Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 40. Martyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
oinskränkta makt. Men ban kände sig stark i Gud att förr
gå till döden, än förråda de hjelplösa.
Han nedsatte sin korg på arbetsplatsen, såg upp mot
himlen och sade: »I dina händer befaller jag min ande.
Du har förlossat mig, Herre, du trofaste Gud!» och lät sig
sedan utan motstånd gripas af Quimbos grofva händer.
»Jo, jo», sade jetten, i det ban släpade honom med
sig; »nu kommer du att få smaka på annat! Du kan vara
säker, att mas’r nu är vid rätta humöret. Nu går det nog
ej att smussla sig undan. Smörj kommer du att få; så
mycket är då säkert. Känn på, hur det smakar att hjelpa
mas’rs negrer att rymma! Du får snart se, hva’ du får.»
Intet af "dessa grymma ord nådde hans öra; — en
högre röst lät der höra sig, sägande: »Frukta ej för dem,
som dräpa kroppen och sedan ej hafva något, som de kunna
göra!» Hvarje nerv hos deu arme mannen dallrade vid
dessa ord, och han kände sig som berörd af Guds finger,
och som om han hos sig haft samlad kraften af tusen själar.
Under det han gick framåt, tycktes för honom träden och
buskarne, slafkojorna och allt, som påminde honom om
hans förnedring, skymta förbi hans ögon, liksom landskapet
vid vägen för en snabbt framilande vagn. Hans hjerta
klappade, ban såg hemmet för sina ögon, och stunden för
hans förlossning tycktes vara kommen.
»Nå, Tom», sade Legree, i det han steg upp och
fattade honom hårdt vid kragen på hans jacka, talande
med sammanbitna tänder i ett anfall af raseri: »Vet du,
att jag har i sinnet att döda dig?»
»Ja, det tror jag nog, mas’r», sade Tom lugnt.
»Jo, det har jag», sade Legree med fruktansvärdt lugn;
»just det kommer jag att göra, Tom, om du ej omtalar för
mig allt, som rör de der slynorna!»
Tom stod tyst.
»Hör du ej, hvad jag säger?» röt Legree, som ett
retadt lejon, och stampade hårdt med fötterna. »Tala!»
»Jag har ingenting att säga mas’r», sade Tom långsamt
och med bestämdhet.
»Törs du säga mig, du gamla, svarta, kristna hund,
att du ingenting vet?» sade Legree.
Tom teg.
»Tala!» dundrade Legree och slog till honom i fullt
raseri. »Vet du ingenting?»
»Jo, jag vet, mas’r; men jag kan ej omtala något.
Jag lian dö.’»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
