Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Första konjugationen ändas i supinum på at, t. ex. talat, älskat.
Den andra på t efter konsonant, t. ex. lärt, köpt.
Den tredje på it, t. ex. vunnit, tagit.
För öfrigt bör nämnas, att i öfverensstämmeJse med flera språkkännare, bland
andra den berömde Rask, för flera substantiver antagits ett genus commune (tvekön),
d. v. s. på en gång både maskulin och feminin, i ordboken betecknadt med c. Att
sådana till betydligt antal finnas i språket, lärer icke kunna bestridas, och detta
förhållande framträder helt uppenbart i dagligt tal, i det vi aldrig utmärka sådana substantiver
med det personella pronomen han, hon, utan alltid med det demonstrativa den. Häruti
ligger på en gång en ovisshet och ett dunkelt erkännande af tvekönets tillvaro i ordet.
5) Efter ordets grammatiska bestämning följa dess särskilta bemärkelser,
uppställda i en viss med siffror betecknad ordning, från den ursprungliga och de närmast
derifrån afledda till de aflägsnare, figurliga och mer enskilta, t. ex. sådana som
tillhöra det vetenskapliga, handtverks-, konst-språket o. s. v. Det torde icke behöfva
sägas, huru många och stora svårigheter vid denna uppställning möta; de äro för alla
språkkunniga bekanta. Om Förf. stundom häruti misstagit sig, torde han således våga
hoppas ett benäget öfverseende.
6) För hvarje bemärkelse gifves särskilt definition eller förklaring, utom i de
fall, då bemärkelsen fullkomligt sammanfaller med den af ett annat ord, d. v. s. är
dermed liktydig. Endast då gifves förklaringen genom detta ord eller hänvisning
dertill, alltid med noggrant iakttagande, att förklaringen på ena eller andra stället är
lemnad. Att i stället för definition hänvisa till synonymer är en äfven af utmärkta
ordboksförfattare mycket begagnad och ganska beqväm metod, men som dock synes icke
böra godkännas, emedan den ofta kan leda till svåra förvillelser. Ingenting är i ett
lexikaliskt arbete öfver sjelfva språket vigtigare än ordförklaringen. Det är, så att
säga, ordets själ, som derigenom åskådliggöres. Förklaringen måste derföre vara så
fullt motsvarig begreppet, att man kan säga »detta är detta«, att det ena kan i alla
fall och händelser sättas i stället för det andra. Således, om man förklarar ett ord
med ett annat, måste de båda i begreppet vara identiska, d. v. s. helt och hållet
liktydiga. Men af dylika i egentlig mening liktydiga ord finnas i språket endast få. Att åter
gifva förklaringen med så kallade synonymer eller sådana liktydiga ord, hvilka icke äro
det i verkligheten, är påtagligen missledande. Man får då icke den rätta,
sannskyldiga betydelsen, utan blott en, som ligger på sidan, en som väl öfverensstämmer i
slägtbegreppet, men ej i artbegreppet, om man så lår uttrycka sig. Kommer då
dertill, såsom ej sällan händer, att dessa hänvisningar gå korsvis, fram och tillbaka, från
ena ordet till det andra, så inses lätt, att upplysningen om ordens rätta mening blir
egentligen lika med noll, och att det ej är stort bättre än ett gyckel.
I synnerhet företer sig mycken svårighet, då man vill definiera vissa
grundbegrepp, hvilka äro så införlifvade med hvars och ens föreställning, att all förklaring
synes vara onödig, om ej rent af löjlig. En hvar tycker sig t. ex. veta, hvad det är
att gå. Men detta vetande är i grunden blott dunkelt, oredigt, sväfvande; det grundar
sig blott på erfarenhet, ej på en klar och lefvande föreställning i tankan. Härom kan
man lätt öfvertyga sig, i fall man frågar någon, som icke är van att tänka logiskt,
om betydelsen af nyssnämde ord. Han skall i början skratta åt en i hans tycke så
enfaldig fråga, eller kanske till och med finna sig stött deraf. Men, om han försöker
besvara den, skall han snart nödgas erkänna, att det icke är så lätt, som han inbillat
sig. Han skall efter något besinnande tillgripa den lätta, närmast till hands liggande
utvägen att gifva förklaringen med de till begreppet närbeslägtade orden: vandra,
skrida, fortskrida, o. s. v., hvilka dock alla uttrycka en skiftning af det allmänna
begreppet gå och således ingalunda hafva samma betydelse. Möjligen skall han sedan
bjuda till att gifva en ordentlig definition, t. ex. flytta sig ifrån ett ställe till ett
annat, men detta gör man äfven, då man rider, åker, seglar, o. s. v.; eller flytta sig
med benen från ett ställe till ett annat, men detta faller äfven in med begreppet af
dansa, hoppa, springa; vidare fortskaffa sig med benen, hvilket likaledes sammanfaller
med betydelsen af springa. Först efter många misslyckade försök skall han kanske
lyckas trefva sig fram till det rätta, det fullt motsvarande; men i de flesta fall skall
han snart tröttna och erkänna sin oförmåga.
Men icke nog med att ordförklaringen är fullständig (adeqvat) och riktig, den
bör äfven vara i möjligaste måtto kort, klar och lättfattlig, eljest motsvarar den icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
