Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hafsbandet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
660
HAF
HAF
HAFSBANDET, n. sing. def. De yttersta
öarnc, holmarne, skären eller punkterna af land
emot hafvet. I h., närmast öppna hafvet.
HAFSBORSTE, m. 2. pl. — borstar. Ett
slags rörmask af Ringmaskarnes klass, i
Medel-bafvet. Spirographis penicillus.
HAFSDJUR, n. 8. Djur, som lefver i hafvet.
HAFSER, håflVr, m. sing. (fam.) En, som
hafsar med hvad han har för händer. — Syn. Se
Slarf, m.
HAFSFISK, m. 2. Fisk, som lefver i hafvet,
ej i floder eller insjöar.
HAFSFISKE. n. 4. Fiske, som idkas på
hafvet. Kallas så lill skilnad ifrån Insjöüske,
SlrÖm-fiske. — Man säger äfv. Saltsjöfiske.
HAFSFRU, f. 2. Se Sjöfru.
HAFSFÅGEL, m. 2. pl. — fåglar.
Benämning på de slags fåglar, som uppehålla sig vid
kusten och lefva af fisk.
HAFSGRÄS, n. 3. Växtslägte af fam.
Fuca-ceæ, hvartill böra en mängd arler, som
isynnerhet finnas hopade i det så kallade Gräshafvet (se
d. o.).
HAFSGRÖN, a. 2. Se Sjögrön.
HAFSGUD, m. 2. (myt.) En af hafvets
manliga gudomligheten I bestämd form, H-en,
betyder ordet detsamma som Neptun.
HAFSGUDINNA, f. i. En af hafvets qvinliga
gudomligheter.
HAFSHVIRFVEL, m. 2. pl. — hvir/lar.
Ställe, der en hafsslröin råkar in emellan klippor
och försälles i en kringsvängande rörelse, såsom:
Maelströmmen i Norge.
HAFSHÅR, n. S. (bot.) örten Najas marina,
som växer vid hafsslränder.
HAFSIG, håflsigg, a. 2. 1) (om person) Som
hafsar med hvad man har för händer. — 2) (om
sak) Som röjer, utvisar hafsighet. — Syn. Se
Slarfvig.
HAFSIG EL, m. 2. pl. — iglar. Se Sjöborre.
HAFSIGHET, f. 3. (fam.) Egenskapen att
vara hafsig. — Syn. Se Slarfaklighel.
HAFSIGT, adv. (fam.) På ell hafsigt sätt. —
Syn. Se Slarfvigt.
HAFSKALK, m. sing. (geol.) Kalksten på
hafvets botten, tillkommen genom aflagring af
kalkslam, som floderna föra med sig.
HAFSKANT, m. 3. 1) Trakt af ett land,
belägen vid hafvet. Brukas med hänsyn till upp i
landet belägna orter. Han ämnar flylla ned lill
h-en. — Syn. Hafslrakt. — 2) Del yttersta af
ell land, emot hafvcl. — Syn. Hafsslrand,
Hafs-brädd, Hafsbryn.
HAFSKATT. c. 4. Fisk af ordn. Tvärmunla,
med ijockl hufvud och munnen nära nosspelscn;
liknar hajen; har l stället för tänder broskakliga
skifvor och fenor utan slrålar, sljert, som slutas
med en lång tråd, och en lång, sågformig spels
på nacken. Chimæra monstrosa.
HAFSKORK, m. 2. (nat. hist.) Eli slags
korallpolyp, hvaraf en art i Ishafvel blir stundom
tjock som en mansarm. Alcyoniurn.
HAFSKRÄFTA, f. 1. Se Hummer.
HAFSKRÄK, n. S. Litet djur, som lefver i
hafvet.
HAFSKUST, m. 3. Kusten af ett land emot
bafvet.
HAFSKÅL, m. sing. (bot.) En Tångart i
norra hafven, som nyttjas lill föda. Fucus
escu-lentus.
HAFSLUFT, m. sing. (geol.) Luften, sådan
den befinncs uppöfver hafvet eller på bafskusten.
HAFSLÖK, m. 2. Växt på södra Europas
hafsslränder, med 2 till 3 fot hög blomstängel och
många i en lång klase samlade röda eller bvita
blommor samt en stor rund lök; känd för sin
medicinska nytta. Scilla maritima.
HAFSMAN, m. 5. pl. — män, eller
HAFS-MENNISKA, f. i. Ettmenniskolikl djur, som
på vissa kustorter påslås skola finnas i hafvet.
Tros vara skälarlen Phoca barbala.
HAFSMASK, m. 2. Mask, som lefver i hafvet.
HAFSMUS, f. 8. pl. — möss. Eli slags
rygg-gälig ringmask, icke olik cn fingerlång råtta, utan
svans och ben, ofvanpå rundad och luden af hår,
under platt; på sidorna besatt med präktigt
mc-tallglänsande borst. Aphrodile aeuleala.
HAFSMÅSE, m. 2. pl. — måsar. En arl af
Måssläglet, stor som en gås, ofvan svart, med
bvita ben och hvill hufvud; iinnes endast i hafvet.
Larus marinus. Kallas äfv. Hafstrut.
HAFSNEJONÖGA, d. 4. pl. — ögon. En art
af fiskslägtet Nejonöga, alnslång och till färgen
marmorerad; har välsmakligt kött. Petromjzon
marinus.
HAFSNYMF, f. 3. (myt.) Nymf, som troddes
bo i hafvet.
HAFSNÅL, f. 2. Taggfenig fisk, 1 fot lång,
smalare än en gåspenna, rund, mjuk, med blott
en ryggfena; fläckigt grönaktig; vistas i alla
europeiska haf. Syngnathus ophidion. Kallas äfv.
Trind Kaninål.
HAFSNÄSSLA, f. 4. Stråldjur, tillhörande
3:dje klassen af dessa djur. Brukas ofta i plur.
såsom benämning på hela denna klass (Acalephæ).
HAFSORM, m. 2. 4) Ett slags ofantligt stor
orm, som efler flera personers uppgifter skall
finnas i hafvet. Dess tillvaro betviflas dock ännu.
— 2) Indiska H-en, orm med gifttänder, stjerlen
plattad från sidorna och tjcnlig till simning; svart
med gula fläckar eller buk.
HÅFSREGNBÅGE, m. 2. pl. — bågar.
Regnbåge, som visar sig på hafvet, då i stormig
väderlek vattnet fördelas i fina droppar, men har blott
två färger, gult och grönt.
HAFSRYMD, f. 3. Större eller mindre rymd
af hafvets yla.
HAFSSALT. n. sing. Salt, sorn genom
af-dunstning crhållcs af hafvets vatten.
HAFSSANDSTEN, m. sing. Sandsten i
hafvet, bildad af hafssandcn genom kalkartade
bind-ningsmedel.
HAFSSILKE, n. 4. (bot.) Slägtc af
Vallenalgerna, med ganska många arter. Ceramium.
HAFSSIMPA, f. 4. En art Simpa, 4 fot lång,
med mycket bredt hufvud, hanen röd på
undersidan, med hvila fläckar; har ganska hvassa spetsar
på gällock och fenslrålar. Cotlus Scorpius.
HAFSSIPPA, f. 4. (nat. hist.) Ett slags
köttpolyp, 3—8 tum hög och fästad vid klippor i
hafvet några fot under vattenytan. En del bränna
likt Ilafsnässlorna, hvarförc de äfven fåll delta
namn. Aclinia senilis.
HAFSSKEN, n. 8. Se Caslor och Pollux, 3.
HAFSSKÄL, m. 2. Ett djurslägte, hörande lill
de skälartade däggdjuren. Halichoerus.
HAFSSKÖLDPADDA, f. 4. En art ganska
stor Sköldpadda, som vistas i bafvet, med föltcr,
liknande fenor.
HAFSSLÅNGA, f. 4. Ett Örts lagte vid
hafs-stränder, mcd blommorna på bladen, ulan skaft.
Zoslcra maritima. Kallas äfven Tång, Hafslång,
men bör ej förblandas med den egentliga Tången
(Fucus).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
