Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Frälseskattebonde ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄ
FRÄLSESKATTEBONDE, m. 3. pl. -
bönder. Bonde på frälseskatlehemman.
FRÄLSESKATTEHEMMAN, n. 3. Hemman,
som har frälseskalte natur.
FRÄLSESMIDE, frällsesmide, n. 4. (kam.)
Skatterritt smide till viss procent, vid bruk, som
ligga under frälse.
FRÄLSESTÅND, n. 5. sing. Se Adelsstånd.
FRÄLSFTORP, n. 5. Torp under frälsejord.
FRÄLSEUTLAGOR, f. 4. pl. Utlagor af
frälsejord.
FRÄLSNING, f. 2. Handlingen, då någon
frälser; händelsen, omständigheten, alt någon
frälses. — Syn. Se Befriande.
FRÄMJA, v. a. 4. (af Fram; således cgenll.:
Bringa, föra framåt) Se Befrämja. — Syn. Se
Befordra, 2, a. — Främjande, n. 4.
FRÄMLING, främmlinng, m. 2. En, som
vistas i ett land eller en ort, der han ej är född
eller ej vunnit infödingsrätt. Vara f. i ett land.
(Fig.) Vi äro f-ar på jorden, vistas der blott
för en kort tid. Vara f. i sill eget land, ej
vara bekant med sitt eget födelselands
förhållanden, tillstånd och seder.
FRÄMMAD, a. 2. Se Främmande.
FRÄMMADARTAD, a. 2. Af en främmande
art, natur. — Nytt ord, bildadt efler det tyska
fremdarlig och begagnadt i litterär och
vetenskaplig stil. — Syn. Heterogen.
FRÄMMANDE, a. i. (ursprung). Främmad,
hvilket ännu allmänt brukas i många landsorter)
4) (om person) a) Som är ifrån ett annat land.
En f. prins har nyligen anländl. Elt f. folk.
En f. nation. F. köpmän hafva icke samma
frihet alt idka handel i rikel som inhemska.
— Motsats: Inländsk, Inhemsk. — Syn. Utländsk.
— b) Som är ifrån en annan stad, ort (i samma
land). Del är myckel f. folk i släden, som t
anledning af [örmälnings-höglidligheterna
hil-kommit ifrån alla orter i rikel. — c) Som har
sitt hem på annat ställe än det ifrågavarande;
som icke tillhör samma hushåll. Vi hafva fåll
f. folk i huset; del är några af grannarna,
som kommil på besök. — Brukas för denna
bem. mest substantivt; se längre ned. — d) Som
icke tillhör samma slägt, familj, bolag, samfund,
sällskap, o. s. v. Han har testamenterat sin
egendom ål en f. person, emedan han icke
unnade den ål sina slägtingar. Man bör icke
yppa sällskapets hemligheter för f. personer.
Lålom oss vara för oss sjelfva och icke släppa
någon f. person in. — e) Som ej känner (ställe
eller person). Jag är alldeles f. här på
trakten. Ställa sig f. mot någon. De voro helt f.
för hvarandra, låtsade ej känna hvarandra. —
f) Okunnig (i något). Han är alldeles f. i
denna vetenskap. — g) Som icke blandar eller
blandat sig i en sak, ej delaktig deri. Jag är
alldeles f. för denna intrig. — Syn. Obekant
(med). — 2) (om sak) a) Som tillhör, har
afseende på annat land, annan nation. Ett f. språk.
F. lagar, seder. F. land, länder, riken, stater.
F. trupper. — Motsats: Inländsk, Inhemsk. —
b) Som tillhör eller har afseende på andra
personer, hvilka icke bo i samma stad, på samma ort
eller ställe, icke hafva samma hem. Del der är
ett f. fartyg, icke hemma i vår stad. Del har
kommit f. svin i ärlåkern. — c} Obekant, okänd,
ny. ovanlig. Hatet är en för honom alldeles f.
känsla. Kemien är en för honom alldeles f.
vetenskap. En f. lära. Det torde förekomma
dig f, alt .. . du torde förundra dig öfver,
FRÄ 301
att ... . — d) Som icke tillhör, har afseende
på en sjelf, utan på andra; andras. Man bör
icke blanda sig i f. angelägenheter. F.
penningar bör man icke röra. — e) Annan, olika,
skiljaktig. Som är af f. art. — f) (fys.) Af
annan art. F. kroppar, ämnen. — Syn.
Heterogen, Främmadartad. — g) Som ej har afseende
på, är ulan öfverensstämmelse med den sak,
hvar-om fråga är. Detta är en omständighet,
alldeles f. för saken, som icke hör dit. Én
afvikel-se, f. för ämnet. — h) Ej naturlig eller egen för
en person, en sak. En gvinna, som lånar f.
behag. — S. c. 5. <) Person, som är ifrån
annan ort, annan bostad, annat hem. Del är en f.,
ett par f. der ute, som önska all få tala vid
dig. Det är nu mänga f. på värdshuset.
Brukas ofta i obestämd form, t. ex.: Det är f. hos
honom, en eller flere främmande personer. Han
har aldrig f. Jag väntar f. Der var myckel
(af) f. På delta sätt användt, antager ordet
stundom natur af ett kollektivt neutrum, t. ex.: Är
dill, ert f. gvar ännu? Vi ha fått ell myckel
rart f. F-l har icke gåll ännu. Leka f.,
sä-ges om barn, då de på lek låtsa sig komma som
främmande och göra besök; (fig.) ställa sig, som
vore man främmande, obekant. — 2) Obekant,
okänd person. En f., som jag aldrig sett förr,
kom mig Ull mötes.
Anm. Ordet torde böra anses såsom tillkommet
af ell gammalt adjektiv Fiar-heimadur, d. v. s.
som har sill bem fjerran, långt borla.
FRÄMRE, a. kompar. (af adv. Fram). Som
är, befinner sig längre fram. F. delen af
huf-vudel. — Substantivt brukas äfv. stundom De f.
FRÄMST, a. superi. 4. (af adv. Fram) i) Som
är, befinner sig längst fram. De f-a soldaterne
i truppen. Brukas ofta substantivt, t. ex.: Han
är alltid den f-e i leken. (Fig.) De f-e skola
varda de ytterste, de förnämste skola varda de
ringaste, mest föraktade. — 2) (fig.) Förnämst.
Sitta i f-a rummet, hafva öfversta, förnämsta
platsen, hedersplatsen. — Adv. 4) I främsta
rummet, på främsta platsen. Gå, silla f. Först
och f, i främsta rummet, förnämligast. — 2) I
början. F. i boken. — 3) Från framsidan, från
och med de främsta, första, från början. Börja
f. i en bok.
FRÄN, a. 2. Som gör ett skarpt och
vedervärdigt stickande intryck på lukt- eller smaksinnet.
F. smak, IukI. Köttet af vissa sjöfåglar har
en f. smak. Bockar och getter hafva en f. lukt.
Fotsvett gifver ock en f. lukt.
FRÄNDE, frannde, m. 3. pl. frändcr. 1)
(ford.) a) Slägtinge. — b) Trogen vän. — 2) (nu)
a) Person, genom äktenskapsförbindelse med
någon beslägtad (befryndad). Begreppet af delta ord
omfattar alla dem, som äro slägt med en gift
person. Mina f-r, alla min hustrus eller mans,
svågers eller svägerskas slägtingar. — Jfr.
Släg-ting. — 2) Brukas stundom äfv. i samma bem.
som Slägting. Helsa f-r och vänner.
FRÄNDSKAP, f. 3. 4) Det ömsesidiga
förhållande, hvari fränder såsom sådana stå till
hvarandra. Jfr. Fr ände. — 2) (kem.) Inre
benägenhet hos kroppar att förena sig med hvarandra.
— Syn. Affinitet, Förvandtskap.
FRÄNDSÄMJA, f. 4. 1) (ford.) Slägtskap.
Deraf Frändsämjospild, blodskam. — 2) (nu,
mindre brukl.) Sämja mellan slägt och fränder.
FRÄNHET, f. 3. Egenskapen att vara frän.
FRANKA, fränngka, f. 4. 4) (ford.)
Qvin-na, beslägtad med någon. — 2) (nu, föga brukl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
