Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37. Frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
framkallade många smickrande anmärkningar af deras
medpassagerare.
Då ångbåtsklockan ringde för sista gången, bade George
glädjen att se Marks gå öfver landgången upp på bryggan;
ocb han drog en djup suck af lättnad, då afståndet mellan
clem var oöfverstigliga
Det var en härlig dag. Eriesjöns blåa böljor krusades
och dansade och gnistrade i solskenet. En frisk bris blåste
från stranden, och den präktiga båten plöjde med stark fart
sin väg framåt.
O, hvilken obeskriflig verld rör sig ej inom ett
menni-skobjerta! Hvem kunde väl tänka, då George så lugnt
vandrade fram och åter på ångarens däck med sin skygge
följeslagare vid sidan, på allt, som derunder stormade inom
hans bröst? Det öfversvinnligt goda, som nu syntes vara
i antågande, syntes honom alltför skönt och härligt för att
kunna förverkligas; och han erfor hvarje ögonblick under
dagen en svartsjuk fruktan, att något skulle kunna komma
och rycka det från honom.
Men ångaren fortsatte sin färd; timmarne förflöto, och
till slut reste sig klar och hög Canadas välsignade strand
— denna strand, som förmår med sin blotta beröring lösa
hvarje slafveriets förtrollning, på hvilket språk den än
uttalats, och af hvilken mäktig folkvilja den än fått sin
bekräftelse.
George och hans hustru stodo arm i arm, då ångaren
närmade sig den lilla staden Amherstberg. Han andades
häftigt och kort; det var som en dimma för hans ögon;
ban tryckte under tystnad den lilla handen, som
darrande hvilade på hans arm. Klockan ringde; ångaren lade
till. Iian visste knappt, hvad han gjorde, då han
hopsamlade sina ressaker och sitt lilla sällskap. Snart stodo de
alla på stranden; de höllo sig stilla tills ångaren lagt ut
igen; då föllo under tårar man och hustru och undrande
barn i hvarandras armar, knäböjde och upplyfte sina hjertan
till Gud.
»Det var, som om de gått från död till lif,
Från grafvens natt till ljusa hiralalanden,
Från syndens verld, med allt dess split ocli kif,
Dit hän, der frihet leds af rätt vid handen;
Der Kristus slitit sönder syndabanden
Och stoftet klädt i evighetens skrud;
Der bröllopssal’n upplåts för väntad brud,
Och der hon bjuds: Var glad och prisa Gud!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
