Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E - Egenartad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EGE
EGE
385
Besynnerlig. Del är en myckel e. menniska.
Han är litet e. af sig. Han är e. der uti,
all ... . Hafva sill egel hufvud, skilja sig
till karakter, lynne och tänkesätt ifrån andra.
Del är bra egel af honom all handla så. Jag
måtte tillstå, della är ell bra egel sält atl vara
artig! Så egel af honom! Egel nog, har han
aldrig varit kär. Del vore väl bra eget, om
jag icke till slut skall få min vilja fram! —
Syn. Se Besynnerlig.
EGENARTAD, a. 2. Som är af en egen,
särskilt art, beskaffenhet, natur. Lånadt ifrån
tyskan; brukas stundom i skrift, helst i litterär
stil. — Syn. Se Egen, 2.
EGENDOM, m. 2. i) Hvad som med andras
uteslutande tillhör någon, så att man dertill har
full ägande rätt. Della gods, hus, skepp, denna
gård är min e. Delta är all hans e. Fast e.,
sc Fastighet. Lös e., se Lösören. — Anm. För
saker af mindre värde säges vanligtvis
Tillhörighet, hvilket ord omfattar allt slags ägande. — 2)
Jordagods på landet eller gård, hus i staden. En
stor e. på landet. En vacker c. i staden. —
Syn. Fast egendom, Fastighet, Besittning; (för
landet) Gods, Possession, Gard, Hemman,
Lägenhet; (för staden) Gård, Hus.
EGENDOMLIG, a. 2. Företrädesvis
utmärkande; som på ett utmärkande sätt skiljer sig
ifrån andra. Ordet har i sednare tider blifvit
lånadt ifrån tyskan och brukas nu temmcligcn
allmänt, helst i litterär stil. — Syn. Se Egen, 2.
EGENDOMLIGHET, f. 3. Utmärkande
egenskap, karaktcr, natur, beskaffenhet. Del är en
e. hos honom alt ... . E-en i en författares
stil, tankegång, idéer. — Jfr. Egendomlig. —
Syn. Se Egenhet, 1.
EGENDOMSHERRE, m. 2. pl. — herrar.
Ägare af en större egendom på landet, ett
landt-gods. — Syn. Egendomsägare. Godsherre,
Godsägare, Patron, Possessionat, Proprietär.
EGENDOMSRÄTT, m. 3. Sc Äganderätt.
EGENDOMSÄGARE, m. 5. Sc
Egendoms-herre.
EGENHET, f. 3. 1) Utmärkande egenskap;
någonting som på ett särskilt och utmärkande sätt
såsom kännetecken tillhör person eller sak. Det
är en c. hos honom all alltid vilja disputera.
E i ett språk, hos en författare. Del är en e.
i svenskan, tyskan, &c. — Syn. Egen karakter,
Eget lynne, Egen omständighet, natur. — 2)
Besynnerlighet. Denna e. bör man förlåta
honom; han är eljesl en bra karl. Han har så
många e-er, all ingen finner sig i hans
sällskap. — Syn. Se Besynnerlighet.
EGENHÄNDIG, a. 2. Som göres eller blifvit
gjord mcd egen hand. E. skrift, underskrift.
E-t bref. E-l f ramlemnande.
EGENHÄNDIGT, adv. Med egen hand. E.
skrifven, undertecknad.
EGENKÄR, a. 2. Som tycker om sig sjelf,
sina verk och handlingar. — Syn. Sjelfkär.
EGENKÄRHET, f. 3. (föga brukl.) Se
Egenkärlek.
EGENKÄRLEK, m. 2. sing. Böjelsen att
älska sig sjelf. — Syn. Sjelfkär.
EGENMYNDIG, a. 2. 1) Som i allting vill
låta sin egen myndighet vara gällande, ulan att
rådfråga hvarken lag, naturlig rättvisa eller andras
önskningar. — Syn. Sjelfrådig. — 2) Se
Egenmäktig. — 3) Som röjer, uttrycker ett
egenmäktigt sinnelag. E min. E-t uppförande. — Eg
en-myndigt, adv. Handla e. — Syn. Sjelfrådigt.
EGENMYNDIGHET, f. 3. 1) Egenskapen att
vara egenmyndig. a) En embelsmans e. — b)
E-en i en handling. — Syn. Sjelfrådighet. —
2) Se Egenmäktighet.
EGENMÄKTIG, a. 2. 4) Som vid sina
handlingar endast rådfrågat sin makt, utan att lyssna
till lag, rättvisa eller andras önskningar. E. i
sina beslut, handlingar. — Syn. Egenmyndig,
Sjelfrådig, Enrådig, Arbiträr, Godtycklig. — 2)
Som röjer, uttrycker, tillkännagifver ett
egenmäktigt sinnelag. E-l handlingssätt. E-a
styrelseåtgärder. Eli e-t språk. — Syn. Egenmyndig,
Sjelfrådig. — Egenmäktigt, adv. På elt
egenmäktigt sätt. Handla e. Förfoga e. om
statens tillgångar. — Syn. Godtyckligt, Sjelfrådigt,
Egenmyndigt.
EGENMÄKTIGHET, f. 3. Egenskapen att
vara egenmäktig, a) En regenls e. — b) E-en
af en regeringsåtgärd. — Syn. Egenmyndighet,
Sjelfrådighet, Godtycklighet.
EGENNYTTA, f. 4. Böjelse att med
liknöjdhet för andra eller förnärmande af deras rätt
tillskynda endast sig sjelf fördelar. Göra något af e.
— Syn. Egoism, Egennyttighet, Sjelfviskhet.
EGENNYTTIG, a. 2. 1) Som ledes i sina
handlingar af egennytta. En e. menniska. —
Syn. Egoistisk, Sjelfvisk. — 2) Som härrör af,
röjer, uttrycker, tillkännagifver egennytta. E.
handling. E-a bevckelscgrunder. E-l
handlingssätt. E verksamhet.
EGENNYTTIGHET, f. 3. sing. (mindre brukl.)
Se Egennylla.
EGENNYTTIGT, adv. På ett ogennyttigt sätt,
med egennytta. Handla e. — Syn. Egoistiskt,
Sjclfviskt.
EGENSINNE, n. 4. sing. Böjelsen alt i allt
följa sitt eget sinne, egna tycken, ingifvelscr,
åsig-ter, utan alt gifva akt på andras föreskrifter,
förmaningar, föreställningar, råd eller varningar,
äfven då, när man inser, att de äro riktiga. —
Syn. Egensinnighet, Egenvilja, Egenvillighet,
Envishet.
EGENSINNIG, a. 2. 4) Fallen för att i allt
följa sitt eget sinne. Jfr. Egensinne. — Syn.
Egenvillig, Som har ett hufvud för sig sjelf,
Egenrådig. — 2) Som röjer, uttrycker egensinne. E.
min. E-t drag.
EGENSINNIGHET, f. 3. Se Egensinne.
EGENSINNIGT, adv. På ett egensinnigt sätt.
EGENSKAP, f. 3. 1) Kännemärke på sak
cllcr person, hvarigenom den kan skiljas ifrån
andra. Väsendllig e., utan hvilken person eller
sak icke kan vara, hvad den är. Tillfällig c.,
hvars frånvaro förändrar ingenting af dess
väsende. Egendomlig cll. enskilt e., som uteslutande
tillhör något visst enskilt föremål. Gemensam e.,
som tillhör flera. Tingens e-er. Guds c-er.
En menniskas e-er. Hafva många goda e-er.
Hafva den e-en alt ... . God, dålig e. Della
är en e. hos honom, som ingen må tadla. —
Syn. Beskaffenhet. — 2) (om person) Ställning i
förhållande till andra, befattning, uppdrag. Hans
e. af embelsman gör, all han måste iaktlaga
sin värdighet. I hvad e. har han kommit? I
e. af medlare.
EGENSKAPSORD, n. S. (gram.) Sc Adjektiv.
EGENSKAPSBIORD, n. 3. (gram.) Sc
Adverb.
EGENTLIG, ejä’nntligg, a. 2. 4) Verklig, sann.
Sådan är sakens e-a beskaffenhet. Någon c.
förljensl är det icke af honom; det var hans
skyldighet. E-a orsaken dertill var, alt .. .
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
