Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37. Frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450
»Jag har hört», utbrast fru Smyth, »att det varit karlar
dernere, som varskott alla ångbåtskaptenerna för en man
med en qvinna och en liten gosse i sällskap.»
»Jaså, ha de det!» sade George. »Nå, om vi få se
några sådana personer, skola vi underrätta dem derom.»
En liten vagn körde nu fram till porten, och den
vänliga familj, som i sitt hem mottagit flyktingarne, samlades
omkring dem, för att bjuda dem farväl.
De förklädnader, sällskapet anlagt, voro i
öfverensstämmelse med de vinkar, som Tom Loker gifvit dem. Fru
Smyth, ett aktningsvärdt fruntimmer från det nybygge i
Canada, dit de ämnade fly, och som nu tillfälligtvis var på
väg att återvända dit öfver sjön, hade samtyckt att åtaga
sig lille Harry som hans tant; och på det ban skulle fästa
sig vid henne, hade han under de sista två dagarne
fått-förblifva under hennes uteslutande vård. Ett par extra
smekningar jemte riklig förplägning med pepparkakor och
annat namnam hade gjort, att den unge herrn blifvit henne
mycket tillgifven.
Vagnen körde ned till ångbåtsbryggan. De två unge
männen gingo öfver landgången om bord, hvarvid Eliza
artigt bjöd fru Smyth sin arm och George såg till att deras
saker kommo med.
George stod vid kaptenens hytt och uppgjorde om
öfverfarten för sitt sällskap, då han fick höra ett samtal
mellan två män, som stodo bredvid.
»Jag har iakttagit hvarenda en, som gått ombord», sade
den ene; »och jag vet nu, att de ej äro med på den här
båten.»
Den talande var kontorist på ångbåten; den han
tilltalade var vår för detta vän Marks, hvilken med den
oskattbara ihärdighet, som utmärkte honom, kommit till
Sandusky, för att söka, hvem han uppsluka månde.
»Man kan knappt skilja qvinnan från en hvit», sade
Marks. »Mannen är en mycket ljus mulatt. Han har ett
inbrändt märke i sin ena hand.»
Den hand, med hvilken George nu mottog biljetterna
och vexelpenningarne, darrade lätt; men ban vände sig
lugnt och fäste en likgiltig blick på talaren, samt gick sedan
makligt till andra sidan af båten, der Eliza stod och
väntade på honom.
Fru Smyth och lille Harry hade dragit sig tillbaka till
damsalongen, der den förmenta lilla flickans mörka skönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
