Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - Diagnostik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528
DJA
DIA
DIAGNOSTIK, –gnåsstTk, f. 3. (med.)
Läran om sjukdomars kännetecken; konsten att
åtskilja likartade sjukdomar.
DIAGNOSTISK, - - gnå’sstissk, a. 2. (med.)
Som angår cn sjukdoms kännetecken.
DIAGONAL, –gånål, f. 3. eller
DIAGONAL-LINIE, - - gånållfnje, f. 3. (mat)
Rät linie, som i en mångsidig figur, dragés ifrån
spetsen af en vinkel till spetsen af en motstående
eller motsvarande vinkel.
DIAKONAT,–––––-åt, n. 3. En diakons syssla.
Se Di a kon us.
D1AKONISSA,–––––fssn, f. 4. (grek.) 4)
Benämning, i kristna församlingens äldsta tider, på
enkor och äldre qvinnor, hvilka undervisade dem
af sitt kön, som läto döpa sig, vårdade sjuka, och
anviste qvinnorna deras platser i församlingen. —
2) (i kloster) Nunna, som har vård om altarets
beklädnad och städning. — 3) Qvinna. som af
gudaklighet egnar sig åt fattiga sjukas vård. —
Skrifves äfv. Diaconissa.
DLAKONUS, diåkonuss, ell. DIAKON, diakå’n,
m. 3. (gr. Diakonos) Benämning på ett slags
lägre kyrkotjenare i katolska och grekiska
församlingar. Svarar emot Komministrar och
Ka-pellaner i lutherska kyrkan. — Skrifves äfven
Diaconus.
DIAKUSTIK, –kustik, f. 3. (fys.) Läran
om ljudets fortplantning.
DIAKYM, –y’m, n. (bot.) Bladens köttiga
del, som utgöres af flera på ett eget sätt intill
hvarandra hopade celluler.
DIALEKT, - - lä’ckt, m. 3. (gr. Dialektos)
Munart.
DIALEKTIK, –läcktfk, f. 3. 4) (hos de
gamle filosoferna) Logik: konsten att rikligt
ordna sina tankar, såsom grund för retoriken. —
2) (under medeltiden) Konsten alt genom elt falskt
användande af logiska formler förvilla sin
motståndare. — 3) (i nyare tider) a) Vetenskapen orn
formerna för tänkandet; slutledningskonst. — b)
Konsten att anföra skäl och grunder.
DIALEKTIKER, - - Ufcktickr, m. 5. En, som
är väl hemmastadd i dialektiken.
DIALEKTISK, - - lä’cktissk, a. 2. 4) Som har
afseende på dialektiken. D. skicklighet, — 2)
Spetsfundig.
DIALOG, - - lå’g, m. 3. (grek. Dialogos) 4)
Diktadi samtal, af dramaliskl eller vetenskapligt
innehåll. En lätt, qvick d. D-en i hans pjes
är särdeles väl lyckad, — 2) Sainlalsstil,
samtalsform.
DIALOGISERA, - - lägisèra, v. a. 4.
Framställa i samtalsform.
DIALOGISK, –lå’gissk, a. 2. Som är
framställd eller bibringas i samtalsform. Den d-a
lärometoden.
DIAMANT, –månnt, m. 3. Ädelsten,
bestående af kol i dess renaste skick, och det hårdaste
af alla bekanta ämnen. Ilar af alla ädelstenar
den högsta glansen, är i sin högsta fullkomlighet
vattenklar, skiftar eljest i flera färger, ylan än
slät, än refllad, än ruggig. Finnes i Ostindien,
på Bornco och Malacca, samt ymnigast i Brasilien.
Slipad får den, allt efter olika form, namn af
Dicksten, Taffelsten, Rosensten eller Briljant. —
I poesi och högre stil brukas ofta Demanl i st. f.
Diamant. — Ss. D-glans, -grufva,
-handlare.
DI AM ANT ARMBAND, - - manntårrmbannd,
n. 3. Armbaud, med infattade slipade
diamanter.
DIAMANTARTAD, a. 2. Till ämne och
beskaffenhet lik diamanten.
DIAMANTGARNITUR, - -månnt–ty r, n.3.
Fullständigt assortiment af smycken för ett
fruntimmer, alla med infattade diamanter.
DIAMANTHAL8BAND, n. 3. Halsband med
infattade diamanter.
DIAMANTKORS, n. 3. Kors med en eller
flera infattade diamanter.
DIAMANTNÅL, f. 2. Nål, prydd med en eller
flera infattade diamanter.
DIAMANTPULVER, n. 3. Sönderslött affall
af diamanter, som begagnas till diamanters slipning.
DIAMANTRING, m. 2. Ring med en eller
flera infattade diamanter.
DIAMANTSKORPA, f. 4. Skorpan eller den
råa, skrofliga ytan på en oslipad diamant.
DIAMANTSKÄR ARE, m. 3. En, hvars yrke
är att skära eller klyfva diamanter.
DIAMANTSKÄRNING, f. 2. Diamanters
skärning. klyfning, innan de slipas.
DIAMANTSLIPARE, m. 3. En, hvars yrke
är att slipa diamanter.
DTAMANTSL1PNING, f. 2. Diamanters
slipning förmedelst diamantpulver.
DIAMANTSMYCKE, n. 4. Smycke med en
eller flera infattade diamanter.
DIAMANTSPAT, m. 3. (mineral.) Elt slags
halfädelslcn med ruggig yta, gulbrun, rödbrun ell.
svartbrun.
DIAMANTSTIL, m. 2. sing. Minsta sorten
boktryckarstil.
DIAMANTVIGT, f. 3. Juvelerarvigt, hvarmed
diamanter och andra ädelstenar vägas.
DI AMANTÄGRETT, - - månntägrä’lt, m. 3.
Ägrett (sc d. o.), med infattade diamanter.
DIAMETER, diåmetr (ultalas äfven oriktigt
diamétr), m. 2. pl. — trar. (mat.) 4) Den räta
linie, som går genom medelpunkten i en cirkel
och slutar sig på båda sidor i dess omkrets.
Ge-nomskärningslinic. — 2) Axel i ett klot eller den
räta linie, som går ifrån ena ytan till den andra,
genom medelpunkten. Tvärlinie.
DIAMETRAL,––––ål, a. 2. 4) Som tillhör,
har afseende på diametern. — 2) Som går rakt
tvärs igenom.
DIAMETRALT,–––-ålt, adv. Rakt midt emot
hvarannan, såsom ändarnc nf en diameter. De
båda polerna äro hvarandra d. motsatta. (Fig.)
D. motsatt, helt och hållet motsatt.
DIANA, -å-, f. 4. 1) (nom. propr.; myt.)
Jagtens och månens gudinna, hos Romarne. —
2) (sjöt.) Morgonvakten ifrån klockan 4 till 8 på
morgonen. — 3) (kem.) D-s träd, en trädlik
an-skjutning, som uppkommer, då silfret medelst
qvicksilfver utfälles ur i vatten löst salpctersyrad
silfvproxid.
DIANDRIA, dianndrfa, f. 4. Andra klassen
i Linnés växtsystem, innefattande växter med två
ståndare. Tvåmänningar.
DIANDRIST, dianndrfsst, f. 3. Växt, som
hörer lill klassen Diandria.
DIAPHANORAMA, diafanåråma, n. 3. Se
Diorama.
DIAPHORA, diafårå, f. 3. Retorisk figur, som
består deruti, att samma ord flera gånger med
olika betydelse användes i en sals.
D1APHRAGMA, diafråggma, n. 3. (anat.)
Muskelhinnan, som skiljer bröstet och underlifvet.
Mellangärdet.
DIAR, di’ar, m. 2. pl. (hist.) Benämning på
Odens tolf drotlar (sc Droll), äfv. på gudar, ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
