Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - Drifbeck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRI
DRI
355
DRIFBECK, n. 5. (tekn.) En blandning af
två delar svart beck och litet talg, vax eller
terpentin, som begagnas till underlag vid drifning
med puns.
DRIFBULT, m. 2. Se Jagbult.
DR1FBÄNK, m. 2. Inrättning att odla sådana
växter, som i vårt klimat ej i kalljord skulle
komma till mognad, cller att tidigt uppdraga
trädgårdsväxter, såsom salad, rädisor, gurkor,
kålplantor o. d., bestående af en tre qvarter djup och fyra
alnar bred, med karmar af furubrädcr beklädd
graf, hvari en ströbädd är lagd, och ofvanpå
hvilken en ram är satt, som beläckcs med lösa
fönster. Kallas äfv. Varmbänk.
DRIFFIL, m. 2. (tekn.) Fil, liknande en
kniflil, och som användes till all uppskära
kuggarna på drifvar. Kallas äfv. Flankerfil.
DRIFFJÄDER. m. 2. pl. — fjädrar, (tekn.) 1)
Fjäder af jern, stål, koppar o. s. v., som genom sin
spänstighet åstadkommer tryckning och derigenom
drifver något mekaniskt verk. — 2) (fig.) Se
Be-vekelsegrund.
DRIFFÄRG, m. 3. Sc Färgsoppa.
DRIFHAMMARE, m. 2. pl. — hamrar.
(blecksl.) Hammare med två halfsferiska banor,
eller med en sådan och cn annan större, icke så
kullrig, ban.
DRIFHJUL, n. 5. Hjul, som griper in i ett
dref och sätter det i rörelse.
DRIFHOLTS, m. 3. (tunnb.) Verktyg,
hvarmed banden drifvas på clt laggkärl.
DRIFHUS, n. 5. (trädg.) Byggnad, enkom
uppförd, för att uppdrifva frön och sältqvistar af
tropiska växter, eller att framalstra blommor och
frukt af sådana, hvilka behöfva starkare värma,
än den, som är vanlig i Växthus cller Orangerier.
DRIFHÄRD, m. 2. Härd, som hörer till en
Drifugn (se d. o.).
DRIFIS, m. 2. Is, som af storm eller tö
blifvit uppbruten, och drifver omkring i sjön eller
föres utför en flod.
DRIFKLOTS, m. 2. Se Drifvare.
DRIFKRAFT, f. 3. Kraft, sorn sätter i
rörelse, drifver en maskin.
DRIFMÅTT, n. 5. (urm.) Liten krumcirkcl
med något krökta ben. hvarpå en skrufmutter
med sin skruf är anbragt.
DRIFNING, f. 2. i) Se Drifvande. — 2)
(färgers) Se Fördrifning. — 3) Operation vid
lo-garfning, då de afhårade hudarne inläggas i ett
vegetabiliskt syrvatten, tills de blifvit uppsvällda.
Kallas äfv. Svallning. — 4) Till plåtar eller bleck
utslagna metallers bearbetning medelst trä- eller
stålhamrar till åtskilliga former, af bleck- och
kopparslagare samt guldsmeder. — 5) (skeppsb.)
Nåtens fyllning med dref. Jfr. Dikta. — 6)
(trädg.) Bemödandet att hos växter framkalla
blommor eller frukter på cn årslid, då deras
utveckling icke vore möjlig, efter den naturliga gången
för växandet.
DRIFNÖT, n. 5. Boskapsdjur, utsläppt på
bete i skogen, hvilket kommit vilse och ej hittar
hem, utan drifver omkring.
DRIFSAND, m. 3. sing. Lös sand på ytan af
storn fält, som af vinden drifves än hit, än dil.
DRIFSNÖ, m. sing. Se Yrsnö.
DRIFT, c. 3. 4) DnTvande. Säges i fråga
om vissa näringsyrken, helst af större betydenhet.
D-en af ell berpverk^ en grufva, etl bryggeri,
en fabrik. Ingår i åtskilliga sammansättningar,
såsom: Bruksdrift, Bergverksdrilt, m. fl. — 2) Elt
fartygs kringdrifvande på sjön, sedan ankartåget
genom storm sprungit eller ankaret blifvit lösryckt
och släpar på bottnen. Vara, komma, råka i d.
— 3) Sc Boskapsdri/t. En d. oxar. — 4) (fig.
i andlig mening) a) En inre kraft, som drifver
menniskan til) handling. Naturens d. Göra
något af egen d., af egen ingifvelse. — Syn. Sc
Böjelse. — b) Se Instinkt. — c) Ifver att raskt
utföra, hvad man har för händer. Hafva d. med
sig, vara driftig. Han har ingen d. med sig.
det går långsamt för honom att utföra, hvad han
tar sig före. — Syn. Driftighet. Verksamhet,
Framfärd, Fart, Art. — d) (mindre brukl.)
Skyndsamhet, hvarmed något ulföres. Sakerna ha
ingen d. — e) Sc Gäcker i.
DRIFTEFÄ, n. 4. Se Drifnöl.
DRIFTIG, a. 2. Som med ifver och raskhet
utför, hvad man företar. En d. man, karl,
affärsman. — Syn. Verksam, Rask, Flink,
Drif-vande.
DRIFTIGHET, f. 3. Egenskapen alt vara
driftig. Jfr. Drift, 4, c.
DRIFTIGT, adv. På ett driftigt sätt, med
drift.
DRIFTIMMER, n. 5. Trädstammar, som
blifvit lösryckta från flodstränder och flutit ut i
haf-vet, der de vinddrifvas till någon kust.
DRIFTKUKU, dri fftkücku, m. 3. (fig. fam.)
Enfaldig person, med hvilken inan drifver gäck,
liksom då man narrar göken genom att
efterhärma dess läte.
DRIFTVATTEN, n. 5. Vatten, som drifver
cn maskin.
DRIFUGN, m. 2. (metall.) Ett slags
tillställning, sorn begagnas, då mnn afdrifvcr verkbly från
silfver, beslående i en cirkelrund, fördjupad
drif-härd, af utlulad, bärdt hopstampad iräaska, som
upphettas af flamman ifrån cn på ena sidan om
härden anlagd eldstad.
DR IF VA, v. a. 3. Ind. pres. sing. Drifver;
pl. Drifva. Irnpf. sing. Dref; pl. Drefvo. Imper.
sing. Drif; pl. Drifvcn. Konj. irnpf. Drefve.
Sup. Drifvil. Part. akt. Drifvandc; pari. pass.
Drifven. 4) Tvinga någon alt lemna sin plats,
att begifva sig undan, bort, ut, framåt. D.
någon ifrån sig. D. fienden ur riket, ur landet,
på flykten. Brukas ofta i utsträckt och figuriig
mening, t. ex.: D. i landsflykt, göra landsflyktig.
Den onda lukten dref oss ut ur rummet.
(Ordspråk) Hungern d-fver hunden i band,
nöden tvingar mången att underkasta sig ett tvång,
som man eljest ej skulle tåla. — D. bort, fram,
igènom, in, néd. omkring, tillbaka, undan,
upp, ut, se Borldrifva, Framdrifva,
Genom-drifva, åec. — 2) Fösa, jaga framför sig. Säges
i denna mening hufvudsakligast om djur. D.
boskapen på bete. D. vall korna. D. oxar lill
marknaden, för atl säljas. I utsträckt mening
säges äfv.: D. fienden framför sig. Vinden
d-fver skyarna, regnet, snön åt del hållet.
Laddningen är icke nog stark att d. en så
tung kula. Vinden dref skeppet på kusten.
(Fig. fam.) D. gäck med någon eller blott d.
med någon, gäckas med någon. — D. bort, fram,
<fcc., se Borldrifva, &c. — 3) Säges om
jagthun-dar. då de förfölja villebrådet, så att det kommer
i håll för jägaren och kan af honom fällas. Den
hunden d-fver räf, hare. — Brukas isynnerhet
ofla absolut och neutralt, t. ex : Hundarne d.;
den hunden d-fver bra, är dresserad att d. på
räf. — D. fram, upp, se Framdrifva,
Uppdrifva. — 4) Föra ur rätta kosan (om vind,
ström, o. s. v.). Vädret, strömmen, vågorna
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
