Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Bodrägt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 BOD
BOG
BODRÄGT, c. 3. LagöfvertrAdelse, då cn äkta
make lönnligen drager något undan den andra,
eller barn ifrån föräldrar, eller de från hvarandra,
som i bolag äro.
BODSKULD, f. 3. Skuld för varor, tagna på
räkning i handelsbod.
RODVAKT, m. 3. Person, som nattetid
ligger i cn handelsbod, för att bevaka den emot
tjufvar.
BODVARA, f. 4. Handelsvara, som försäljes
i öppen salubod.
BOENDE, n. 4. (föga brukl.) Omständigheten,
att man bor på något ställe.
BOETT, boä’tt, m. 3. Fodral till verket på
ett fickur, vanligtvis betäckande endast baksidan,
men äfven stundom framsidan eller urtafian.
BOF, m. 2. pl. bofvar. (af det tyska Bube)
En nian, som finner nöje i att skada andra, helst
på ett lömskt sätt. — Syn. Se Skurk.
BOFAKTIG, a. 2. 4) (om person) a) Som är
fallen för att göra andra menniskor skada. — b)
Som beter sig som en bof. — 2) (om sak) Som
ger tillkänna böjelse att på ett lömskt sätt skada
andra. En b. handling. — Syn. Sc
Skurkaktig.
BOFAKTIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
bofaktig. — Syn. Sc Skurkaklighel.
BOFAST, a. 4. Som har stadigt hemvist, ej
flyttar cller irrar omkring ifrån ena stället till
det andra. Säges endast om dem, som hafva eget
hushåll, eller besitta fastighet i stad cller på
landet och der vistas. — Syn. (bibi.) Som har
varaktig stad.
BOFASTHET, f. 5. Egenskapen att vara
bofast. — Syn. (bibi.) Varaktig stad.
BOFINK, m. 2. Fågel af Finkslägtet, 6 ’/2
tum lång, färgen svart, brun, hvit, röd och grön,
men olika hos olika kön och vid olika ålder och
årstider. Är utmärkt för sin vackra och muntra
sång. Fringilla cælebs.
BOFIS, böfi s, m. 2. (boL) Se Käringfis.
BOFIST, böffsst, m. 2. (bot.) En svampart.
Lycoperdon nigrescens.
BOFLYTTNING, f. 2. Handlingen, då man
flyttar bo.
BOFSTRECK, n. 3. cll. BOFSTYCKE, n. 4.
Bofaktig handling. Begå cll b. — Syn. Se
Skurkstreck.
BOFVEN (sjöt.), se Boven.
BOFÄLLIG, a. 2. 4) Som är nära på fall,
som botar att falla sönder, störta ihop. Säges om
alla slags hus och byggnader, större och mindre,
sarnt äfven större delar deraf. B. byggnad. B-l
hus, stall. fähus. B. lada. B-l lak, rum.
Ena flygeln är myckel b. — Syn. Förfallen.
BÖFÄLL1GHET, f. 3. Egenskapen att vara
Wällig.
BOG, m. 2. 4) Främre kroppsdel på
häst-«ck nötkreatur samt vissa andra djur, t. ex.
hjortar, elgar, m. fl., svarande mot skuldran på
mcn-bi skor. Häst, som är smal öfver bogen. —
(sjöt.) Ett fartygs böjning eller afrundning å
ömse sidor i tören, från förkanten af fockröstet
till förstäfwen. Skarp, fyllig, tvär b. Ligga på
samma b., säges om fartyg, som ligga bi-de-vind
och hafva vinden in ifrån samma sida. Segla på
olika b-ar, när vinden kommer in ifrån olika
sidor. Gå öfver på annan b., vända under
lo-vering. så att man får vinden in ifrån andra sidan.
(Fig.) Slå om pä annan b., ändra tänkesätt,
mc-oing, tal, uppförande. — 3) (jäg.) Sidotrakterna
sannast bröstet i cn sfcollplals.
BOGA, v. a. 4. Göra (en häst) bogbruten.
B. en häst. — B. sig, v. r. Blifva bogbruten.
BOGANKAR, n. 3. o. BOGANKARE, n. 4.
(sjöt.) Benämning på dagligs- och töjankarnc, som
hänga, det förra under fartygets venstra bog, det
sednare under den högra.
BOGBAND, n. 5. (skeppsb.) Benämning på
starka, knäformiga trästycken, som tjena till
bogens förstärkning.
BOGBLAD, n. 3. Del af bogen på ett
kreatur, svarande mot skulderbladet på menniskan.
BOGBRUTEN, a. 2. neutr. — et. (om hästar)
Bruten, skadad i bogen, genom sadel, seldon,
o. s. v.
BOGHALT, m. 3. (jäg.) Sista gången, då
drcf-vet vid cn afjagning stannar med drifningen.
Kallas äfv. Fast halt.
BOGKANON, bog-ön, ro. 3. Kanon, som
föres vid bogen på ett beväradt fartyg och
isynnerhet begagnas till jagt på andra fartyg.
BOGLAM. a. 2. Säges om en häst, som är
styf i bogledcn, så att han icke kan sträcka ut
benet och blott med svårighet förmår att trafva.
BOGLED. m. 3. Leden vid bogen på kreatur.
BOGLINA, f. 4. Se Bolin.
BOGNA, sc Bågna.
BOGNING, f. 2. Bogens (på en häst)
brytning, skadande.
BOGREM, f. 2. pl. — remmar. Rem på
seldon, som sitter framför bogarna på cn häst.
BOGSELE, ni. 2. pl. — selar. Seldon med
bogträn cller lokor. Kallas äfven Lokseie. Jfr.
Brösta.
BOGSERA, v. a. 4. Fortskafla skepp, fartyg,
pråm medelst ett vid bogsprölet eller något annat
ställe fästadt starkt tåg, hvars andra ända är
fästad vid ett framför varande fart}g eller båt, som
drifves antingen genom rodd eller ångkraft. B.
ell fartyg. — B. upp, uppför strömmen eller in
i cn hamn. B. ut. ur hamn, ifrån land, redd,
o. s. v. — Bogserande. n. 4.
BOGSERARE, m. 3. Fartyg, som begagnas
alt bogsera andra fartyg.
BOGSERING, f. 2. Handlingen, då man
bogserar.
BOGSERTÅG. -sèrtå’g, n. 3. Tåg, hvarmed
ett fartyg bogseras.
BOGSKOTT, n. 3. Kanonskott, som ett
fartyg bekommer i bogen.
BOGSPRÖT, n. 5. En tjock uppåt ifrån tören
af ett fartyg utliggandc träslam, som tjenar till
ett slags mast, hvarpå de så kallade stagseglen
föras, och hvarmedelst genom dervid fäslade tåg
förresningen stöttas.
BOGSPRÖTARE, m. 5. Elt insektslägtc.
Bombex.
BOGSPRÖTSFLAGG, f. 4. Flagg, som vid
vissa tillfällen hissas på framändan af bogsprötet.
BOGSPRÖTSLÅS, n. 5 (sjöt.) En träklots,
som, sedan bogsprötet blifvit inlaget, inskjutes
utifrån emellan stäfpollarna, å bogsprölets Öfverkant,
och der fastbultas.
BOGSPRÖTSSEGEL, n. 3. (sjöt.) Segel, som
föres på bogsprötet. Sådana äro: klyfvaren,
jagaren, underblindan. <5cc.
BOGSPRÖTSSTÅNG. f. 3. pl. — slänger.
(sjöt.) Stång, utgörande förlängning på bogspröteL
BOGSPRÖTSSURRNING, f.2. (sjötj Ett kring
bogsprölet genom ett hål i förstäfven hårdt virade
tåg, som tjenar att fastbålla bogsprölet nedifrån.
BOGSTYCKE, n. 4. Stycke af bogen på ett
slagladt kreatur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
