Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förfalskande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR
pass. Brukas ofta adjektivt, i samma mening
som Falsk. F-l testamente. F. or tofssedel. F.
vara. F-t mynt.
FÖRFALSKANDE, n. 4. Handlingen, då man
förfalskar; händelsen, omständigheten, att något
förfalskas.
FÖRFALSKNING, f. 2. 1) Se Förfalskande.
— 2) Sättet, huru något blifvit förfalskadt. En
lyckad, straffbar f.
FÖRFALSKNINGSBROTT, n. 3. Förbrytelse
mot lagen, bestående i förfalskning af något
(dokument, sedel, mynt, o. s. v.).
FÖRFARA, förfara, v. a. 3. (böjes som Fara)
4) (föråldr.) Erfara. — 2) (föga brukl.) Förderfva,
förstöra eller försämra genom vårdslöshet. F.
ens ägodelar. — 3) (skepp.) F. ankartåget, då
dettas rundslag kring spelet under vindning närma
sig pallarna och der beknipa sig, att då stoppa
tåget och uppgå samt återflytta slagen närmare
spclnocken. — V. n. Gå till väga. Beskrifva,
huru man f-far vid en kemisk operation, vid
[ärgning, tillverkning af elt ämne, o. s. v.
Han kan ej annorlunda f., än han gjort. F.
hårdl, grymt, våldsamt emot någon. F. efter
godtycke. F. lagligen, olagligen med någon.
F, oegennyttigt emot cn person. Säg mig, huru
jag skall f. med den saken. — Syn. Gå till
väga (med, emot), Behandla. Bemöta. Handtera.
— F-s, v. d. Genom vårdslöshet förderfvas,
förstöras, skadas, försämras. En god husmoder
tillser, alt ingenting i huset f-fares. Lånegods
f-res ofta.
FÖRFARANDE, n. 4. Sätt att förfara med
någon eller något, sätt att gå till väga. F-l vid
en kemisk operation. Klokt, oklokt, lagligt,
olagligt f. Grymt, hårdl f. mot någon. — Syn,
Behandling. Bemötande; (vid operationer, o. s. v.)
Procedur, Process, Förfaringssätt.
FÖRFAREN, förfåränn, a. 2. neutr. — et.
Som äger kännedom, färdighet, insigt i konst,
yrke, förrättning, göromål, handtering o. s. v.,
förvärfvad genom vana och öfning. Vara f. i en
konst, elt yrke. — Har sammansättningen
Konst-erfaren. — Syn. Erfaren (jfr. delta ord, som har
cn mer omfattande betydelse).
FÖR FARENHET, f. 3. Kännedom, färdighet,
insigt i konst, &c., förvärfvad genom vana och
öfning. Jfr. Förfaren. — Syn. Erfarenhet.
FÖRFARINGSSÄTT, n. 3. Sätt alt förfara,
gå till väga. Jfr. Förfarande.
FÖRFASA SIG, förfasa, v. r. 4. Betagas af
eller yttra tecken af fasa, af största häpenhet,
förundran. Brukas mest i samtalsspråket. F. sig
öfver något. Han drack, så all alla f-dc sig.
— Syn. Sc Förhäpna sig.
FÖRFASLIG, förfåslig, a. 2. (fam.) 4)
Fasansfull, fasansvärd. — 2) Öfverdrifvet stor, högst
ansenlig, utomordentlig.
FÖR FASLIGT, adv. (fam.) Utomordentligt,
ytterst, i högsta grad. F. stor, vacker, elak. —
Syn. Se Ganska.
FÖRFATTA, författa, v. a. 4. Utarbeta (en
skrift, en afhandling, en bok o. s. v.) F. en bok,
en afhandling, en ordbok, ell skaldestycke,
verser, ell paskill. Brukas endast om sådana
skrifter, som fordra någon underbyggnad och vana
att tänka. (Om bref o. d., så vida de icke äro
af rent litterär egenskap, säges: Skrifva.) — Syn.
Skrifva, Utarbeta.
FÖRFATTANDE, n. 4. Handlingen, då man
författar eller något författas. En boks f. F-l
af denna bok har kostat mycken möda.
FÖR 547
FÖRFATTARE, m. 5. -ARINNA, f. 4. 4)
Den, som författat någon viss ifrågavarande skrift.
Bokens f. F-n till denna brochyr. — 2)
Person, som gjort sig känd genom författandet af
flera skrifter, eller som gör ett yrke af alt
författa böcker och skrifter. Sveriges stora f.,
Tegnér, Geijer och IVallin.
FÖRFATTARSKAP, n. 5. Omständigheten,
att någon författat en skrift eller gör elt yrke af
alt författa.
FÖRFATTNING, f. 2. 4) a) Inbegreppet af
allt det, hvarigenom något bildar ett bestämdt
helt och har som sådant bestånd. En stals f.
Allt befanns i god f. Sätta något i god f., i
godt skick. Jag är i den f., all .... Sälla
sig i f. all . . . ., sätta sig i stånd att.
försälla sig i den ställning, att kunna .... Gå
i f. om något, foga anstalt derom. — Ingår i
åtskilliga sammansättningar, såsom: Kropps-,
Sinnesförfattning, m. fl. — Syn. Se Tillstånd. —
b) Sc Statsförfattning. — 2) Till efterrättelse
gällande förordning, ulgifven af behörig
statsmyndighet. Ställa sig f-arna lill efterrättelse.
Enligt f-arna. — Bildar åtskilliga
sammansättningar, såsom: Polis-, Kamcralförfatlning, m. fl. —
Syn. Se Förordning.
FÖRFATTNINGSENLIG, a. 2.
öfverenssläm-mande med gällande författning ell. författningar.
— Förfaltningsenlighet, f. 3.
FÖRFATTMNGSFÖRDRAG, n. 3. (i
samhälls-läran) öfverenskommelse om upprättandet af cn
statsmakt, för alt befordra samhällsföreningens
ändamål.
FÖRFATTNINGSURKUND, m. 3. Se
Grundlag.
FÖRFATTNINGSVIDRIG. a. 2. Stridande mot
gällande författning eller författningar. —
För-fallning svidrighel, f. 3.
FÖRFELA, förfela, v. a. 4. Ej träffa, laga
fel om, gå miste om. F. målet. —
Förfelande, n. 4.
FÖRFIL, fö’rfi’l, m. 2. Benämning på elt
slags 01, finare än beslötfilar i allmänhet, men
gröfre än slätfilar.
FÖRFINA, fÖrfi’na, v. a. 4. Göra fin (bem.
40, d, e), hyfsad, städad, bildad, belefvad. F.
någon lill seder ell. f. ens seder. — Part. pass.
F-d brukas ofta näslan adjektivt. F-de seder.
FÖRFINANDE, n. 4. Handlingen, då man
förfinar; omständigheten, att något förfinas.
FÖRFINING, f. 2. 4) Sc Förfinande. — 2)
Förfinade seder, förfinadt sätt, väsen, skick, o. s. v.
FÖR FLUGEN, förflügänn, a. 2. neutr. — cl.
(egentl. part. pass, af Förflyga) Som förflugit. F.
kula, som förlorat farten till den grad, att den
ej mer är farlig. (Fig.) Ett f-el rykte, ovisst
rykte. F. tanke, tanke, som plötsligt, ulan
föregående öfverläggning uppstiger, och hvarvid rnan
ej vidare fäster sig. F-el ord, oöfverlagdt, i
hastigheten yttradt, utan elak mening.
FÖRFLUTEN, förflutänn, neutr. — et. Part,
pass, af Förflyta. Som förflutit. Brukas ofta
nästan adjektivt, t. ex.: Del f-lna årel har varit
rikl på stora händelser. — Substanlivt brukas
äfv. Del f-lna, den lid, som varit, som är förbi,
t. ex.: Del f-lna kallar du ej åter. — Syn. Se
Förliden.
FÖRFLYGA, förfly’ga, v. n. 3. (böjes som
Flyga) 4) Sägcs om flygtiga (bem. 4) delar i
flytande ämnen, hvilka i form af ånga uppstiga i
luften (antaga luflform) och sålunda försvinna.
Slyrkan (dc spirituösa dclarne) i vin f-ger, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
