Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förlägenhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR
FÖRLÄGENHET, f. 3. 4) Ett stundom till
själsvånda stegradi tillstånd af tvång ocb tvekan,
härrörande af villrådighet, huru man i ett visst
gifvel fall, då viljan måste bestämma sig till
något, skall bete sig. Vara, komma, sälta i f., i
slor f. Vara i f. för svar, ej veta, hvad man
skall svara. Vara i f. för penningar, vara ulan
p. och ej veta, hvar man skall få dem. — Syn.
Bryderi. — 2) Händelse, omständighet, som
framkallar ett sådant själstillstånd. Reda sig ur en f.
FÖRLÄGGA, fö rlä gga. v. a. 2. I. (böjes som
Lägga) 4) Lägga något framför. Vanligare
Lägga jor ell. fö re. — 2) Vid spisning lägga mat
på tallrik för någon. — Äfv. Lägga fö r eller
fo re.
FÖRLÄGGA, förlä’gga, v. a. 2. IL (böjes som
Lägga) 4) Lägga någonting så, alt man ej får
rätt derpå, när man söker derefler. Jag far ej
räll pä nyckeln till schatullet; den har visst
blifvit f-lagd. — 2) Förflytta. Regeringens säle
f-lades till Gamla Upsala. Carl XI f-lade
flottans station Ull Carlskrona. — Syn. Flytta,
Förflytta. — 3) (om manskap) Lägga i
kanlone-ringsqvartcr, i garnison, o. s. v. på ett ställe.
F. soldater i vinlcrgvarter. F. ell regemente
som garnison i en fästning. — 4) (i handel o.
näringar) a) Bekosta ett arbelsförelags utförande
mot det vilkor, att man erhåller äganderätten derlill.
F. cn bok. en skrift. F manufaklursmide. —
b) Lenina förskott lill bestridande af kostnaderna
vid ett arbetes utförande, mot vissa betingade
vilkor. F. mcd penningar, med varor.
FÖRLÄGGANDE, fö’rlä ggande, n. 4. I.
Handlingen, då man lägger före (se Förlägga, I,
begge bem.).
FÖRLÄGGANDE, förlä ggande, n. 4. II.
Handlingen, då man förlägger (se Förlägga, II).
FÖRLÄGGARE, m. 5. I. En. som lägger för
mat vid spisning. — Mindre brukligt, liksom de
feminina Förläggarinna och För
läggerska, af samma betydelse.
FÖRLÄGGARE, förläggare, m. 5. II. Den,
som förlägger ett arbetsföretag (böcker, varor).
Se Förlägga. II, 4. — Syn. Förlagsman.
FÖRLÄGGARKNIF, förläggarkni v, m. 2. pl.
— knifvar. Eli slags större knif, sorn brukas
till förläggning af mat. —* I samma mening
brukas äfven Förläggargaffel, m. 2,
Förläggar sked. o. Förläggar slef, f. 2.
FÖRLÄGGNING, fö’rlä ggninng, f. 2. I. Se
Förläggande. I.
FÖRLÄGGNING, förlä’ggninng, f. 2. II. Se
Förläggande, IL
FÖRLÄNA, förlä’na, v. a. 4. o. 2. (t.
ver-leihen) 1) (ursprung!., numera obrukl.) Tilldela
som län. — Man säger nu: Beläna med. — 2)
Gifva, lilldela. Herren f-ne dig nåd all lyckas
i ditt förelag. Naturen har f-l honom stora
gåfvor. — Brukas mest i högre, vältalighels- o.
kyrklig slil, mera sällan i samtalsspråket. — Syn.
Se Gifva.
FÖRLÄNANDE, n. 4. Handlingen, hvarigenom
något förlänas.
FÖRLÅNARE, m. 5. Den, som förlänar.
Brukas sällan, utom i kyrklig stil.
FÖRLÄNGA, förlä nnga, v. a. 2. Göra längre
(både i afseende på rum och tid, dock mest det
scdnare). F. liden. Ell lugnt sinne f-ger lifvet.
F. en betalningstermin, ell anstånd, en
permission.
FÖRLÄNGANDE, n. 4. Handlingen,
hvarigenom något förlänges.
FÖR 559
FÖRLÄNGNING, f. 2. 4) Se Förlängande.
— 2) Det. hvarmed något blifvit förlängdl.
FÖRLÄNGNINGSSTYCKE, n. 4. Stycke,
hvarmed något blifvit förlängdl.
FÖRLÄNING, förläninng, f. 2. 4) Se
Förlänande. — 2) Land eller gods, hvarmed någon
blifvit belänad. Jfr. Län. Gifva i f., lilldela
som län. Hafva i f., innehafva, besitta som län.
— Syn. Se Län.
FÖRLÄNTNGSBREF, n. 5. Se Länsbref.
FÖRLÄNTNGSGODS. n. 5. Se Länegods.
FÖR LÄSA SIG, förlä’sa, v. r. 2. (mindre
brukl.) 4) Läsa orätt, laga fel vid läsning. —
2) Sludera öfverdrifvet, så alt man blir oredig
eller rubbad lill sinnes. — Part. pass. Förläst
brukas adjektivt och betyder: Som genom
Öfver-drifvel studerande blifvit oredig eller rubbad lill
sina sinnen. En f. student.
FÖRLÖJLIGA, förlöjliga, v. a. 4. Göra lill
ämne för åtlöje. F. någon ell. något. —
För-löjligande, n. 4.
FÖRLÖPA, förlö‘pa, v. n. 3. (böjes som Löpa)
Gå förbi, till ända (om tid). Han kommer,
innan året f-lupil. Tiden har f-lupil, är
f-lu-pen. — Syn. Se Förflyta. — V. a. Löpa bort
ifrån. En hustru, som f-lupil sin man. —
Nyttjas mest i part. pass. Förlup n, brukadl som
adjektiv. — F. sig, v. r. 4) (i biljard) Säges
om spelarens boll, då den löper i någon af
blu-serna. — 2) (fig.) Gå för långt i något afseende;
fela af obetänksamhet, öfvcrilning. Ungdomen
f-per sig lätt.
FÖRLÖSA, fÖr!ö’sa, v. a. 2. Biträda hafvande
qvinnor vid födseln, så alt de entledigas ifrån
fostret. Hvilken barnmorska har f-st henne?
Hon har blifvit f-sl mcd cn son, en dotter. —
Syn. Förlossa. Accouchera. — Förlös ande,
n. 4.
FÖRLÖSNING, f. 2. Se Förlossning, 3.
FÖRMAK, förmak, n. 5. 4) Det rum i ett
hus, en våning, en boningslägenbet. der
främmande mottagas. — 2) (anal.) a) Benämning på
hvar-dera ulaf de tvenne håligheler, som hafva sitt
läge ofvan om Hjerlkamrarna. — b) F-el i örat,
se Förgård — Ss. F-sbord, -smöbel,
-ssoffa, m. m.
FÖRMALA, förmåla. v. a. 3. (böjes som Mala)
1) Mala alltsammans af en viss myckenhet. — 2)
Genom målning förvandla till. F. säd lill mjöl,
gryn. — För mal an de, n. 4. o.
Förmal-n i n g. f. 2.
FÖRMAN, förmånn, m. 5. pl. — män. 4)
Den, som går framför någon. Brukas i denna,
ordets egentliga bem. mindre ofta. — 2) Den,
sorn i embeis- eller (jensleulöfning, såsom
inne-bafvande en högre plats, äger all befalla öfver en
annan, leda eller kontrollera dess arbeten, o. s. v.
Presidenten N. är min f. Man bör visa
vördnad för sina f-män.
FÖRMANA, förmåna. v. a. 4. Munlligen ell.
skriftligen söka förmå någon alt göra sin pligt,
afhålla sig ifrån något brottsligt, dårakligt eller
skadligt, o. s. v. Fadern f-de sin son all
aldrig vika från dygdens väg. F. någon alt
säga sanningen, all bortlägga elaka vanor.
F. någon Ull flit.
FÖRMANANDE, n. 4. Handlingen,
hvarigenom någon förmanas.
FÖR MAN ARE, m. 5. (mindre brukl.) Den,
som förmanar.
FÖRMANING, f. 2. 4) Se Förmanande. —
2) Innehållet af ens ord, då man förmanar någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>