Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41. Den unge husbonden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
den sent funne Frälsaren, orn hvilken de knappt visste mer
än hans namn, men hvilken den okunniga, men
nådehung-rande själen aldrig anropar utan att få svar.
Cassy, som smugit sig fram från sitt gömställe och
genom att lyssna fått vetskap om det offer, som gjorts för
henne och Emmeline, hade varit hos honom natten förut,
trotsande faran af upptäckt, och för de sista orden, som
Tom haft styrka att framhviska från sitt kärleksrika hjerta,
hade förtviflans långa vinter och den under åratal hårdnade
isskorpan gifvit vika, så att den dystra, förtviflade qvinnan
kunnat både gråta och bedja.
Då George inträdde i skjulet, kände han sitt hufvud
svindla och sveda i sitt hjerta.
»Är det möjligt, är det möjligt?» sade han och kastade sig
ned vid bädden. »Onkel Tom! Min stackars gamle vän!»
Det var något i denna röst, som trängde till den
döendes öra. Han rörde litet på hufvudet, log och sade:
»Jesus kan. göra en döendes bädd
Mjuk som det mjukaste dun.»
Tårar, som gjorde heder åt hans manliga hjerta, runnö
från ynglingens ögon, då han böjde sig öfver sin arme vän.
»O, käraste onkel Tom, vakna upp och tala än en
gång! Se upp! Här har du mas’r George—din egen lille
mas’r George. Känner du ej igen mig?»
»Mas’r George!» sade Tom, i det ban slog upp ögonen
och talade med svag röst. »Mas’r George!» Han såg ut
som om ban yrade.
Efterhand tycktes tanken klarna för hans själ; den
uttryckslösa blicken blef stadigare och ljusnade; hela ansigtet
fick lif; han hopknäppte de grofva händerna, och tårar
runnö nedför hans kinder.
»Prisad vare Herren! Detta är allt, allt hvad jag önskat
mig. De ha ej glömt mig. Det värmer min själ, det gör mitt
gamla hjerta så godt. Nu skall jag dö nöjd! Lofva Herren,
min själ!»
»Nej, du skall inte dö! Du får inte dö! Tänk aldrig
på sådant. Jag har kommit hit för att köpa dig och taga
dig med mig hem», sade George med ungdomlig häftighet.
»Ack, mas’r Georg, det är för sent! Herren har köpt
mig och håller nu på att taga mig hem, — och jag längtar
att få fara hädan. Himlen är ändå bättre än Kentuck.»
»Nej, du får ej dö! Det skall döda mig, det skall
krossa mitt hjerta att tänka på hur du lidit! — Och så
att ligga i det här usla skjulet! Stackars, stackars gosse!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
