- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
259

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Bränna ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BRÅ

BRÄ

259

blifva bränd, (om mat, som tillagas) blifva för
hårdt kokt eller stekt. (Fig.) Blifva b-nd på ell
försök eller blott blifva b-nd, lida förtna, skada,
fa en minnesbeta. Blifva b-nd säges äfven- om
den, som smittas af veneriskt. — 2) v. dep.:
Förorsaka en brännande känsla. Nässlor,
hafs-nässlor b. Del bräns! säges i blindbocksleken.
när blindbocken kommer nära något föremål, som
af bonom kan skadas eller för honom sjelf är
farligt; (fig. fam.) akta er, del bräns! lag er till
vara! ni kan lätt blifva skadad, ni blottställer er
för hugg, slag, hårda ord, o. s. v. — B. sig,
v. r. 4) Frivilligt tillfoga sig döden genom
förbränning. Brukas endast i uttrycket B. sig inne,
tända eld på ett hus, der man befinner sig, och
låta sig förbrännas af lågan. — 2) Blifva skadad
af eld eller af något frätande. B. sig på ell hett
jern. Han har b-nl sig i benet. Soppan var
så hel, all han b-nde sig i halsen. B. sig på
nässlor, erfara en smärtsam känsla deraf, att man
tillfälligtvis råkat med blotta huden vidröra
nässlor. — 3) (fig. fam.) Få brun hy derigenom, att
man utsälter den för stark solhetta. Brukas i
denna bem. föga. — 4) (fig. fam.) Lida förlust,
skada, få en minnesbeta.

BRÄNNA, f. 4. Se Halsbränna.

BRÄNNANDE, n. 4. Handlingen, då man
bränner; verkningen, då något bränner (se
Bränna, v. a. o. n.). — Adj.p 4. 4) Ytterst hettande,
het. Solen är i dag b. En b. sol, vind. Elt
b. klimat. En b. feber. B. het, se Brännhet.
B. törst, smärta, ytterst häftigt., s. — Jfr.
Brinnande, a. 4. — 2) Frätande, kaustik.

BRÄNNARE, m. 5. 4) En, som bränner.
Förekommer sällan utom i sammansatta ord, såsom:
Mordbrännare. Brännvinsbrännare, Tegelbrännare,
m. fl. — 2) (artil.) En med brännaresats ifylld,
omkring en half aln lång, klistrad pappershylsa.
— 3) Fartyg, fyldt med brännbara ämnen, till att
sticka andra fartyg i brand. — Syn.
Brännare-fartyg, Brännareskepp. — 4) (fyrv.) Se Tändljus.

BRÄNNAREFODRAL,–––––––ål, n. 3. o. 5.
(artil.) Fodral af bleck och med lock försedt, alt
bevara brännare (bem. 2) för regn. Begagnas
numera icke.

BRÄNNAREFARTYG, BRÄNNARESKEPP,
n. 3. Se Brännare, 3.

BRÄNNBAR, a. 2. Af egenskap alt kunna
förbrännas. B-a ämnen. (Gam. kem.) B. lu/t,
se Välgas.

BRÄNNBARHET, f. 3. Egenskapen att
kunna förbränna*.

BRÄNNBARK, m. 2. Rark, beredd alt
användas som bränsle.

BRÄNNDLÅSÅ. f. 1. Blåsa (bem. 2) i huden,
uppkommen genom bränning.

BRÄNNBORST, m. 3. (bot.) Rorst, som är
ihålig och fylld med en brännande saft.

BRÄNNE, n. 4. (prov.) Se Bränsle.

BRÄNNERI, n. 3. Inrättning, ställe, der
något brännes (bem. 8). Brukas isynnerhet om
Brännvinsbränneri. — Ss. B-redskap.

BRÄNNFEBER, m. 2. pl. — febrar, (med.)
Inflammatorisk gallfeber.

BRÄNNFLÄCK, m. 2. Fläck på huden efter
brännskada.

BRÄNNGLAS, n. 3. Slipadt konvext glas, som
bryl?r solstrålarna, så att dc samla sig i en punkt
bakom det och der antända.

BRÄNNHET, a. 2. 4) Säges om det, som år
så hett, att det bränner. Elt b-ll jern. — 2)
öfverdrifvet bet. B. luft.

BRÄNNHETTA, f. i. Brännande, öfverdrifvet
stark hetta.

BRÄNNHUS, n. 3. Hus, der något brännes
(kalk, tegel, o. s. v.).

BRÄNNING, f. 2. 1) Handlingen, då man
bränner (bem. 6). B-en af såret harvaril
ganska välgörande. — Syn. Brännande. — 2)
Samteliga arbeten, som förekomma, då man bränner
(brännvin, kalk, tegel, o. s. v.). B. af tegel, kalk.
— Brukas i åtskilliga sammansättningar, såsom:
Brännvinsbrönning. Tegelbränning, Kalkbränning,
m. fl. — 3) Se Bränn, 2. — 4) Vågornas
åter-svall ifrån stranden ellcr en klippa.

BRÄNNJERN, n. 5. 4) Enkom förfärdigadl
jern, som glödgadl brukas till rnflrkcs inbrännande
på sak eller (till straff) på person. — 2) (kir. o.
djurläk.) Jernvciktyg, som begagnas till bränning,
för vissa skador.

BRÄNNJORD, f. 2. (mineral.) Ett slags
kalkjord.

BRÄNNKUR, m. 3. Sätt att medelst bränning
bota yttre åkommor på kroppen.

RRÄNNL1NIE, f. 3. (fys.) Den krokiga linic,
på hvilken de från en yta återkastade eller brutna
strålar samla sig.

BRÄNNLUKT, c. 5. Lukt af något brändi.
Hafva b.

BRÄNNMATERIAL, — — ål, n. 3. pl. -
ma-lerialier. Brännbart ämne.

BRÄNNMEDEL, n. 3. (kir.) Frätande medel.
— Syn. Frälmcdel.

BRÄNNMÄRKA, v. a. 2. 4) Märka någon rncd
brännjern, till straff. — 2) Offentligt utskämma,
vanära. B. någon. B. med vanära. —
Brännmärkande, n. 4. o. Brännmärknin g, f. 2.

BRÄNNMÄRKE, n. 4. 4) Märke efter
bränn-jern, åsatt dels, till igenkänningstecken, på saker,
dels äfven på missdådare, till bestraffning.

BRÄNNMÄSTARE, m. 3. En. som förestår
ett bränneri. — Syn. Brännvinsbrännare.

BRÄNNÄSSLA, f. 4. En art af Nässleslägtet.
Urlica dioica.

BRÄNNOFFER, n. 3. 4) Offring, hos
Hebre-crna och fordna hedniska folk, hvarvid kött och
fett af offerdjuren brändes. — 2) Det, som
sålunda brändes till offer.

BRÄNNOFFERSALTAR, n. 3. o. — ALTARE,
n. 4. Elt större altare, bos Hebrcerna, hvilket
hade sin plats i förgården till templet, under bar
himmel, och hvarpå offerdjuren brändes.

BRÄNNOLJA, f. 4. Sc Lampolja.

BRÄNNPLÅSTER, n. 3. Plåster, som
användes emot brännskador.

BRÄNNPUNKT, m. 3. (opt.) Den punkt,
framför bränn speglar eller bakom brännglas, der
slrålarnc samlas och antända. Jfr. Brännspegel.

BRÄNNSALVA, f. 4. Salva af blyhvitt och
linolja, eller af kalkvattcn och linolja, som brukas
för brännsår. [- salfva.]

BRÄNNSJUKA, f. 4. (pop.) Ihållande feber.

BRÄNNSKADA, f. 4. Skada på någon yltre
del af kroppen, uppkommen genom bränning.

BRÄNNSKOLLA, f. 4. Se Brännblåsa.
[-skålla.]

BRÄNNSPEGEL, m. 2. pl. — speglar, (opt.)
Konkav spegel, som återbryter de anfallande
strålarna så, alt de framför ytan genomkorsa
bvar-andra i en punkt, kallad Rrännpunkt, eller
spegelns Focus.

BRÄNNSTÅL, n. 3. Stål, som erhälles genom
ccmcntering (se Cementera). Kallas äfven
Cementstål.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free