Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Brukad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
BRU
BRU
begagnas. — B. upp, sc Uppbruka. — B. ut
(föga brukl.), se Utnöta. — Syn. Nyttja, Begagna,
Betjena sig af, Använda. — 2) Häfda, bearbeta
(jord). B. jorden, gifva den sin tillbörliga skötsel.
B. ell hemman, en gård, en lägenhet, använda
arbete på skötseln af ett hemman, o. s. v. B en
åker första, andra gång, plöja den första, andra
gång. 3) B. ler, arbeta lera med sand och vatten,
-i* F. n. Pläga. Han b-r så göra, b-r ofta
gå dit. Man b-r säga, alt .. . Hon b-r
ljuga. — Syn. Se Pläga.
BRUKAD, a. p. 4. 4) Bruklig. Eli mycket
b-t ord. — Syn. Se Bruklig. — 2) Nött. B-e
kläder. Saluarliklar, sorn äro någol b-e.
BRUKANDE, n. 4. Se Bruk, 4.
BRUKARE, m. 5. En, som brukar något.
Nyttjas föga, utom i sammansättningarna
Åkerbrukare, Jordbrukare, Hemmansbrukare, m. fl.
BRUKBAR, a. 2. 4) Som kan brukas, nyttjas,
begagnas. B-a klädespersedlar. Alla b-a
medel. En b. menniska, som kan användas till
hvarjehanda. skicklig, slug, förslagen person (säges
ofta i dålig mening). —- Syn. Användbar. — 2)
(om jord) Som kan upptagas till odling. — Syn.
Odelbar.
BRUKBARHET, f. 3. Egenskapen att vara
brukbar.
BRUKLIG, a. 2. Som allmänt brukas. Elt
mycket b-l ord. Det är b-t, atl ... . Det är
icke mer b-l hos oss Det är så b-l. Såsom
b-l är. Blifva b. — Syn. Sedvanlig, Vanlig,
Öflig, Vedertagen, Brukad.
BRUKLIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
bruklig. B-en af etl ord. — Syn. Sc Bruk, 3.
BRUKNING, f. 2. 4) Se Bruk, 4 o. 2. —
2) Handlingen, då man brukar ler.
BRUKNINGSSÄTT, n. 3. Sättet att bruka
(jord, ler).
BRUKMNGSTID, m. 3. 4) Den tid på året,
då man plägar bruka jorden. — 2) (krigsadm.)
Den bestämda tid, hvarunder enligt gällande
författningar beklädnads- och utredningspersedlar böra
begagnas.
BRUKSANLÄGGNING, f. 2. Anläggning af
ett bruk (bem. 4).
BRUKSARBETARE, m. 3. Arbetare vid ett
bruk (bem 4).
BRUKSARBETE, n. 4. Sådant arbete, som
förefaller vid ett bruk (bem. 4).
BRUKSBOK, f. 3. pl. — böcker.
Räkenskaps-bok, som föres vid ett bruk (bem. 4).
BRUKSDRIFT, f. 3. Drifvande af ett bruk
(bem. 4), isynnerhet jcrnbruk. — Syn.
Bruks-handtcring. Bruksrörelse.
BRUKSEGENDOM, m. 2. Egendom,
bestående i ett bruk (bem. 4), helst jcrnbruk.
BRUKSFOLK, n. 5. Säges om arbetare vid
etl bruk (bem. 4), med hustrur, barn och
tjenst-folk.
BRUKSHANDTERING, f. 2. Se Bruksdrift.
BRUKSIDKARE, m. 3. En, som äger och
sjelf drifver ett bruk (bem. 4), helst jernbruk. —
Syn. Se Bruksägare.
BRUKSLÅ, v. a. 3. (böjes som Slå) Beslå med
murbruk, rappa.
BRUKSPATRON, brücksspatrön, m. 3. Se
Bruksägare.
BRUKSPREDIKANT, brückssprädikånnt, m. 3.
och
BRUKSPREST, m. 3. Prest, som tjenstgör
▼id eU bruk (hem. 4), isynnerhet jernbruk.
BRUKSRÖRELSE, f. 3. Se Bruksdrift.
BRUKSÄGARE, m. 5. Ägare af etl bruk
(bem. 4), isynnerhet jernbruk. B-s
hypolekskas-sa, kassa, grundad genom aktieteckning, och
hvar-ur hvarje ägare af jernbruk, masugn eller
jern-manufakturverk, som i densamma blifvit delägare,
är berättigad till erhållande af lån. — Syn.
Brukspatron, Bruksidkare.
BRULJERA SIG, v. r. 4. (fr. sc Brouiller) B.
sig med någon, blifva osams med någon. —
Bruljerad, a. p. 4. Osams.
BRULJERI, –ri’, n. 3. (fr. Brouillerie)
Misshällighet, tvist.
BRUMBAS, m. 2. o. 3. 4) Brummande, entonig
bas på vissa instrument, t. ex. lira, säckpipa, m. fl.
— 2) (fig. fam.) Se Brumbjörn.
BRUMBJÖRN, m. 2. (Gg. fam.) En, som alltjemt
knotar och brummar. — Syn. Se Vresig {menniska).
BRUMMA, v. n. 4. 4) Säges om del läte, som
retade björnar, tordyflar, bin, humlor, grofl
ljudande kyrkklockor, grofva bassträngar eller
org-pipor m. fl. hafva. Björnen kom b-nde mot
mig. — 2) (Gg. fam.) Knota, Knorra. B. emöl,
på ett vresigt sätt emotsäga någon. B. ut, sluta
att brumma, knota. Låt honom b. ut. — Syn.
Se Knota. — Brummande, n. 4. o.
Brum-ning, f. 2.
BRUMMARE, m. 3. Se Brumbjörn.
BRUN, a. 2. Benämning på en af gult, blått
och rödt (det sednare i öfvervägande proportion)
sammansatt färg. De mest förekommande skift—
ningarne deraf äro: Ljus-, Mörk-, Röd-, Svart-,
Nöt-, Oliv-, Kaslanie-, Chokolad- och Kaffebrunl.
jemte här nedanför upptagna: Brungul, Brunröd,
m. fl. Den b-a färgen hör icke till
grundfärgerna. B. i ansigtel, i hyn. B. af solbränna,
af stekning. B-a ögon. B-l kläde. B. häst.
Slå b. och blå, slå någon så, att han får bruna
och blå märken på huden.
BRUNAKTIG, a. 2. Af en färg, som stöter i
brunt. — Brunaklighel, f. 3.
B RUNDA, v. n. 4. (föga brukl.) Vara i brunst.
Säges om bockar och gumsar.
BRUNDBOCK. m. 2. Bock, som är i brunsten.
BRUNDGUMSE, m. 2. pl. — gumsar.
Gum-sc, som är i brunsten.
BRUNDNING, f. 2. Se Brunst.
BRUNELL, -nä’ll, m. 3. Benämning på ett
slags plommon, skalade, torkade och med uttagna
kärnor, från fransyska staden Brignoles, der de
bästa finnas.
BRUNELL, -nä’ll, f. 3. örtslägtet Prunella.
BRUNERA, v. a. 4. (tekn.) Med agat eller
blodstcn polera förgylld metall. — Bruner
ande, n. 4. o. Bruner ing, f. 2.
BRUNETT, - nä tt, a. 1. Som har brunt hår
och bruna ögon. — S. f. En qvinna med så
beskaffade hår och ögon.
RRUNFJÄLLIG, a. 2. (nat. hist.) Som har
bruna fjäll.
BRUNFLÄCKIG, a. 2, Som har bruna fläckar
på enfärgad botten.
BRUNFOTAD, a. 2. (nat. hist.) Som har
bruna föttcr.
BRUNFÄRGA, v. a. 4. Färga (tyger o. d.)
brunt. — Brunfärgande, n. 4. o.
Brun-färgning, f. 2.
BRUNGRÅ, a. 2. 4) Grå, skiftande i brunt.
— 2) Af en färg, som utgör en lika blandning af
brunt och grått. — Brungråhet, f. 3.
RRUNGRÖN, a. 2. 4) Grön, skiftande i brunt.
— 2) Af en färg, som utgör en lika blandning
af brunt och grönt. — Brungrönhel, f. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
