Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förnuftig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR
mellan kunskapskrafterna, till följe hvaraf
förståndet förmår att ordna och sammanbinda
sinnenas, minnets och inbillningskraftcns
föreställningar. Hafva sitt sunda f. Vara vid sill
fulla f., hafva sina själsförmögenheter i godt
behåll. Bruka sitt f, döma, urskilja rätt. Bringa
någon till f., förmå någon att rätt bruka sitt
förnuft. Emot f-et, säges om det, som enligt
förnuftet ej kan existera; omöjligt, orimligt,
onaturligt. Öfver f-et, säges om det, som af förnuftet
ej kan förklaras, men dock icke är omöjligt.
(Bibi.) Taga sill f. till [ånga, ej erkänna
förnuftets högsta afgörande i andliga ämnen, ulan
underkasta sig trons lydnad. — Syn. Förstånd,
Vett. — b) Elt rätt bruk af förståndet och viljan.
Handla med [., ulan f. — Syn. Se Klokhet. —
2) (i filosofisk mening) a) Förmågan alt sluta,
göra slutsatser. — b) Förmågan alt göra sig
föreställningar om föremål, som ligga utom
sinne-verldens område, men höra till det oändligas och
evigas, d. v. s. Förmågan af idéer. F-et är vårt
inre öga, organet [ör del osynliga, för anden.
— Jfr. Förstånd.
FÖRNUFTIG, a. 2. 4) (om person) a)
Begåf-vad med förnuft. Menniskan är en f. varelse,
men djuren äro oförnuftiga. — b) Som rätt
brukar sitt förnuft. Hon är elt ganska f-t
fruntimmer. Jag ber dig, var f. — Syn. Se Klok.
— 2) (om sak) Sorn innebär, uttrycker,
tillkänna-gifver elt rält bruk af förnuftet. En f. tanke,
handling, ålgärd. F-a ord, råd,
föreställningar. — Syn. Se Klok.
FÖRNUFTIGHET, f. 3. Egenskapen alt vara
förnuftig (i alla bem., men isynnerhet i bem. 2).
F-en af dessa råd lär ingen kunna neka. —
Syn. Se Klokhet.
FÖRNUFTIGT, adv. På ett förnuftigt (bem. 2)
sätt, rned förnuft, med klokhet. Gå f. till väga.
Handla f. — Syn. Se Klokt.
FÖRNUFTSENLIG, a. 2. (om sak) Enlig,
öfverensstämmande med förnuftet. — Syn.
Förnuftig. — Förnuftsenlighel, f. 3.
FÖRNUFTSGRUND, m. 3. Grund, skäl, som
slöder sig på förnuftet. — Syn. Förnuftsskäl.
FÖRNUFTSKUNSKAP. f. 3. (fil.) Kunskapen
om det Öfversinliga. — Motsats:
Förslåndskun-skap.
FÖRNUFTSURA, f. 4. Se Logik.
FÖRNUFTSLÖS, a. 2. Som saknar förnuft.
Säges både om person och sak. F. menniska.
F-l handlingssätt. — Förnuft slös hel, f. 3.
FÖRNUFTSRELIGION, förnöfftsrclijön. f. 3.
Religion, som slöder sig endast på förnuftet, ej
på uppenbarelse. Kallas äfv. Naturlig Religion.
— Motsats: Uppenbarad Religion.
FÖRNUFTSSKÄL, n. 3. Se Förnuflsgrund.
FÖRNUFTSSLUT, n. 5. (log.) Se Syllogism.
FÖRNUFTSSTRIDIG, a. 2. Som strider emot
förnuftet. F. slutsats. F-l hanlingssält —
Syn. Oförnuftig. Oförståndig, Oklok. —
För-n uf Is stridi ghet, f. 3.
FÖRNUFTSTRO, m. sing. (fil.) Tron på Gud
och själens odödlighet, såsom utgörande resultatet
af förnuftets verksamhet i fråga om dessa föremål.
— Motsats: Förslåndstro.
FÖRNUFTSÖFNING, f. 2. Sådan öfning. som
tjcnar all skärpa förnuftet.
FÖRNUMSTIG, förnümmstigg, a. 2.
Brukades fordom allmänt i samma mening som
Förnuftig, men användes nu endast i skämtsam ton,
både om person och sak, i bemärkelsen af:
Små-förttåndig, smlvif, småklok. Se f. ut. En f.
FÖR $63
min. — Förnumslighet, f. 3. —
Förnumstigt, adv.
FÖRNYA, förny’a, v. a. 4. 4) Göra liksom
ny, gifva ny kraft, liflighet, giltighet åt något,
som rönt afbrott eller råkat i glömska. F.
vänskapen med någon. Våren f-r hela naturen.
F. ens sorg, smärta. F. sin ifver,
uppmärksamhet. F. minnet af något. F en gammal
förordning, ell bruk. F. en traktat, ell
förbund med någon. — Syn. Uppfriska, Upplifva.
— 2) Äter börja; upprepa. F. en process, ett
löfte, sina tacksägelser. — F. sig, v. r. o. F-s,
v. d. 4) Blifva ny. ombytas. Denna församling
f-r sig ell. f-s till hälften hvarje år. — 2)
Åter börja, upprepas. Kölden f-r sig. Hans
smärta f-s hvar dag.
FÖRNYANDE, n. 4. Handlingen, hvarigenom
något förnyas.
FÖRNYELSE, f. 3. 4) Se Förnyande. — 2)
(leol.) Den H. Andes nudeverk, i hvilket han
genom ordet och altarets sakrament hos den rätt—
färdiggjorda menniskan uppbäfver syndens välde
och återställer Guds beläte.
FÖRNÄM, förnäm, a. 2. 4) a) Som Är af
högt stånd. En f. man. Den f-a verlden.
Vilja synas f. — Brukas i plur. ofta substantivt:
De F-e. — b) (om sak) Som röjer, att man
verkligen tillhör de högre stånden. En f. hållning.
F-l utseende. — 2) (fam.) a) (om person) Som
gerna vill gifva sig anseende af att tillhöra de
förnäma. Han är nu så f., all han ser sina
förra vänner öfver axeln. — 2) (om sak) Som
röjer önskan att vilja anses tillhöra de f-a. F.
gång, min, blick. — Syn. (för de båda sednare
bem.) Se Högmodig.
Anm. Har i komp. Förnämare och i superi.
Förnämast, hvilket sednare i sammandragen
form bildar ell nytt adjektiv, Förnäms t; jfr.
delta ord.
FÖRNÄMHET, förna mhét, f. 3. Egenskapen
att vara förnäm (i alla bem.). a) Hela hans
person röjer verklig f. — Syn. Rang, Högt stånd,
Stånd, Ädel börd. — b) Den f., hvarmed han
nu behandlar sina fordna vänner, är
odräglig. — Syn. Se Högmod.
FÖRNÄMITET,–––––––tét, f. 3. (fam. skämtv.)
4) Egenskapen hos en person all vilja synas
förnäm, eller hos en sak, alt röja en sådan önskan.
— Syn. Förnämhet (bem. 2). — 2) (mest i plur.)
Förnäm person. Många f-er voro bjudna.
FÖRNÄMLIG, förnä’mmligg, a. 2. Brukas
endast i kompar. Förnämt i g are, under
följande bem.: 4) Som är af högre stånd, högre
värdighet. — 2) Ut märk lare, bättre. Är äfven i
kompar. numera föråldradt.
FÖRNÄMLIGAST, adv. superi, (af föregående)
Framför allt, i främsta rummet. Han förljenar
alla loford, f. derföre all ... . — Syn. Se
Isynnerhet.
FÖRNÄMLIGEN, adv. (mindre brukl.) Se
Förnämligast.
FÖRNÄMST, förnä’mmsl, a. 4. (egentl.
sammandragen form af Förnämast, superi, af
Förnäm) 4) Som i stånd, rang eller värdighet är
den förste. Han var den f-a personen i
sällskapet. Brukas ofta substantivt, t. ex.: Den f-e i
hela sällskapet var cxellensen N. De f-e i landet,
i staden. — Syn. Högst. — 2) (om sak) Som har
högsta värde, vigt, betydelse; mest gällande. Milt f-a
nöje. F-a orsaken var, all .... Del skall
blifva min f-a omsorg, all.... Sveriges f-a
författare. — Syn. Först, Främst. Hufvudsakligast, Störst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
