Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förbryllelse ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 FOR FOR
FÖRBRYLLELSE, f. 3. (fam., föga brukl.)
Högsta grad af bryderi, förlägenhet. — Syn. Se
Förvirring.
FÖRBRYTA, fÖrbry’ta, v. a. 3. (böjes som
Bryta) i) Begå något, som bryter emot lag
(gudomlig eller mensklig), eller hvarigenom man
ådrager sig någons ovilja, vrede, hat. Förekommer
under denna bem. nästan blott i förbindelse med
Hvad, i relativa eller frågande satser, äfv. i
negativa, t. ex.: Om jag visste. hvad jag f-brulil
emot dig! Hvad har han f-brulil? Jag har
ingenting f-brulil. — Syn. Förbryta sig. Begå,
Föröfva, Bryta. — 2) Se Förverka. F. lif och
egendom. — F. sig, v. r. Bryta, fela mot lag,
pligt, samvete eller person. F. sig emol Gud,
emol lagen, emol Guds bud. F. sig emol
någon. F. sig emol vänskapens lagar. — Syn.
Bryta. Fela, Förgå sig.
FÖRBRYTARE, m. 3. i) En, som förbrulit
sig emot lag. — Syn. Lagbrytare, öfverträdare.
— 2) En, som förbrutit sig enskilt, emot person.
Nyttjas i denna bem. mindre ofta, och då
vanligen skämtvis.
FÖRBRYTELSE, f. 3. Handling, hvarigenom
man bryter emot lag, pligt, samvete eller person.
Brukas mest i juridisk mening, med samma
betydelse som Lagöfverträdelse, Brott, Lagbrott. Begå
en (. mot lagen. Göra sig skyldig Ull f. mot
polis för fattningarna.
FÖRBRYTÉRSKA, f. 1. Qvinna, som
förbru-til sig. Jfr. Förbrytare.
FÖRBRÅKA, v. a. 4. (föga brukl.) Bringa i
yttersta oreda. — Syn. Tillbråka, Bortlrassla. —
Förbråkande, n. 4.
FÖRBRÄNNA, förbrä nna, v. a. 2. 1) Helt
och hållet förtära, förstöra medelst eld. Brukas
mest i det vetenskapliga språket. F. ell ämne.
— Syn. Uppbränna. — 2) (metallarb.) Genom
felaktig behandling göra, att en metall vid smältning
förenas med syre. — 3) Genom försummelse vid
kokning, stekning o. s. v. orsaka, alt något blir
alldeles brändt utanpå, så att det får en elak
smak. — 4) Vid hvarjebanda tillverkningar låta
elden verka för starkt på ell ämne, så alt det
skadas eller förderfvas. Kalken har vid
bränningen blifvit alldeles f-nd. — F-s, v. d. Se
Förbrinna.
FÖRBRÄNNA, förbränna, f. 4. Den svagt
sprithaltiga vätska, som vid brännvinsbränning
erhållcs genom den första distillationen
(drank-ningen).
FÖRBRÄNNANDE, förbrä’nnande, n. 4.
Handlingen, då man förbränner,* händelsen,
omständigheten. att något förbrännes.
FÖR BRÄNN ARE, m. 5. (föga brukl.) En, som
förbränner.
FÖRBRÄNNELIG, a. 2. (föga brukl.) Se
Brännbar.
FÖRBRÄNNING, f. 2. 4) Se Förbrännande.
— 2) (fys. o. kem.) Företeelsen, då en kropp, ett
ämne förbrinner, d. v. s. under ljus- och
vänne-utveckling (eld) förenas med luftens syre.
FÖRBRÖDRA, v. a. 1. Göra till bröder och
vänner, knyta broderligt vänskapsband emellan.
Handel och velenskap f. folken. — Nytt ord,
bildadt efter det tyska verbrüdcrn; brukas
endast i litterär, synnerligast vällalighetsstil. — F.
sig, v. r. Ingå broderlig vänskap.
FÖRBRÖDRING, f. 2. 4) Broderlig vänskaps
ingående. — 2) Broderlig vänskap. — Nytt ord,
bildadt efter det tyska Vcrbrüderung. Jfr.
För-brödra.
FÖRBUD, fö’rbüd, n. 5. I. Person, som af
en resande skickas förut, att för honom till viss
tid beställa hästar på gästgifvargårdarna. Besa
med f.
FÖRBUD, förbud, n. 5. II. Befallning,
antingen af en myndighet eller af enskilt person, att
underlåta någon viss handling. Handla mot
någons f. Regeringen har låtit utgå f. emol
tobaksrökning på gatorna. F. emot varors
införande. Del är f. på all göra del. Taga
f. på, skaffa sig förbud af vederbörande
mjn-dighet emot våldsverkan på eller begagnande af
något sig tillhörigt, t. ex.: Äng, hvarpå man
lagil f., d. v. s. förbud att gå öfver den, under
den tid, då gräset växer.
FÖRBUDEN, förbüdänn, se Förbjuden.
FÖRBUDSSEDEL, fö’rbudssédl, m. 2. pl. —
sedlar. Skrifvcn sedel, som af ett förbud (I)
lemnas på en gästgifvargård, innehållande
beställning af hästar för en efterföljande resande.
FÖRBULTA, förbüllta, v. a. 4. (skeppsb.)
Förmedelst indrifning af jernbultar förbinda tva
timmer. — För bullande, n. 4. o.
Förbult-ning, f. 2.
FÖRBUND, förbünnd, n. 5. 4) (i allmänhet)
Förening emellan personer, grundad på
öfverens-kommelse, i och för något visst ändamål. Brukas
i denna mening sällan, utom i uttrycket: Äkla f.,
äktenskap. — 2) (pol.) a) Förening emellan stater
för något gemensamt ändamål (anfall, försvar,
handel, o. s. v.). Göra, sluta, ingå, Iräda i f.
med någon. Preussen och Frankrike slölo f.
emol Österrike. Svenskarne, i f. med flera
tyska furstar, fäklade mol Österrike. — Bildar
sammansättningarna Anfalls-, Försvars-,
Handelsförbund. — Syn. Allians, Liga. — b) Förbundna
stater. Achæiska, Æloliska F-el. Tyska F-et. —
Har sammansättningen Edsförbund (det
Schweiziska). — 3) (fam., nästan skämtvis) Förening
emellan enskilta mot en eller flera gemensamma
ovänner. — 4) (bibi. o. dogm.) Gamla f-et, det
förbund, sorn Gud föreställdes hafva ingått med
Abraham och hans efterkommande, d. s. s. Gamla
Testamentet. Nya f-el, det, som Gud föreställdes
hafva, genom återlösningsverket, ingått med alla
dem, hvilka tro på Jesus Christus, d. s. s. Nya
Testamentet. Förbundets ark, se Ark.
FÖRBUNDEN, fÖrbimnd’n, a. 2. neutr. — et.
(egenll. part. pass, af Förbinda) 4) Förenad
genom förbund. De f-dna makterna. — Brukas
stundom substantivt i plur., t. ex.: De f-dne.
— Syn. Allierad, Förenad. — 2) Som slår i
förbindelse hos någon för visad v&lgcrning, tjenst,
o. s. v. Jag är dig myckel f. för din godhel.
Göra sig någon f., sc Förbinda sig (någon). —
Syn. Tack skyldig. — 3) Till följe af lag, pligt,
samvete skyldig alt göra något. Genom lag f.
all lyda. Genom kontrakt f. till något. Jag
är genom löfte f. all komma. — Syn. Skyldig,
Pliglig, Förpligtad, Bunden. — För ordets bcin.
såsom particip, jfr. Förbinda.
FÖRBUNDSBRÖDER, förbimndsbrödr, m. 3.
pl. — bröder. Se Bundsförvandl. — Kan dock
endast brukas om personer, ej om stater, någon
gång i plur. om folk, t. ex. Svenskar och
Norrmän äro f-bröder.
FÖRBUNDSBRYTARE, m. 5. En, som
bryter ett förbund (bem. 2).
FÖRBUNDSDAG, m. 2. (t. Bundcslag)
Sammankomst af sändebud ifrån de stater, som
utgöra Tyska Förbundet, för att öfverlägga om
deras gemensamma angelägenheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
