Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Hvad Berzelius uträttat för kemien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
NÅGRA ORD OM BERZELIUS.
sjuttonde och hvad Lavoisier var för det adertonde. Denne
man var Jöns Jacob Berzelius.
Berzelius gjorde redan tidigt (omkr. 1807) till sin
förnämsta lifsuppgift att utreda kropparnas kvantitativa
sammansättning eller med andra ord att fastställa de
mängdförhållanden, i hvilka grundämnena sammansluta
sig med hvarandra, då de bilda kemiska föreningar.
Endast på denna visserligen mödosamma, men säkra väg
kunde man hoppas att vinna någon tillförlitlig kännedom
om de allmänna lagar, af hvilka de oändligt skiftande
omlagringarna inom materiens värld behärskas.
Uppgiften hörde icke till de lättaste. Visserligen
hade man redan förut, i synnerhet under flogistonperiodens
senaste del, tämligen allmänt börjat hylla den
föreställningen, att de kemiska föreningarnas sammansättning vore
bestämd och oföränderlig till skillnad från de mekaniska
blandningarnas, att så t. ex. gips, som ansågs vara en kemisk
förening mellan kalk och svafvelsyra, icke den ena gången
kunde innehålla litet mera kalk och litet mindre
svafvelsyra än den andra eller tvärtom, utan att förhållandet
mellan kalkens och svafvelsyrans viktsmängder vore
orubbligt detsamma och en gång för alla gifvet, oberoende af
gipsens ursprung och framställningssätt. Men denna
föreställning var ännu mycket sväfvande. Den innebar snarare
en instinktlik aning än en på säkra bevis grundad
öfvertygelse. Därför kunde det ännu i början af detta
århundrade finnas forskare, ja till och med skarpsinniga och
framstående sådana, som helt och hållet bestredo åsikten
om de kemiska föreningsförhållandenas oföränderlighet,
utan fastmer höllo före, att grundämnena kunde förenas
med hvarandra i snart sagt hvilka viktsförhållanden som
hälst.
Orsaken till denna osäkerhet var framför allt att söka
i den kemiska analysens outvecklade tillstånd, som
föranledde, att olika forskare vid undersökning af samma
ämne kunde komma till alldeles olika resultat. Och detta
trots all den möda och omsorg flera af den föregående
generationens kemister nedlagt just på det analytiska
området. (Bland dessa må här särskilt framhållas den med
rätta berömda Torbern Bergman, professor i kemi vid
Uppsala universitet, född 1735, död 1784.) Utan att låta
afskräcka sig af några svårigheter grep emellertid Berzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
