Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - Dödligt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 DÖD
gänglighet. — 2) Egenskapen atl medföra,
förorsaka döden. En sjukdoms d. — 3) (mest i
bestämd form) a) Omständigheten, att menniskor i
ett visst land, en viss trakt, stad o. s. v., dö i
större eller mindre mängd under någon viss tid.
Brukas mest i administrativ och statistisk stil.
I år har del varit slor d. i rikel. Vårtiden
är d-en vanligtvis störst. — Syn. Mortalitet. —
b) (i kyrklig stil) Det jordiska lifvet. Här i d-en.
— Syn. Det timliga lifvet, Delta lifvet, Jordelifvet.
DÖDLIGT, adv. 1) På ett sätt, att döden
deraf följer eller kan följa. D. sjuk, sårad. D.
såra någon. — 2) (fig.) I yttersta grad. D. troll,
ledsen. D. kär. Hafva d. ledsamt. — Syn»
Ytterst, I högsta måtto.
DÖDLIK, a. 2. (mindre brukl.) 1) Liknande
en död kropp. — 2) D. lystnad, djup tystnad
som i grafven.
DÖDLISTA, f. 1. Se Morlalilelslisla.
DÖDSARBETE, n. 4. sing. En döendes
plågor under sjelfva dödskampen.
DÖDSBETRAKTELSE, f. 3. Betraktelse
öfver döden och dermed sammanhängande ämnen.
Brukas mest i plur. — Syn. Dödstanke.
DÖDSBLEK, a. 2. Blek som en död, ytterst
blek. — Syn. Blek som ett lik, som ett lärft,
Krithvit i ansigtet. — Dö ds blekhet, f. 3.
DÖDSBUD, n. 5. 1) Budbärare, som medför
underrättelsen om en persons död. — 2)
Undcr-rültelse, tillkännagifvande derom.
DÖDSBÄDD, m. 2. Bädd, hvarpå en döende
ligger. Ligga på d-en, vara dödssjuk.
DÖDSDAG, m. 2. Den dag, då någon dött
eller kommer att dö. Den 1 Jan. var hans d.
Ända till min d.
DÖDSDOM, m. 2. 4) Dom, hvarigenom
någon dömes eller blifvit dömd till döden. — 2)
(fig.) Händelse, som medför någons förderf, olycka.
Delta beslut var en d. för honom, var hans d.
— Syn. Se Dråpslag.
DÖDSDRYCK, m. 3. Dryck, som förorsakar
döden.
DÖDSDVALA. f. 4. 1) Tillstånd af dvala,
hvarunder man tyckes vara liksom död. — 2)
(fig.) Tillstånd af fullkomlig overksamhet, liflöshet,
kraftlöshet, som föregår upphörandet af något, t.
ex. en stat.
DÖDSENGEL, m. 2. pl. — englar. Engel,
som föreställes infinna sig hos mcnniskan, för att
beröfva henne lifvet. Brukas i poetisk, oratorisk
och kyrklig stil, helst i bestämd form, liktydigt
mcd Döden (bcm. 3, d). [— ängel.]
DÖDSFALL, n. 5. Händelsen, då någon dör,
eller att någon dött. — Syn. Död (1, b).
DÖDSFARA, f. 4. Se Lifsfara.
DÖDSFEST, m. 3. Högtidligt firande af en
afliden persons minne, på årsdagen af hans död.
DÖDSFIENDE, m. 3. Fiende, hvars hat är
så bittert, atl han vore i stånd tillfoga dess
föremål döden. — Syn. Dödlig fiende, Hufvudfiende,
Afsvurcn, afgjord fiende.
DÖDSFLÄCK, m. 2. Benämning på de
blåröda fläckar, som understundom visa sig på vissa
ställen af lik, Isynnerhet axelbladen ocb trakten
af höfterna.
DÖDSFRUKTAN, f. sing. indcf. Fruktan för
döden.
DöDSFÅNGE, m. 2. pl. — (ångar. Fånge,
som är under tilltal för lifssak eller som blifvit
dömd till döden.
DÖDSHUGG, n. 3. i) Hugg, som ger döden.
— 2) (fig.) Se Dråpslag, 2).
DÖD
DÖDSJÖ, m. 2. (sjöt.) Se Dyning.
DÖDSKALLE, m. 2. pl. — skallar.
Benstommen af hufvudct efter cn död menniska,
sedan under tidens längd vidsittande muskler,
nerver, scnor och hudbetäckning förmultnat och
af-fallit.
DÖDSKAMP, m. 3. 4) Samteliga företeelser
i lifsförrättningarna hos en döende menniska eller
ell döende djur. — Syn. Dödsarbete. — 2) (fig.)
Sista liden af ett samhälles tillvaro, som länge
lutat till förfall och småningom, under fruktlösa
bemödanden alt hålla sig uppe, går sin upplösning
till mötes.
DÖDSKLAGAN, f. sing. indcf. Klagan,
jem-mer af cn döende.
DÖDSKLOCKA, f. 4. (poet.) D-n ell. d-ns
ljud, ringningen i kyrkoklockorna för cn afliden
person. — Syn. Själaringning.
DÖDSKLÄCK, m. 2. sing. (mindre brukl.)
Dödlig förskräckelse.
DÖDSKNÄCK, m. 2. (pop. o. fam.) Slag, hugg,
stöt o. s. v., som ger döden. Gifva någon d-en.
DÖDSKRAMP, m. 3. sing. (med.) En ganska
farlig sjukdom, hvars hufvudsakligaste symptom är
kramp. Telanus.
DÖDSKYLA, f. 4. 4) Bristen på lifsvärme i
en döcndcs kroppslemmar. — 2) (fig.) öfverdrifven
känsla af köld.
DÖDSMINUT, dö’ddsminüt, m. 3. Sista
ögonblicket af cn menniskas lif. Brukas nästan
endast i uttrycket: I sista d-cn (in articulo
mor-tis). — Syn. Dödsstund.
DÖDSNATT. f. 3. pl. — nätter. Den natt,
då en person dör eller blifvit död.
DÖDSNÖD, f. 3. 1) Se Dödsångest. — 2) Se
Lifsfara.
DÖDSOFFER, n. 3. Offer, som i hedniska
tiden anställdes vid cn persons bcgrafning.
DÖDSPINA, f. 1. Se Dödsqval.
DÖDSPSALM, dÖ’ddssallm, m. 3. 4) Psalm,
som är passande alt läsas för cn döende. — 2)
Se Begrafningspsalm.
DÖDSPÅMINNELSE, f. 3. Påminnelse om
var dödlighet, genom en medmenniskas bortgång
ur tiden. Brukas mest i kyrklig stil.
DÖDSQVAL, n. 3. pl. Dc qval och
plågor, som dödskampen medför. — Syn. Dödspina,
Dödsnöd.
DÖDSROSSLING, f. 2. Rossling i halsen på
cn döende, förorsakad af slem, som uppstiger i
luftröret.
DÖDSSJUK, a. 2. Dödligt sjuk; så sjuk, atl
man väntar döden.
DÖDSSKOTT, n. 3. Skott, som medför döden.
DÖDSSLAG, n. 3. Se Dråpslag.
DÖDSSTILLHET, f. 3. sing. Stillhet, så
fullkomlig, alt intet tecken till rörelse förmärkes.
DÖDSSTRAFF, n. 3. Straff, som medför
lif-vets förlust.
DÖDSSTUND, f. 3. Sista stunden, sista
ögonblicket af cn menniskas lif. / d-en. Till d-en.
Ända till min d. — Syn. Det sista,
Dödsminuten.
DÖDSSTÖT, m. 2. 4) Slöt mcd ett
mordvapen, som ger döden. Gifva någon d-en. — 2)
Se Dråpslag, 2.
DÖDSSVETT, m. 2. sing. Kall, klibbig svett,
hvaraf en döcndcs kropp beUckes.
DÖDSSYND, f. 3. (teol.) Synd, som begås
af en andcligcn död menniska. — Syn. Dödlig
synd.
DÖDSSÅNG, m. 3. Se Liksång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
