Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänt gälla för fullkomligt inhemska, äro dock ursprungligen af främmande
upprinnelse, såsom t. ex. altare, regel, tafla, predika, skrifva, hvilka alla äro inkomna från
latinet, andakt, anblick, ansigte, behörig, gehör, anföra, erfara, vilkor, m. fl., lånade
från tyskan. Man torde invända, att blott sådana utländska ord, hvilka kunna ersättas
med fullt liktydiga svenska, borde förbigås, och detta vore utan tvifvel i sig sjelft det
riktigaste. Men härvid möter den svårigheten, att skriftspråket för närvarande är
alldeles öfversvämmadt af dylika främmande ord, att de nyttjas fullt ut lika mycket, om
icke mer än de svenska motsvariga, och att allmänheten, hvars gagn och beqvämlighet
i främsta rummet böra afses, vore föga belåten med en ordbok, som icke upptoge och
förklarade äfven sådana, ty onekligen skulle derigenom arbetets nytta i icke ringa grad
förminskas. Man har således funnit lämpligast, att här upptaga alla i svensk skrift
begagnade utländska ord, så vidt bruket af dem kan kallas allmänt och icke härrör blott
ifrån enskilta hugskott. De, för hvilka svenska liktydiga finnas, äro dock anförda utan
någon egentlig ordförklaring, endast med hänvisning till eller angifvande af de
motsvariga svenska orden. När sådana icke finnas, är alltid fullständig ordförklaring gifven,
stundom med bifogadt förslag till något nytt svenskt ord. som Förf:n ansett lämpligt
att sätta i stället för det utländska, och utber han sig för denna frihet allmänhetens
benägna öfverseende, lemnande till en upplystare smak att efter behag antaga eller
förkasta dem, samt öfvertygad, att den goda afsigten skall i allmänna omdömet
öfverskyla, hvad häri kan vara mindre lyckadt.
d) Sådana landskapsord, som någon gång användas i det allmänna skriftspråket.
Många af dessa äro ganska uttrycksfulla och i hög grad egnade att gifva stilen saft
och färg.
2) Hvad rättskrifningen beträffar, har Svenska Akademiens stafningssätt blifvit
följdt, endast med högst få undantag i de fall, då allmänna bruket förklarat sig för
ett afvikande skrifsätt. Skiljaktigheten är då anmärkt i särskilt bifogade noter, med
anförande af skälen för det i ordboken antagna afvikande stafningssättel. När allmänna
bruket är deladt i afseende på ett ords olika skrifsätt, anföras dessa jemte hvarandra i
början af artikeln, hvarefter likaledes i en särskilt not de grunder uppgifvas, i stöd
af hvilka ettdera synes böra tilldömas företrädet. Skiljaktigheter, som afvika frän
allmänna bruket, äro i slutet af hvarje artikel inom parentestecken [ ] anförda.
3) Uttalet betecknas endast i de fall, då det går ifrån allmänna reglor, eller
när två ord med lika skrifsätt hafva olika tonvigt, t. ex. áxel och àxel, eller för
utländska ord, hvilkas betoning icke är likstämmig med den i svenska språket öfver
hufvud gällande. Språkljuden utmärkas dervid alltid med sina egentligast motsvarande
ljudtecken, och dubbelt konsonantljud betecknas alltid med dubbla konsonanter.
Tonstafvelsen i ett ord angifves, för den lägre tonen, med tontecknet gravis (`), t. ex.
àxel (hvaromkring något vrider sig); för den högre, med tontecknet acutus (´), t. ex.
áxel (skuldra). När i ett ord finnas två tonstafvelser, betecknas båda, t. ex. förbud
(f`örbúd) till skilnad ifrån förbud (förbúd).
4) I afseende på ordens grammatiska bestämningar bör anmärkas, att det i
Svenska Akademiens Språklära antagna böjningssätt här utan undantag tjenat till
efterföljd. I enlighet härmed beteckna de näst efter hufvudorden utsatta siffrorna
deklinations- eller konjugationsnummern. Alla oregelbundenheter angifvas särskilt.
Till tjenst för dem, som begagna ordboken, torde en kort framställning af nyss
omnämde böjningssystem här vara af nöden.
Substantiverne hafva fem olika böjningssätt eller deklinationer:
Första deklinationen ändas i pluralis på or, t. ex. tafla, taflor.
Den andra på ar, t. ex. herre, herrar.
Den tredje på er, t. ex. last, laster.
Den fjerde på n eller en: t. ex. nöje, nöjen.
Den femte lika med singularis, t. ex. lärare, haf.
Adjektivernas böjningssätt är tvåfaldigt:
Det första innefattar alla adjektiver med två ändelser, den ena för maskulin och
feminin, den andra för neutrum, t. ex. god, godt. Detta böjningssätt betecknas med
siffran 2.
Till det andra höra alla adjektiver med blott en ändelse för alla genera, t. ex.
allena, främmande, lätt, och betecknas detta böjningssätt med siffran 1.
Verberna hafva tre olika böjningssätt eller konjugationer:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
