Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kort öfversikt af kemiens utveckling före Berzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORT ÖFVERSIKT AF KEMIENS UTVECKLING.
principen för det föränderliga och brännbara, kvicksilfret
åter principen för det metalliska i egentlig bemärkelse,
för metallglans, smidbarhet o. s. v. Till dessa två lades
för öfrigt under alkemiens senare tid ännu en tredje
grundbeståndsdel, nämligen salt, principen för det eldfasta,
liksom man understundom antog tillvaron af dessa tre
element, svafvel, kvicksilfver och salt, icke blott i metallerna,
utan i alla kroppar öfver hufvud, lefvande eller liflösa.
Att man för öfrigt icke häller under detta tidevarf skydde
att lämna fantasien lösa tyglar, framgår måhända
tydligast af den omständigheten, att somliga alkemister voro
öfvertygade om möjligheten att med tillhjälp af de vises
sten framalstra lefvande varelser, många andra exempel
att förtiga. Att alkemien trots dylika utslag af en osund
och ohäjdad inbillning äfven medförde något godt, vore
orätt att förneka. Därigenom att alkemisterna redan genom
själfva arten af sina sträfvanden tvungos att sysselsätta sig
med praktiska försök af mångahanda slag, kunde de icke
undgå att då och då göra en eller annan betydelsefull
upptäckt eller iakttagelse och uppfinna en eller annan,
värdefull arbetsmetod eller apparat. Dessa spridda rön
voro de enda värkliga guldkorn, de under sitt sökande.
efter metallernas konung lyckades anträffa.
Bland alkemiens första idkare utmärkte sig i
synnerhet araberna, som efter eröfringen af Nillandet med sig
införlifvade en god del af de besegrades andliga odling.
Från dem spreds den sedermera till de västerländska folken.
Liksom under medeltiden i allmänhet vetenskaplig
forskning ofta bedrefs af de andliga, så var äfven förhållandet
med alkemien: i synnerhet rekryterades guldmakeriet flitigt
ur de talrika munkordnarnas leder. Yrket var
emellertid icke utan sina vådor i ett tidevarf, då misstanken
om otillbörliga förbindelser med afgrundens makter var
lika ödesdiger, som den af ringa anledning väcktes. Men
i tider af oro och förföljelse funno “adepterna“ (så
kallades de, som troddes vara i besittning af elixirets
hemlighet) ofta nog fristad hos den världsliga maktens högste
utöfvare, som i utbyte mot sitt beskydd förklarligt nog
beräknade att erhålla sin klingande andel af vinsten.
Det var kemien i klostren och vid furstehofven.
Ehuru det s. k. guldmakeriet fortfor att bedrifvas
långt in i den nyare tiden, ja, t. o. m. icke saknat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
