- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
406

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E - Erkebiskop ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

406

ERK

ERN

t. ei. Erkcbedragare, Erkebof, bedragare, bof,
värst af alla; Erkedum, ytterst dum, o. s. v.
Sådana ord äro för öfrigt: Er ke cl ak, -g ni
dåre, -hexa, -hora, -hycklare, -källare,
-lat, -lymmel, -lögn, -lögnare, -narr,
-procenlare, -skurk, -skälm, -spelare,
-ljuf, ~lok [Arkc.]

ERKEBISKOP, m. 2. (af grek.
Archiepisko-pos) Biskop, som har högsta uppsigten öfver
kyr-koärenderna i ett större område (rike, provins)
och har flera biskopar under sig. — Ss.
E-scm-bele, -svärdighcl.

ERKEBISKOPLIG, a. 2. Som tillhör eller
har afseende på en erkebiskop eller
erkebiskops-värdighctcn.

ERKEBISKOPSDÖME, n. 4. Se
Erkebiskops-stift.

ERKEBISKOPSHUS, n. B. Hus, palats, der
en erkebiskop bor.

ERKEB1SKOPSKÅPA, f. 4. Den biskopskåpa
eller pallium, som af påfven tilldelades en
erkebiskop och betalades med cn dryg summa till
romerska skattkammaren.

ERKEBISKOPSMÖSSA, f. 4. En crkebiskops
embetsmössa, den han vid högtidliga
embctsför-rättningar bär på hufvudct.

ERKEBISKOPSSTAF, m. 2. pl. — slafvar.
Den biskopsstaf, som af konungen tilldelades en
erkebiskop, till tecken af hans herdevård om
församlingen, och som, jemte ringen, ulgjorde den
». k. inveslituren.

ERKEBISKOPSSTOL, m. 2. 1) En
crkcbi-skops värdighet, cmbcle och myndighet. — 2) Sc
Erkebiskopssäte.

ERKEBISKOPSSÄTE, n. 4. Staden, stället,
der en erkebiskop vanligtvis bor och der han
äger att utöfva förnämsta delen af sina
cmbets-åligganden.

ERKEDJEKNE, m. 2. pl. — djeknar. Så
kallades fordom den förnämste andelige
tjpnslc-mannen i elt stift, näst biskopen. Ordet är bil—
dadt efter det latinska Archidiaconus.

ERKEEMBETE, n. 4. Så kallades de höga
embeten, med hvilka romerska kejsaren belänade
de tyska kurfurstarna.

ÉRKEENGEL, ä’rrkcä’nngl, m. 2. pl. — englar
(af grek. Archiangelos) Enge), som. enligt
Hc-brcernes föreställning, var hufvudinan för en hel
skara af andra och betecknade någon viss högre
förrättning i Jchovas tjenst. Sådana erkeenglar
voro Gabriel, Rafaél och Michael.

ERKEFIENDE, m. 3. 4) Dödlig, afgjord,
af-svuren fiende. — 2) E-n, föråldrad benämning på
Djcfvulcn.

ERKEFÄ, n. 4. (fam.) Se Erkeåsna.

ERKEHERTIG, m. 2. Titel, som prinsarne
utaf huset Österrike tilläde sig, sedan de af kejsar
Fredrik I år 4156 erhållit samma rang som
crke-furstar (d. v. s. kurfurstar, emedan desse innehade
ett crkeembpte).

ERKEHERTIGDÖME, n. 4. Titel, som det
egentliga Österrike äger.

ERKEHERTIGINNA, f. 4. En erkehertigs
gemål eller enka efter cn sådan.

ERKEHERTIGLIG. a. 2. Som tillhör eller
har afseende på en erkehertig eller dess värdighet,
o. s. v.

ERKEJUDE, m. 2. pl. — judar. Procenlare,
ockrare i högsta grad.

ERKEJÖNS, in. 2. (fam.) Sc Erkeåsna.

ERKEKAMERERARE, m.5. Titel, som
kurfursten af Brandenburg fordom förde. Jfr. Erkecmbelc.

ERKEKANSLER, ä’rrkckannslä’r, m. 3. Titel,
som fordom tillkom de tre kurfurstarna i Mainz,
Trier och Cöln. Jfr. Erkecmbelc.

ERKEMARSKALK, ä’rrkemårschallk, m. 3.
Titel, som kürfursten af Sachsen fordom förde.
Jfr. Erkecmbele.

ERKEMUNSKÄNK, m. 2. Titel, som tillkom
konungen af Böhmcn såsom tysk kurfurste. Jfr.
Erkeembele.

ERKESKATTMÄSTARE, m. B. Titel, som
tillkom, i början kurfursten af Pfalz, och sedan
kurfursten af Braunschwcig. Jfr. Erkeembele.

ERKESTIFT, n. 5. Så kallas i Sverige
Up-sala slift, såsom lydande under rikets erkebiskop.

ERKEÅSNA, f. 1. (fam. skämtv.) Ytterst dum
menniska. — Syn. Erkcfä, Erkejöns.

ERKÄNNA, ä’rijä nna, v. a. 2. (t. erkcnnen)
4) Mcdgifva såsom sant, obestridligt, verkligt.
Han e-nncr, all han emollagit penningar. E.
sill fel, sin skuld, sin oförmåga. Jag e-nner
gcrna, all del kunnal vara bättre. E.
evange-lii sanningar. E sill sigill, sin underskrift,
tillstå, att man satt sitt sigill, sitt namn under
en skrift. E. cll barn, förklara, att inan är far
eller mor till ett oäkta barn. E. sig
öfverlräf-fad af någon, förklara, alt man anser sig
öfvcr-träflad af honom. — Syn. Se Mcdgifva. — 2)
Förklara, atl man anser något rättmätigt, lagligt,
behörigt. E. rikligheten, laglighelen af elt
dokument. E. etl testamentes riktighet. E en
regering, förklara, antingen uttryckligt eller
genom tyst samtycke, att man anser den lagligt och
rättmätigt vara bestående. I samma mening säges
äfv.: E. en furste, en regcnt. Han e-nner
ingen annan lag än sin egen vilja, han rättar
sig blott efter sin egen vilja, sitt eget tycke. E.
sill beroende af någon. — Syn. Se Godkänna.
— 3) Känna tacksamhet för något. E åtnjutna
välgcrningar. Jag e-nner med lacksamhel den
slora godhel, ni bevisal mig.

ERKÄNNANDE, n. 4. Handlingen,
omständigheten, alt man erkänner.

ERKÄNNSAM. ä’rtjä’nnsamm, a. 2. Som
erkänner (bem. 3) åtnjutna välgcrningar, hyser
tacksamhet derför. E. för en välgerning. cn tjenst,
etl biträde, en godhel. Vara c. emol någon. —
Syn. Tacksam.

ERKÄNNSAMHET, f. 3. Sc Erkänsla, 4 o. 3.

ERKÄNSLA, ä’rtjä’nnsla, f. 4. sing. 4) Känsla
af tacksamhet. Jag skall alllid med största e.
ihågkomma de välgcrningar, jag af er
åtnjutit. Visa sin e. — Syn. Tacksamhet,
Erkännsamhet. — 2) (mindre brukl.) Gåfva, som rnnn
ger någon, för alt betyga sin tacksamhet. Håll
till godo delta som en liten e. — Syn.
Diskretion. Dusör. — 3) Erkännande. Komma till
e. af sill fel, af sina synder, erkänna sitt fel,
&c. — Syn. Erkännsamhet.

ERLÄGGA, ä’rlä’gga, v. a. 2. (böjes som
Lägga) Betala. Brukas i administrativ stil och det
mera vårdade talspråket. E. skatt, afgift, böter.
E sill arrende in natura. E. 10 R:dr i
af-gifl för något. E. en afgift af 10 R:dr. E.
sin hyra i rällan lid. — Syn. Betala, Gälda,
Utgöra.

ERLÄGGANDE, n. 4. Handlingen, då man
erläggcr.

ERNÅ, ä’rnå’, v. a. 2. Komma till erhållande
af något, som man sökt vinna. Jag har nu
ändlligen e-ll, hvad jag slräfval efler. E.
målet för sina önskningar. E. sin afsigt, sin
Önskan. — Syn. Uppnå. Vinna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free