Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Frambjuda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 FRA
FRAMBJUDA, v. a. 3. (böjes som Bjuda]
Framtaga och bjuda. — Oftare säges Bjuda fråm.
FRAMBLICKA, v. n. 4. Framsända en blick
eller blickar. Elt par sköna ögon f-de ur
rummet, genom dörröppningen. Brukas ofta fig. i
poesi, t. ex.: Solen f-r ur molnen. — Äfv.
Blicka fråm. — Framblickande, n. 4.
FRAMBLIXTRA, v. n. i. 4) Blixtrande fara
fram. En ljungeld f-de ur molnen. — 2) (fig.
poet.) Visa sig, framträda hastigt som en blixt.
Snillet f-r stundom ur hans mörka ögon. —
Äfv. Blixtra fråm (för begge bem.). —
Fram-blixtrande, n. 4.
FRAMBLOSSA, v. n. 4. Blossande fara fram.
— Äfv. Blossa fråm. — Framblossande, n. 4.
FRAMBLÅSA, v. a. 2. 4) Genom blåsning
rned munnen framdrifva. F. ett dun. — 2)
Säges om blåsten, då den drifver fram ett föremål.
Det kom en väderil och f-blåsle de torra
löf-ven till förstugubron. — Ledigare säges för
begge bem.: Blåsa fråm. — Fr am blå
sande, n. 4.
FRAMBLÄNKA, v. n. 2. Med ett blänkande
sken hastigt visa sig för ögat. Brukas i bögre
och poetisk stil. — Äfv. Blänka fråm. —
Framblänkande, n. 4.
FRAMBOG. m. 2. Bog på etldera af
fram-benen på fyrfola djur, som af menniskan
användas till föda. — Motsats: Bakbog.
FRAMBREDA, v. a. 2. Framtaga och
utbreda. — Vanligare säges: Breda fråm. —
Fram-bredande, n. 4.
FBAMBRINGA. v. a. 4. o. 2. (böjes som Bringa)
4) (mindre brukl.) Föra, bära, draga fram. F.
anklagade för domstolen. F. fat, skålar och glas.
— Syn. Framföra. Framdraga. Framskaffa. —
Vanligare Bringa fråm. — 2) Gifva tillvaro:
a) såsom skapare, af egen kraft. Gud har
fram-bragl allting. — Syn. Skapa. — b) såsom
medel, genom en i naturen nedlagd kraft. Brukas
någon gång i fråga om djur, men mest om växter.
Hvarje djur f-r sina likar. Delta land f-r
alla slags säd. — Syn. Alstra. Framalstra,
Producera, Bära. — 3) (fig.) a) Framföra, anföra,
andraga. F. skäl, bevis. — b) Vara orsak lill,
åstadkomma, medföra. Denna händelse f-bragle
clt otroligt uppseende. Brukas i denna bem.
mindre väl. — För bem. 2. o. 3. är Fram
oskiljaktigt ifrån verbet. — Frambringande, n. 4.
FBAMBRUMMA. v. a. 4. (föga brukl.)
Brummande framföra. Han f-de några ord, och
derpå gick han. — Äfv. Brumma fråm. —
Fram-b rumm ande, n. 4.
FRAMBRUSA, v. n. 4. Brusande strömma
fram. Elfven f-r under bron. — Äfv. Brusa
fråm. — Frambrusande, n. 4.
FRAMBRYTA, v. a. 3. (böjes som Bryta)
4) (mindre brukl.) Bryta något så, att det
kommer längre framåt. F. qvislarna på elt träd.
— Bättre Bryta fråm. — 2) (mindre brukl.)
Genom gräfning, sprängning o. s. v. arbeta lös
och framhafva. F. malm ur ell schakt. — Bättre
Bryta fråm. — V. n. 4) Våldsamt tränga fram.
Vallnet f-ter genom dammen. Våra trupper
f-brölo oemotståndligt genom fiendens leder. —
2) (fig.) Börja visa sig. Solen f-yler åler genom
molnen. Morgonrodnaden f-yler. — Äfv. (för
begge bem.) Bryta fråm. —
Frambrytande, n. 4.
FRAMBÄRA, v. a. 3. (böjes som Bära) 4)
Medelst bärande föra fram något till ett ställe.
F. en likkista lill grafven. F. mal på bordet,
FRA
och sätta den på b. F. ell bref på en
silfver-bricka, liggande på en s. — Äfv. Bära fråm. —
Syn. Se Framföra. — 2) (fig.) Framföra; anföra,
andraga. F-bär min tacksägelse lill honom.
Låta f. sin helsning, vördnad lill någon. F.
sanningen inför tronen. Jag har riktigl
f-bu-rit, hvad man sagt mig. — Äfv. Bära fråm.
— Fr am b ä rande, n. 4.
FRAMBÖJA, v. a. 2. Böja något så, att det
kommer längre fram. — Äfv. Böja fråm. —
Framböjande, n. 4.
FRAMBÖLJA, v. n. 4. Böljande framflyta.
Vattnet f-r genom sundet. Brukas ofta fig. om
en stor mängd folk, t. ex.: Stora folkhopar f-de
genom galorna. — Äfv. Bölja fråm. — Fr a
inhöljande, n. 4.
FRAMDANSA, v. n. 4. 4) Dansande
framkomma. Brukas helst med verbet Komma. De
kommo f-nde på scenen. — 2) (fig.) Häftigt, med
stark fart drifvas fram genom luften. Han slog
af honom hallen, så atl den kom f-ndc ända
till borgmästaren. — För begge bem. brukas
helst Dansa fråm, utom i sammanställningen med
verbet Komma. — Fr am dan sande, n. 4.
FRAMDEL, m. 2. 1) Den delen af ett djur,
der hufvud och framben äro. F-en af en häst,
en oxe. — Molsals: Bakdel. — 2) Den del af
ett föremål, som har sitt läge framåt, i motsats
lill eftersta delen. F-en af en vagn (framvagn).
— Syn. Framsida, Framstycke.
FRAMDELES, fråmmdéläss. adv. Fram i
liden. Nu kan jag ej villfara din begäran,
men f. få vi se. — Syn. Längre fram.
Anm. Ordet är icke, såsom man kunde tro,
sammansatt af Fram och Del, utan helte
ursprungligen Fram a lef), hvilket under tidens
lopp förundrats lill Framlcfiit, hvaraf genom
omkastning uppkommit Framdeles.
FRAMDRAGA, v. a. 3. (böjes som Draga)
4) Genom dragning föra fram. F. en stol. F.
något ur en låda. F. någon ifrån ell
gömställe. (Fig.) F. något i dagen, göra någnt
allmänt bekant. — Äfv. Draga fråm. — Syn. Se
Framföra. — 2) (fig.) a) Anföra. F. bevis. F.
elt skäl, etl argument. — Syn. Framställa,
Framföra, Anföra. Andraga, Föredraga. — b)
(med person lill objekt) Befordra, hjelpa fram.
F. någon i/rån intet, ifrån alt hafva varit
ingenting. — Äfv. Draga fråm. —
Framdragande, n. 4. o. Framdragn ing, f. 2. (för
bem. 4).
FRAMDRIFVA, v. a. 3. (böjes som Drifva)
4) Drifva ul ifrån elt ställe. F. någon ifrån ell
gömställe. F. hästarna ur skogen på fältet.
— 2) Drifva framåt eller fram. F boskapen lill
fähuset, till brunnen. Vinden f-fver molnen
på himmelen. — För begge bem. brukas äfv.
Drifva fråm. — Syn. (för begge bem.)
Fram-fösa. Frammota, Framjaga, Framskjutsa. — V. n.
Af blåst, vågor, ström- eller luftdrag drifvas fram.
Brukas så helst i förbindelse med verbet Komma;
eljest vanligare Drifva fråm. —
Framdrif-vande, n 4. o. (mindre ofta, ej för v. n.)
Framdrifning, f. 2.
FBAMDUKA, v. a. 4. (fam.) Duka och
framsätta på bordet. F. en läcker måltid för,
ål någon. — Äfv. Duka fråm. —
Framdukande, n. 4.
FRAMDUNDRA, v. a. 4. Säga, uttala med
dundrande röst. Brukas sällan i dagligt tal, mer
i skrift och högre stil. F. ell halt! — Äfv.
Dundra fråm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
