Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. »Det sista verlden har att gifva»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Under det detta samtal pågick i förmaket, försiggick
ett annat i S:t Clares arbetsrum.
Tom, som alltid med oro följde sin busbonde öfverallt,
bade sett honom några timmar förut gå till sitt arbetsrum,
och sedan han förgäfves väntat få se honom komma
derifrån, beslöt han sig till slut för att göra sig ett ärende in.
Han inträdde sakta. S:t Clare låg på sin soffa längst in i
rummet. Han låg framstupa med Evas lilla bibel
uppslagen framför sig. Tom gick fram och stannade bredvid
soffan. Han tvekade, om ban skulle säga något, men medan
ban tvekade reste sig S:t Clare plötsligt. Toms ärliga
ansigte var så fullt af sorg och hade ett sådant uttryck af
bekymrad tillgifvenhet, att hans herre blef djupt gripen
deraf. Han lade sin hand på Toms och lutade sig framåt
och såg ned.
»Tom, min käre gosse, bela verlden är tom som ett
äggskal.»
»Jag vet det, mas’r, jag vet det», sade Tom. »Men —
ack om mas’r blott kunde se uppåt — uppåt, der vår
älskade miss Eva är —, upp till den käre Herren Jesus!»
»Ack, Tom! Jag ser uppåt; men mitt bekymmer är, att
jag ser intet, då jag ser dit. Jag önskar, jag kunde se något!»
Tom suckade tungt.
»Det tycks vara gifvet åt barn och åt fattiga ärliga
själar, sådana som du, att se, hvad vi ej kunna», sade S:t
Clare. »Hur kommer det sig?»
»Du har dolt detta för de visa och förnuftiga och
uppenbarat det för de enfaldiga», mumlade Tom; »ja,
Fader, så har det varit välbehagligt för dig.»
»Tom, jag tror’ej — jag kan ej tro! Jag har fått vanan
att tvifla», sade S:t Clare. »Jag ville tro denna bibel, och
jag kan icke.»
»Käre mas’r, bed till den gode Herren: ’Herre, jag
tror; hjelp min otro!»
»Hvem vet väl någonting om något?» sade S:t Clare
med ögonen sväfvande omkring som i en dröm och talande
för sig sjelf. »Var väl all denna härliga kärlek och tro
endast en af de ständigt vexlande yttringarne af mensklig
känsla, utan att hafva något verkligt att hvila på, och sedan
bortdöende med barnets sista andedrag? Och fins nu ej
mer någon Eva, ingen himmel, ingen Kristus, intet, intet?»
»Jo, käre mas’r, det finns! Jag vet det, jag är säker
derpå!» sade Tom och föll på knä. »Käre, käre mas’r, tro,
att det finns!» ’
Onkel Toms stuga.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
