Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Qvarteronens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
»Det tjenar till ingenting att kalla på Gud; han hör
dig ej», sade qvinnan med fasthet. »Det finns ingen Gud,
tror jag; eller om han finns, så står han på våra fienders
sida. Allt är oss emot, både himmel och jord. Allt för
oss till helvetet. Och hvarför skulle vi ej dit?»
Tom tillslöt sina ögon och darrade vid dessa dystra,
gudlösa ord.
»Du begriper», sade qvinnan, »du vet intet om det
här — men jag vet det. Jag har varit här på stället i fem
år, med kropp och själ i denne mans våld, och jag hatar
honom, som jag hatar djefvulen sjelf. Här är du på en
enslig plantage, tio mil skild från hvarje annan, och midt
i kärrmarkerna; icke en enda hvit finnes här, som kunde
intyga det, om du ock blefve lefvande bränd eller skållad
till döds eller sönderpiskad bit för bit eller bunden för att
sönderslitas af hundarne eller upphängd och piskad ihjel.
Här finnes ingen vare sig gudomlig eller mensklig lag, som
kan gagna dig eller någon af oss det allra minsta; och den
här karlen, — det finnes intet i verlden, som han ej skulle
kunna tillåta sig. Jag skulle kunna komma håren att resa
sig på ens hufvud och tänderna skallra i munnen, om jag
blott ville omtala, hvad jag sett och erfarit här — och det
tjenar till intet att sätta sig deremot! Ville jag väl lefva
hos honom? Var jag ej en qvinna med bästa uppfostran?
Och han — Gud i himmelen! — hvad var han och hvad
är_ han? Och likväl har jag lefvat hos honom dessa fem
år och förbannat hvarje ögonblick af mitt lif — natt och
dag! Och nu har han fått sig en ny, — en ung varelse,
bara femton år; och hon är, som hon säger, uppfostrad i
gudsfruktan. Hennes goda matmor har lärt henne läsa i
bibeln, och hon har sin bibel med sig hit — och till
helvetet går hon!» Och qvinnan skrattade ett vildt och
ohyggligt skratt, som gaf ett hemskt och öfvernaturligt genljud
genom det gamla förfallna nästet.
Tom knäppte sina händer; han genomisades af fasa.
»O Jesus, Herre Jesus! Har du alldeles förgätit oss,
arma varelser?» utbrast han till slut. »Hjelp, Herre, jag
förgås.»
Qvinnan fortfor dystert:
»Och hurudana äro de väl, dessa eländiga, förnedrade
varelser, som äro dina kamrater i arbetet, att du skall lida
för deras skull? Hvarenda en af dem skulle vända sig emot
dig, så snart de finge tillfälle dertill. De äro allesammans
så usla och grymma mot hvarandra, som det är dem möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
