Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - Dementi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.320
DEM
DEN
3) (krigsk.) D. ell balleri, aftärkn ett doldl
batteri och låta det spela. — De masker ande,
n. 4. o. De masker in g. f. 2.
DEMENTI, dcmanngtf, f. 3. (fr. Démcnlie)
Beskyllning för eller beslående med osanning.
Gifva d., beslå med lögn, göra någon till ljugare.
DEMIBASTION, –basstién, m. 3. (fr.; forlif.)
Bastion, som blott har en flank och en fas.
DEMI-GORGE, –gå’rrsch, m. 3. (fr.; fortif.)
En bastions halfva gorge-linie.
DEMI-LUN, dcmilyn, m. 3. (fortif.) Verk, som
lägges framför kurtinen. Kallas äfven Ravelin.
Skrifves äfv. efter franskan Demi-lune.
DEMI-TEINTE, demitä’ngt, f. 3. (fr.; mål.)
4) Halfskuggning. — 2) Mellanfärg.
DEMOISELLE, demoasä ll, f. 3. Se Mamsell.
DEMOKRAT, –åt, m. 3. (från grekiskan)
Anhängare af demokratien ell. folkväldet. (— crat.j
DEMOKRATI,–––––-ti’, f. 3. (från grekiskan)
Regeringssält, då sarnteliga stalsborgare, hvilka
genom naturlig eller positiv lag äro dcrtill
berättigade, utan något företräde på grund af börd,
embcle eller rikedom, antingen omedelbart (d. v. s.
genom samfällt beslut af alla), eller medelbarligen
(d. v. s. genom ombud, fullmäktige,
representanter) deltaga i statens styrelse. Folkvälde,
Folkregering. [—crali, —cratie.]
DEMOKRATISERA, v. n. 4. (föga brukl.)
Hysa demokratiska åsigtcr, gynna demokratiskt
regeringssält. [— crat —.]
DEMOKRATISK, a. 2. Som tillhör, har
afseende på eller gynnar folkvälde. D-a idéer,
läror, grundsatser, slräfvanden. [—crat—.]
DEMOLERA, v. a. 4. (fr. Démolir) Nedrifva,
förstöra, rasera (hus, fästningsverk, o. s. v.). —
Demolerande, n. 4. o. Demolering, f. 2.
DEMONSTRATION, demånnstratschön, f. 3.
4) Klar och öfvertygande bevisning. — 2) (krigsk.)
a) Låtsad trupprörelse, till fiendens förvillande. —
b) Krigsrustningar, för att dermed hota och
skrämma en annan makt. — 3) (fig.) Låtsad åtgärd,
förklaring, o. s. v., till någons förvillande i
afseende på ens verkliga tänkesätt, afsiglcr.
DEMONSTRATIV, dcmånnstratfv, a. 2. 4)
Bevisande, bindande, öfvertygande. — 2) (gram.)
Utmärkande, anvisande. D-l pronomen, som
anvisar och liksom utpekar den person eller sak,
hvars ställe det företräder, t. ex. den, det, denne,
delta. D. arlikel, pronomen Den framför
masku-liner och femininer, Del framför neutrcr i
singu-lar, och De framför alla tre genera i plural, t. ex.:
Den konung, som . . . ., de män, som . . . .,
den sanna lyckan, den goda menniskan, del
vackra vädret
DEMONSTRATOR, demånnstråtårr, m. 3.
(uttalas i plur. — törärr) (lat.) Lärare vid ett
universitet, i botanik, anatomi, fysik, m. m.
Bo-tanices d.
DEMONSTRERA, demånnstrèra, v. a. 4.
Bevisa, göra åskådligt. — Demonstrerande,
n. 4. o. DemonsCrering, f. 2.
DEMONTERA, demånnglèra. v. a. 4. (fr.
Dé-monler) 4) Söndertaga, taga ur sin infattning.
D. ell gevär, en ädelsten. D. ell instrument,
afslränga det. — 2) (krigst.) a) Låta (etl
kavalleri) sitta af. — b) D. en kanon, laga den ur
lavetlen; äfv. göra den obrukbar. D. ell balleri,
göra det obrukbart, genom lavetternas
sönderskjut-ning, lysta del. — De montera nde, n. 4. o.
Demonlering, t. 2.
DEMORALISATION,–––––––tschön, f. 3. 4)
Sedeförderf. — 2) Förlust af moralisk kraft,
nedslagenhet, modfälhlhct. Brukas i denna bem.
helst om trupper i fäll.
DEMORALISERA, v. a. 4. 4) Förderfva till
seder. D. ell folk. — 2) Betaga moralisk kraft,
göra modfälld. Säges i denna bem. mest om
trupper i fält. D. en armé. Trupperna äro
d-de. — Demoraliserande, n. 4. o.
Demo-raliserin g, f. 2.
DEMOSTHENISK, demåsténissk, a. 2.
(lit-ter.) D. vältalighet, liknande den, som
utmärkte den berömde grekiska vältalaren
Demo-slhenes.
DEN, m. o. f., DET, n. sing., DE, pl. I.
Demonstrativ arlikel, som nyttjas, för att visa
eller liksom utpeka person eller ting, samt sättes
så väl före substantiver, som före adjektiver och
participer, t. ex: Den menniska är lycklig, som
undgår förtal. Den sanna lyckan. Del
oväder, som då utbröt. De män, som gagnat
verlden, hafva ofta rönt hennes olack. Det
goda, sköna och sanna. Del troende hjerlal.
— Anm. Artikeln Den skiljes derigenom ifrån
pronomen Den, att han: a) aldrig är utan nomen,
och b) undergår ingen förändring i kasus.
DEN, m. o. f. DET, n. II. (genit. Dess, Dens;
plur. nom. De; genit. Deras; ackus. Dem)
Demonstrativt pronomen (se Demonstrativ). Den
är olycklig, som icke har ell lugnl samvete.
Den, som tiger, han samtycker. Den, som
vore rik! Min största sorg är den, all jag är
aflägsnad ifrån dig. Del går icke an. Tig
med det. Dens namn må evigt mörker
gömma, som, född i Sverige, vågar glömma sig
vara född att lefva fri. Jfr. Anm. under
fö-reg. ord. — I dagligt tal och i lägre stil
brukas: Den här, Del här, om ett närmare
föremål; Den der, Det der, om ett aflägsnarc, l. ex.:
Jag vill icke hafva den här boken, ulan den
der. De här äplena äro bättre än de der.
I st. f. den der, det der, brukas stundom blott
der, t. ex.: Tag hil boken der. — Den här,
Del här, och Den der, Del der, nyttjas äfv. ofta
i stället för Denne, Denna, Delta, t. ex.: I den
här saken gör jag, hur jag vill. Del här
målet är kinkigt ell. det här är etl kinkigt
mål. Den der saken förefaller litet misstänkt.
Del der budet tycker jag icke om. Det här
duger icke. Del der kan du ha räll uti. —
Säges äfv. stundom, då man vill utmärka någon
eller något, som är allmänt bekant, t. ex.: Se, nu
kommer den der token S. — Den der, Del der,
De der, brukas äfv. någon gång, isynnerhet för
omvexling skull, i stället för pron. rel. Som,
Hvilken, t. ex.: En man, den der såsom han är
fattig, bör hålla sig på mattan. Är dock
numera föråldradt och nyttjas sällan så. — Det
säges understundom, för alt hänvisa till en hel
föregående sats, och för att gifva mer eftertryck åt
meningen, t. ex.: Han log till folierna, och det
(gjorde han, näml, tog till fötterna) med sådan hast,
alt ... . — Den och den utmärker: a) Något
visst namn, som dock ej uppgifves, l. ex.: Han
bor i den och den staden. Jag är den och den.
— b) Vissa förhållanden, vilkor, omständigheter,
hvilka ej närmare omförmälas, t. ex.: På de och
de vilkoren. Af del och del skälet. — c) Säges
i dagligt tal och i den lägre stilen, i stället för
Den onde, Hin, Djefvulen, då man vill yttra cn
lindrigare, finare, mera hyfsad svordom, t. ex.:
Det vore väl den och den, om jag icke skall
få dig all liga! Ta mig den och den! Jag
önskar honom för den och den i våld! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
