Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - Grundande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRU
G. underrättelse. G-l rykte. — Syn. Grundlig,
Sann, Verklig.
GRUNDANDE, n. 4. Handlingen, hvarigenom
något grundas. Etl rikes g. En målnings g.
En uppgifts g. på en persons utsago.
GRUNDARTIKEL, grünndarti’ck’l, m. 2. pl.
— klar, (teol.) Trosartikel, som står i ett så
nära och oupplösligt förhållande till lärogrunden,
alt, om den förra borttages, sjelfva lärogrunden
kullkastas och hela läran tillintctgöres.
GRUNDBEGREPP, n. 5. Begrepp, sats, som
utgör en af grunderna för en velcnskap. —
Brukas mest i plur., i samma mening som Elementer.
— Syn. Se Element, 3, b.
GRUNDBEGÄR, n. 3. Se Grunddrift.
GRUNDBJELKE, m. 2. pl. - bjelkar. Se
Bolbnbjelke.
GRUNDBOKSTAF, m. 3. pl. — bokstäfver.
Bokstaf, som tillhör en grundstafvelse.
GRUNDDIKNING, f. 2. (åkerbr.) Djup dikning.
GRUNDDRAG, n. 5. (lig.) 1) Hufvudsakligl.
utmärkande drag. Ärelystnad är ell af g-en i
presidentens karakter. — Syn. Hufvuddrag. —
2) (i plur.) Elementerna af en velenskap eller
konst. G-en af filosofiens historia. — Syn. Se
Element, 3, b.
GRUNDDRIFT, f. 5. En af sjelfva naluren
inplantad drift.
GRUNDEGENSKAP, f. 3. Egenskap, som
utgör grunden för andra; hufvudsaklig egenskap.
GRUNDELIG, m. fl., se Grundlig, m. fl.
GRUNDELIGEN, adv. Se Grundligt.
GRUNDFALSK, a. 2. I grunden, alldeles,
helt och hållet falsk.
GRUNDFAST, a. 4. Som hvilar på en fast
grund. Säges både i egentl. o. fig. mening.
GRUNDFEL, n. 5. Fel, som ligger lill grund
för andra; ursprungligt, hufvudsakligt fel.
GRUNDFORM, m. 3. Ursprunglig form.
GRUNDFÄRG, m. 3. i) Benämning på
hvar-dera af de tre färgerna: rödt, gult och blått, af
hvilka alla de öfriga genom blandning bildas. —
2) Färg, hvarmed något, som skall målas, blir
grundadt.
GRUNDFÄSTE, n. 4. Grund, der något har
sitt fäste; äfv. (6g.) hufvudgrund.
GRUNDFÖRTENNING, f. 2. (lekn.) Den
förtenning af bleck, som föregår flnförlennlngen.
GRUNDGRÄFNING, f. 2. Gräfning, för att
lägga grundvalen lill etl hus.
GRUNDHET, f. 3. Egenskapen att vara grund.
GRUNDIDÉ, f. 3. Idé, som ligger till grund
för och genomgår något hell. G-en i etl arbete,
en skr i fl. — Syn. Grundlanke.
GRUNDKAPITAL,––––-ål, n. 3. o. S.
Kapital, hvarmed man börjar en handel,
näringsrö-relse o. s. v.
GRUNDKRAFT, f. 3. Ursprunglig kraft,
hvar-af andra bero.
GRUNDLAG, m. 2. Lag, som bestämmer
allmänna grunder för statsmaktens utöfning,
fördelning och organisation. — Syn. Karta,
Konstitution.
GRUNDLAGSENLIG, a. 2. Som
öfverens-stämmer med grundlagen.
GRUNDLAGSSTRIDIG,
GRUNDLAGSVIDRIG, a. 2. Siridande mol grundlagen.
GRUNDLAVIN, grunndlavin, m. 3. Lavin,
som uppkommer vårliden, då sammanhopad snö
nedrullar öfver annan snö, och sälter denna i rörelse.
GRUNDLIG, a. 2. 4) Som stöder sig på goda
grunder. G-a insigler, kunskaper. G. kännc-
GRU m
dom. G-l omdöme. — Motsatser: Löslig,
Osäker. — 2) (om person) Som har goda grunder för
sill velande. En g. filosof, matematiker. — 3)
Verklig, varaktig, fast. G-a förljenslcr. —
Motsatser: Falsk, Inbillad. — 4) (fam.) Duglig,
bastant. Inlaga en g. middag. Taga sig en g.
middagslur, ell g-l rus.
GRUNDL1GHÉT, f. 3. Grundlig
beskaffenhet: 4) Egenskapen all stöda sig på goda
grunder. G-en af hans insigler lär icke kunna
bestridas. — 2) Grundlig insigl eller färdighet.
Hans g. i latinska språket är icke myckel atl
tala om. — 3) (fam.) Egenskapen atl vara bastant,
duglig. G-en af en middagsmåltid.
GRUNDLIGT, adv. Med grundlighet: 4) Ifrån
första grunderna; med obestridliga grunder;
fullkomligt, till alla delar, i grund. G. studera en
velenskap. G. bevisa. G. vederlägga ell argu
menl. G. undersöka något. — 2) (fam.)
Dugligt, med besked. Sofva, äla g.
GRUNDLINIE, grünndli nje, f. 3. 4)
Understa linien i en ligur, på hvilken den hvilar. —
2) a) Den linie i perspektivet af en tafla, som på
ömse sidor utgör begränsningen för grunden
(marken, golfvel). — b) Den ytan eller det stället i en
tafla, hvarpå en figur står, sitter, slöder sig, o.
s. v. — 3) (forlif.) Yttersta sidan af en polygon.
— 4) (fig. i plur.) Elementerna af en vetenskap
eller jconst. — Syn. Sc Element, 3. b.
GRUNDLÄGGA, v. a. 2. (böjes som Lägga)
4) Lägga grunden till hus eller annan byggnad.
G. en kyrka, etl teaterhus, ett slott. G. en
stad, grunda den. — Syn. Grunda. Anlägga. —
2) (fig.) a) Först inrätta, stifta. G. en skola,
ell kloster. — Syn. Se Anlägga. — b) Vara
första upphofvet, upprinnelsen till något. G. ens
lycka, välfärd. Denna bragd g-lade hans
rykte.
GRUNDLÄGGANDE, n. 4. Handlingen, då
man grundlägger; händelsen, omständigheten, att
något grundlägges.
GRUNDLÄGG ARE, m. 5. En, som
grundlägger eller grundlagt något. Stockholms g. var
Birger Jarl. G-en lill hans lycka tar N.. —
Syn. Anläggarc, Stiftare, Inrättarc.
GRUNDLÄGGNING, f. 2 4) Se
Grundläggande. — 2) Lagd grund, grundval (både egentl.
o. hg.).
GRUNDLÄRA, f. 4. Lära, hvaraf andra bero
och hvarmed de stå i oupplösligt samband.
Kristendomens g-läror.
GRUNDLÄRD, a. 2. Grundligt lärd.
GRUNDLÖS, a. 2. Sorn saknar grund, utan
grund. Ell g-l rykte. — Syn. Falsk, Osann,
Ogrundad.
GRUNDLÖSHET, f. 3. Egenskapen att vara
grundlös. — Syn. Falskhet.
GRUNDMENING, f. 2. Den egentliga
meningen eller afsiglcn med något.
GRUNDMUR, m. 2. Mur, som ulgör
grunden, hvarpå en byggnad hvilar.
GRUNDMURA, v. a. 4. Lägga grundmur till
en byggnad. G. ett hus. Brukas isynnerhet ofta
i part. pass. G-dt hus. — Grundmurande,
n. 4. o. Grund mur ni ng, f. 2.
GRUNDMÅLA, v. a. 4. Anstryka grundfärgen
på ell föremål, som skall målas. — Syn. Grunda.
— Grundmålande, n. 4.
GRUNDMÅLNING, f. 2. 4) Förfarandet, då
något grundmålas. — Syn. Grundmålande,
Grund-ning. — 2) Anstruken grundfärg. — Syn.
Grund-ning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
