Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förmäten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562 FOR FOR
FÖRMÄTEN. förmäTn. a. 2. neutr. — et.
Obetänksamt djerf; sorn inlåter sig i företag, utan
att rätt uppskatta (mäta) måttet af sina krafter.
Brukas mindre om personer, än om handlingar
o. s. v., mest i neulrum med verbet Vara. Jag
hyser icke så f-lna tankar. Del vore f-let af
mig, att vilja .... — Syn. öfverdådig,
Oförskämd, Djerf.
FÖRMÄTENHET, f. 3. Egenskapen att vara
förmäten. Hvilken f. af honom, alt vilja våga
något sådant! — Syn. öfverdåd, Oförskämdhet,
Djcrfhet.
FÖRMÄTET, adv. På elt sätt, som vittnar
om förmäienhet. Gå f. lill väga.
FÖRMÖGEN, förmö’g’n, a. 2. neutr. — el.
(af Förmå) 1) Som har förmåga, är i stånd.
Icke f. all röra sig. I denna bem. mindre
brukligt. — 2) Som har förmögenhet (bem. 2).
En f. man. — Syn. Se Rik.
FÖRMÖGENHET, f. 3. i) Förmåga. Nyttjas
mest i plur., i bem. af: Goda egenskaper,
hvarmed en menniska af naturen blifvit utrustad.
Kroppens och själens f-er. Man bör uppodla
sina naturliga f-er. — Bildar
sammansättningarna: Kropps-, Själs-, Sinnesförmögenheler. —
Syn. (för plur.) Gåfvor, Naturgåfvor, Naturanlag.
— 1) a) Hela massan af de ägodelar, som
tillhöra en person, eller ett samhälle, med afseende på
dess penningvärde. Slor, ringa f. Han är
ulan all f. Äga cn f. af 20.000 r:dr. — Har
sammansättningen: Nationalförmögenhet. — Syn.
Egendom. — b) Den en person tillhöriga
egendom, när den är så stor, alt man kan tillbringa
ett sorgfritt, beqvämt och njulningsrikt lif. En
man af f. Hel är en god sak all äga f. —
Syn. Se Rikedom.
FÖRMÖGENUETSSTRAFF, n. 5. Sådant slags
straff, då förbrytaren dömes all böta någon del
af sin förmögenhet.
FÖRMÖRKA, förmö’rrka, v. a. 1. Göra mörk,
dunkel. Töcken f. lu/ten. Tjocka moln f-de
solen, undanskymde den. Brukas äfv. slundom i
figurlig bem., t. ex.: Denna sorgliga påminnelse
f-de hans ansigle, gaf det ett sorgset uttryck.
— Syn. Fördunkla. — F-s, v. d. 4) Blifva
mörk (både egenll. o. fig.). — 2) (aslr.) Solen f-s,
säges, då månen kommer emellan solen och
jorden, och mer eller mindre bortskymmer den förra
för den sednare.
FÖRMÖRKANDE, n. 4. Verkningen,
hvarigenom något förmörkas.
FÖRMÖRKELSE, f. 3. 4) Se Förmörkande.
Brukas isynnerhet om solen och månen. Bildar
Mmmansäliningarna Sol- och Månförmörkelse. —
2) Det mörker, som uppkommer, då något
förmörkas.
FÖRN, bestämda formen af För, m.
FÖRNAGLA. förnågla, v. a. 4. F. en kanon,
alå en spik i fånghålet på densamma, för att göra
den onyttig för fienden, när man vid återtåg ej
kan taga den med sig.
FÖRNAGLANDE, n. 4. Handlingen, då en
kanon förnaglas.
FÖRNAGLING, f. 2. 4) Se Förnaglande.
— 2) En spik, inslagen i fänghålet på en kanon.
Taga f-en ur en kanon.
FÖRNAMN, förnårnmn, n. 5. 4) (hos de
gamla Romarne) Namn på en person, hvilket föregick
slägtnamnet och tjente att utmärka honom ifrån
andra personer af samma familj. Prænomen. —
2) Se Dopnamn.
FÖRNEDRA, förnedra, v. a. 4. 4) (bibi.)
Försälta i elt lägre, ringare tillstånd, göra
ringare. Den sig upphöjer, han skall varda f-d.
— 2) Göra ringare, föraktlig i moraliskt afseende
och i andra menniskors tanke. Dåliga
handlingar f. menniskan. — Syn Vanära, Vanhedra.
Nedsätta. — F. sig. v. r. 4) (bibi.) Förödmjuka
sig. Den sig f-r, han skall varda upphöjd. —
2) Göra sig föraktlig, nedsätta sig genom
någonting moraliskt dåligt. Han f-r sig genom ell så
dåligt handlingssätt.
FÖRNEDRANDE, n. 4. Handlingen,
hvarigenom någon förnedras eller förnedrar sig.
FÖRNEDRING, f. 2. 4) Se Förnedrande. —
2) Se Förnedrinqs-tillslånd.
FÖRNEDR1NGS-TILLSTÅND. n. 3. Det
tillstånd, hvari en förnedrad sig befinner. (Teol )
Christi f., det Chrisli tillstånd, i hvilket han
af-lade det fulla bruket af sin gudomliga naturs
egenskaper, antog en tjenares skepelse och vardt
menniskor lik.
FÖRNEKA, förnèka, v. a. 4. 4) Icke
erkänna, neka lill. F. Gud. F. sanningen, sin
underskrift. F. cn slägling. F. sin tro, sin
religion. affalla dcrifrån. ilan f-r, all saken så
förhåller sig. — Syn. Bestrida. — 2) Vägra.
F. en något. Det kan ingen f. mig. — Syn.
Vågra, Förvägra. Bestrida. — F. sig, v. r. i)
Icke erkänna sina egna tankar, ord. iäror, idéer,
handlingar, o. s. v. — 2) Blifva sig sjelf olik;
visa sig annan, än man är. En faders hjerla
kan icke f. sig. — 3) F. sig sjelf, kufva sig
sjelf, sina begär; beherrska sig.
FÖRNEKANDE, n. 4. Handlingen,
hvarigenom någon eller något förnekas. Guds f. Med
f. af sill namn. F. af sig sjelf.
FÖRNEKARE, m. 5. Den, som förnekar.
Guds f. (sarnmanskrifves vanligtvis).
FÖRNEKELSE, f. 3. Se Förnekande.
FÖRNIMBAR. fÖrni’mmbår, a. 2. Som kan
förnimmas. Nytt ord. brukligt mest i filosofisk
och lillerår stil. — Förnimbarhet, f. 3.
FÖRNIMMA, förni mma, v. a. 3. (af gamla
verbet Nima) Indik. pres. sing. Förnimmer;
pl. Förnimma. Impf. sing. Förnam; pl.
För-nummo. Sup. Förnummit. Part. akl.
Förnimmande. 4) I själen uppfatta något yttre sinligt
intryck. För denna bem. mest brukligt i
filosofisk stil. — Syn. Erfara, Uppfatta. — 2) Få veta,
lära känna, underrättas om. F. en nyhet. Delf-mes,
all ell uppror ulbruslil i Turkiet. Jag har
f-num-mil, att du illa uppfyller dina skyldigheter.
FÖRNIMMANDE, n. 4. Händelsen,
omständigheten. att något förnimmes (i begge bem.).
FÖRNIMMELSE, f. 5. (fil.) Själens
uppfattning af elt yttre sinligt intryck. — Ss.
F-förmå g a.
FÖRNING, f. 2. I. 4) Se Förande, 4. o. 6.
a) Sädens f. lill torgel. — b) Skeppets f. — 2)
Hvad man förer med sig: a) Det varubelopp,
hvar och en af besättningen på ett fartyg tillföre—
ne fick medtaga till handel för egen räkning. —
b) (nu) En af statsmedlen utgående gratifikation
ål sjöfolk, som hemkomma med lastade fartyg.
FÖRNING, f. 2. II. (af gamla ordet Forn,
offer, det grek. d^gyq.) De tillskott, merendeta
beslående af finare matvaror, som bondfolk
med-hafva till elt gästabud.
FÖRNUFT, förnüfft, n. sing. (af Förnimma)
i) <i allmän mening) a) Samleliga menniskaos
kunskapskrafter, betraktade såsom ett helt. Gud
har gifvit menniskan cn odödlig själ med f.
och fri vilja. Sundl f., det riktiga förhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
