Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förmå ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOR
3) Dcn lid, någon såsom förmyndare förvaltar
annans egendom eller förer regeringen i stället för cn
minderårig furste. Under Carl XI:s f. — 4)
(fig.) Det tillstånd af beroende, hvari någon håller
cn annan, som frivilligt och af svaghet
underkastar sig dct. Han fordrar, all jag i alll skall
göra efter som han vill; men jag tål inlel f.
FÖRMÅ, förmå’, v. a. o. n. 2. 4) a)
(ursprungi.) Hafva styrka. Brukas för denna bem.
vanligen med negation i sådana uttryck som
följande: Han (hon etc.) f-r ej mer. har inga
krafter mer i behåll, är alldeles uttröttad, uppgifvcn,
kan ej uthärda längre. — b) Hafva förmåga (se
d. o.) att, vara i stånd att. Nyttjas äfv. i denna
bem. vanligtvis i negativa, frågande eller relativa
satser. Jag f-r icke gå längre, eller all gå
längre. F-r han göra del eller (genom ellips)
f-r han det? Göra alll, hvad man f-r. Kom
och håll lill godo, hvad huset f-r (bjuda på). —
c) Hafva inflytande, makt, välde, anseende. F.
mycket hos, öfver någon. Han f-r myckel, är
mäktig, inflytelserik. — 2) Antingen genom
öfver-talclse. hotelse, förespegling af fördel, fara o. s.v.,
eller på annat sätt (dock icke genom yttre våld)
bringa någon derhän att göra, företaga något.
F. någon lill en sak, all göra något. Hvad
har kunnal f. honom derlill? — Syn. Bringa,
Bestämma, Beveka. Drifva, Böja. — 3) (i lagstil)
Föreskrifva. stadga, bjuda, befalla. Vid straff,
som lagen f-r. Lagen f-r, all ... . — F.
sig, v. r. Tvinga sig sjelf att göra något, för
hvilket man icke är böjd. Åtföljes vanligen af
hjelpverbet Kunna. Jag kan ej f. mig lill dct
steget cll. alt göra del. Del vore väl, om han
kunde f. sig lill eflergifl. Om jag ändå
kunde f. mig derlill! — Syn. Beqväma sig, Gitta.
FÖRMÅGA, förmaga, f. 4. 4) Den kroppsliga
eller andliga kraft, som sätter cn varelse i stånd
att handla på elt visst sätt, frambringa vissa
verkningar. F-n all se, all gå, all känna, all
länka. Han är lam och utan all f. all röra sig.
Derlill har jag ej f. Del öfver stiger,
öfvergår, ligger utom gränsen af min f. Efter min
ringa f. Del slår icke i min f., jag förmår det
icke. Arbeta öfver f-n. mer än man förmår.
Af all min f., så mycket jag förmår, af alla mina
krafter. — Har för denna bem. i plur. vanligtvis
Förmögenheler (sc d. o.), ehuru man äfven
stundom finner Förmågor. — Ingår i flera
sammansättningar, såsom: Rörelse-, Känslo-, Syn-,
Hörsel-, Tanke-, Aningsförmåga, m. fl. — Syn. Kraft,
Makt, Våld. — 2) (om saker) Kraft. Ilar i
denna bem. icke plural. Magen har den f-n alt
förvandla näringsämnena i mjölksaft. Denna
ört har en stärkande f. — Syn. Kraft, Verkan.
— 3) (fig.) Person med mycken kraft och
duglighet. Ordet har först nyligen börjat användas i
denna bem., helst i tidnings- och pamflettstil.
Har i plur. Förmågor. Herr A. är en f. af
första rangen. F-gorna äro tunnsådda bland
vår lids statsmän. — / f-go af, uttryck,
bru-kadt som preposition, i det juridiska och
administrativa språket, med betydelse af: Enligt, i
kraft af. I f. af 3 Kap. 2 §
Rättegångsbalken.
FÖRMÅLTID, fö’rma Itid, m. 3. (mindre brukl.)
Lättare mål, som intages före en ordentlig måltid.
FÖRMÅN, fö’rmå’n, m. 3. Se Fördel, 2, a.
Rikedom, skönhet, helsa äro stora f-er. Tala
till f. för någon, på elt gynnsamt sätt för
honom. En konsert, som gifves till f. för de
fattiga, hvaraf inkomsten tillfaller dem. — Brukas
FOR S6i
stundom, I förening med verbet Hafva, som
höf-lighetsultryck i samtal, t. ex.: Känner ni herr
N.? Ja, jag har dcn f. Jag hade den f. att
se honom hos mig i går.
FÖRMÅNLIG, a. 2. Se Fördelaktig, a) F.
handelsrörelse, befallning, affär, ställning. F-l
köp, giftermål. — b) Hysa f-a tankar om
någon. — Syn. Sc Fördelaktig.
FÖRMÅNLIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
förmånlig. — Syn. Sc Fördelaklighel.
FÖRMÅNLIGT, adv. På ett förmånligt sätt,
gynnsamt. Yttra sig f. om någon. — Syn. Se
Vd/.
FÖRMÅNSRÄTT, fö’rmånsrä’tt, m. 3.
Rättighet lill företräde. F. i konkurser, rättighet att
framför andra fordringsägare ur den gäldbundna
egendomen få sin fordran betalt.
FÖRMÄLA, förmä la, v. a. 2. I. (af del gamla
verbet Mæla, tala, säga) Impf. Förmälte. Sup.
Förmäll. 4) Säga, omtala. Som ofvan f-ll är.
Från Paris f-es, alt . . . ., omtalas, berättas.
Brukas ofta i nästan skämtsam mening, t. ex.:
Hvad har han all f.? Derom f-ler icke
historien, o. s. v. — Syn. Se Säga. — 2) (t.
ver-mclden) Anmäla. Brukas i denna mening föga,
utom i uttrycket: Låta f. sin helsning lill
nd-gon.
FÖRMÄLA, förmä’la, v. a. 2. II. (t.
vermäh-len) Impf. Förmälte. Sup. Förmäll. Bortgifta,
gifta. Sägcs endast om prinsar och prinsessor,
mest i passiv. Del höga furstliga paret f-ltes
korl efter fredens afslulande. Prinsessan X.
af Sachsen f-ltes med prins H. af Würlemberg.
— Syn. Se Gifta.
FÖRMÄLAN, f. sing. indef. Händelsen,
omständigheten, att man förmäler (I, bem. 2).
Brukas någon gång i uttrycket: Bedja om f. af sin
helsning.
FÖRMÄLNING. f. 2. 4) Händelsen,
omständigheten, att en furstlig person förmäles. — 2)
Sjelfva det högtidliga tillfället, då furstliga
personer förmälas. Vid prinsens, prinsessans f.
Deras f. försiggick d. 30 Maj förlidct år. —
Syn. Biläger. — Ss. F-shögtidligheter.
FÖRMÄNGA, förma nnga, v. a.‘ 2. (t.
ver-mcngcn) Mänga, blanda. F. vatten med vin. —
Förekommer endast i skriftspråket, helst i
litterär och vällalighetsslil. — Syn. Se Blanda, 2.
— Förmängande, n. 4. o. Förmängn ing,
f. 2.
FÖRMÄRKA, förmä’rrka. v. a. 2. Få sc.
blifva varse. Sägcs både i fysisk och andlig mening.
En okänd person f-kles smyga kring huset.
På morgonen f-kte vi, atl man hade försökt
uppbryta dörren. Jag har ej kunnat f. någon
otrohet hos honom. Så snarl jag f-ker minsta
tecken till otrohet, blir han skild ur tjensten.
Låta f, yttra, visa, t. ex.: Han lät f. något
missnöje öfver denna tillsägelse. Icke låta sig
f., icke genom något yttre tecken röja sin
sinnesrörelse (harm, vrede, ovilja, blygsel, o. s. v.);
hålla god min. — Syn. Se Märka. —
Förmärkande, n. 4.
Anm. Skilnadcn emellan Märka och Förmärka
är, atl del sednare ordet förutsätter en högre
grad af uppmärksamhet.
FÖRMÄRS, fö’rmä’rrs, m. 2. Märsen på
fockmasten af ett fartyg. — Ss. F-rå, -segel.
FÖRMÄTA SIG, fÖrmä’ta, v. r. 3. (Impf.
Förmätte. Sup. Förmälil och Förmäll; föga brukl.)
4) Mäta felaktigt. — 2) (föga brukl.; har ej impf.)
F. sig all, vara nog förmäten att.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
