Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Bekännelse ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
BEK
BEL
En, som bekänner sig till en viss tro eller
vetenskaplig lära. En kristendomens, Hegelianismens
b. — Syn. Anhängare.
BEKÄNNELSE, f. 3. 4) Handlingen, då
någon bekänner ett brott, cn öfverträdelse, sina
synder. Jag var närvarande vid den
anklagades b. Före, efter b-n. Göra en b. Afgifva
sin b. B. af etl brott, af sina synder. — 2)
Förhållandet, att man bekänner sig till en
religion, en lära. B. af en religion, en tro, en
lära. — 3) (i kortspel) Handlingen, då man
bekänner kort. B. af kort. — 4) Innehållet af
hvad någon bekänt. Hans b. ger anledning till
många betraktelser. En märkvärdig b. — 5)
Skrifven eller tryckt berättelse om hvad någon
bekänt. Hans b. har redan stått i
tidningarna. — Ss. B-skrifl.
BEKÄNNELSEKOBT, n. 5. (i kortspel) Dåligt
kort, som blott duger att bekänna med, utan att
man dermed kan göra stick. Ofta liktydigt med:
Hacka, korthacka.
BELACKA, v. a. 4. (Lägga lack och lyte å)
Tala illa om någon. — Syn. Se Baklala. —
Belackande, n. 4.
BELACKARE, m. 5. En, som belackar. —
Syn. Se Baklalare.
BELAMRA, v. a. 4. 4) (sjöt.) a) Lasta varor
så, att de äro i vägen för hvarandra och för
folket. B. med något. — b) Säges om något, sorn,
orätt placeradt, är i vägen för något annat. Gods,
som b-r. — 2) (i allmänt tal) öfverlasta med cn
hop saker, fylla med bråte af saker, som äro till
hinders. Mest i skämtsam, familier ton. —
Belamrande, n. 4.
BELAMRING, f. 2. 4) Handlingen, då man
belamrar. — 2) En mängd af saker, som belamra.
Se, hvilken b.! Man kan just bli rädd. — Syn.
Bråte.
BELANGA, v. a. 4. (föga brukl.) Se
Anbelanga.
BELASTA, v. a. 4. 4) Lägga last, börda på.
B. sina skuldror med en tung börda. Hästen
är bra b-d af sin lunga ryllare. — Syn. Se
Lasta. — 2) (fig.) Lägga last och tunga på,
trycka, besvära. B. ell folk med pålagor. B. sitt
samvete med brott. B. sill minne med namn
och årtal. B. någon med många uppdrag. —
Reflexivt säges: B. sig med skuld, med gör omål,
med brott, med blodskuld, med förbannelser,
o. s. v.
BELASTAD, a. p. 2. (fig.) Nedtryckt af en
last, en börda, för mycket lastad, nedtyngd. B.
med skulder, med ^öromåL Ett med synder
b-l samvete. — Syn. öfverhopad, Besvärad, Tryckt,
Plågad.
BELASTANDE, n. 4. Handlingen, då man
belastar.
BELE, v. a. 2. (böjes som Le) Gäckande le
åt någon. — Syn. Sc Begabba.
BELEDSAGA, v. a. 4. 4) Medfölja, i mening
att dermed hedra, eller till skydd, betäckning,
biträde. B. någon hem. B. en vän på resan.
B. bruden lill kyrkan. Två fregatter b-de
fartygen. Han inställde sig infor domstolen, b-d
af sin advokat. — Syn. Följa, Åtfölja, Medfölja,
Ledsaga, Konvojera. — 2) (fig.) Hjelpa, skydda.
Gud b-ge dig! — 3) (i musik) Ackompanjera.
B. någon med violin. B. cn stämma med
flöjt. — 4) (fig.) Låta åtföljas af. B. sina
föreställningar med hotelser. B. en text (upplysa
den) med noter.
BELEDSAGANDE, n. 4. Handlingen, då man
beledsagar. — Adj. p. 4. (i musik)
Ackompanjerande. B. stämma.
BELEENDE, n. 4. Handlingen, då man beler.
BELEFVA, v. a. 4. (föråldr.) Besluta, berama.
Förekommer endast i fråga om allmänna beslut
på riksmöten, o. s. v.
BELEFVAD, a. 2. 4) Som har lefnadsvctt.
En b. man. — Syn. Se Artig. — 2) Som
utvisar, tillkännagifver lcfnadsvett. Han har elt
ganska b-t skick, sätt, väsende, en b. lon.
BELEFVENHET, f. 3. Egenskapen att vara
belefvad. — Syn. Se Artighet.
BELEMNIT, belämmnil, m. 3. (geol.)
För-stening af ett numera utdödt skaldjur (Nautilus
Belemnita).
BELG, m. 2. Ursprungligen: Skinn: 4) (i lägre
samtalsspråket) Stor buk. Brukas i fråga orn
menniskor och djur; om insekter säges dock hellre:
Balg. — Syn. Se Mage. — 2) (har i pl. äfv. b-or)
Verktyg, merendels af läder, hvarmedclst en stark
luftström frambringas, antingen för att göra cld
starkare eller till annat ändamål. B-arne i en
smedja, i ett orgverk. Draga b-en. Trampa
b-arna (till ett orgverk). — Syn. Blåsbelg,
Smeds-belg. [Bälg.]
BELGA, y. n. o. BELGA I SIG, v. r. 4. (pop.
o. fam.) Dricka glupskt. Han b-r i sig öl hela
dagen igenom. — Belgande, n. 4.
BELGARE, m. 5. (föga brukl.) Stordrickarc.
BELGBRÖST, n. 5. Underlaget för den nedre
fasta delen af cn blåsbelg. Kallas äfv. Belgfot,
Belgstol.
BELGDRAGARE. m. 5. Person, som drager
belgen i en klensmedja.
BELGFOT, m. 3. pl. — fölter. Sc Belgbrösl.
BELGHUFVUD, n. 4. pl. — hufvuden.
Ihåligt, afspetsadt trästycke i ändan af en blåsbelg,
och hvari sjelfva biåsröret sitter.
BELGHUND, m. 2. Skällsord, ungefär af
samma betydelse som Grobian, Lymmel.
Anm. I äldre tider hände ofta vid bergverken,
alt tjufvar bortslulo lädret från de då brukliga
stora läderbelsarna, hvarföro hundar ställdes all
vakta dem. Deraf ordets upprinnelse.
BELGHUS, n. 5. Vindlåda för orgelverk.
BELGKISTA, f. 4. Hela blåsbelgen med
undantag af belghufvudct och biåsröret.
BELG KÅPA, f. 4. Den öfre plana ytan af en
blåsbelg.
BELGLIST, c. 3. Trälist på insidan af lädrel
på en blåsbelg.
BELGLÅDA, f. 4. Se Väderlåda.
BELGMAKARE, m. 5. Handtverkare, som
förfärdigar blåsbelgar.
BELGMAKERI, n. 3. En belgmakares
handt-verk.
BELGPIPA, f. 4. Pipan, röret på en
blåsbelg, hvarigenom luften utblåses.
BELGSTÅNG, f. 3. pl. — stänger. Stång,
hvarmed en blåsbelg dragcs.
BELGTRAMPARE, m. 5. Se Orgellrampare.
BELGTÄTTA, f. 4. Sc Belgpipa.
BELGVANTE, m. 2. pl. — vantar. Vante af
groft. ludet skinn.
BELGVERK, n. 6. (i orgelverk) Se Belghus.
BELIAL, bé–, m. 2. sing. (bibi.)
Helvetcs-furstcn.
BELIALSBARN, n. 5. (bibi.) Ogudaklig
men-niska.
BELJUGA, v. a. 3. (böjes som Ljuga) Ljuga
på någon. — Syn. Se Baktala. —
Beljugande, n. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
