie. »Han har ej sagt mig ett enda ord
af medlidande, och ban måste väl ändå veta, hur mycket
djupare en mor känner, än någon man kan göra.»
»Ens eget hjerta känner bäst hvad det lider», sade miss
Ofelia allvarligt.
»Ja, det är just hvad jag tänker. Jag vet hvad jag
känner; — ingen annan tycks förstå det. Eva, hon förstod
mig, hon; men nu är hon borta!» Och Marié kastade sig
baklänges på soffan och började snyfta hejdlöst.
Marie var en af dessa olyckligt danade naturer, för
hvilka allt, som är borta och förloradt, får ett värde, som
det aldrig hade, så länge man egde det. Allt det hon hade
tycktes hon endast betrakta för att finna dess fel och brister;
men var det en gång förloradt, så var det intet slut på
hennes lofprisande deraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
