Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. De sista kärleksbevisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OtfKEL TOMS STUGA. 483
seort för att om möjligt gifva sina tankar en annan riktning. Han
vandrade rastlöst gata upp och gata ned i New Orleans och kastade sig
sig ifrigt in i allehanda sysselsättningar för att på detta sätt söka fylla
tomrummet i sitt hjärta. Hans bekanta, som mötte honom på gatan
eller sammanträffade med honom på kaféet, skulle icke ha kunnat sluta
sig till hans förlust af annat än sorgfloret kring hatten ; ty själf sam¬
språkade han och log och läste tidningarna och talade politik och upp¬
gjorde affärer, som om ingenting i världen stört hans jämnmod och
sinneslugn. Hvem kunde väl se, att hela denna leende, glädtiga utsida
endast var en tom mask öfver ett mörkt och ödelagdt inre ?
“ Augustin är en bra besynnerlig människa,” klagade Marie en dag
för Miss Ofelia. “ Jag inbillade mig en gång, att om det var någon¬
ting i världen, som han älskade, så var det vår kära lilla Eva ; men han
tyckes verkligen glömma henne ganska lätt. Jag kan aldrig förmå
honom att tala om henne. Jag trodde ändå alltid, att han hade mera
känsla än så.”
“ I det lugnaste vattnet gå de största fiskarne, brukar man säga,”
genmälte Miss Ofelia.
“ Nej, det tror jag visst inte; det är bara prat. Om man har känsla,
så visar man den nog; man kan inte låta bli det. Het är i alla fall en
stor olycka att vara så känslig; jag skulle bra mycket hällre vara som
Augustin. Mina känslor riktigt taga lifvet af mig.”
“ Men, missis,” inföll Hadda, “ master St. Clare har blifvit mager
som ett skelett. He säga, att han aldrig äter någonting. Jag vet be-
stämdt, att han inte har glömt Miss Eva — hvem kan glömma henne,
den kära lilla välsignade varelsen !”
“ Nå ja, men i alla fall bryr han sig inte det minsta om mig,” sade,
Marie. “ Han har inte yttrat ett enda deltagande ord till mig, fast han
måste veta, huru mycket djupare en mors känslor äro än alla andras.”
“ Hvarje hjärta känner bäst sin egen sorg,” anmärkte Miss Ofelia
allvarsamt.
“ Det är just min egen tanke! Jag känner bäst själf, hvad jag lider,
ehuru ingen annan tycks känna det. Eva gjorde det, hon ; men hon är
nu borta ! ”
Marie lade sig ned på soffan och snyftade otröstligt. Hon var en af
dessa olyckliga dödliga, i hvilkas ögon allt, som är förloradt och borta,
far ett värde, som det förut aldrig ägde. Allt livad hon hade tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
