Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hans ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
676
IIAN
HAR
HANS, hanns, genit. af pron. Han. H.
vänner, föräldrar. Del är h. bok, och icke min.
H. Höghet. fT. Majestät.
HANSEATISK, a. 2. (hist.) Som tillhör eller
har afseende på det tyska Hanseförbundet.
HANSE FÖR BUNDET, n. sing. def. (hist.) Det
förbund, som under medeltiden var upprättadt
emellan de så kallade Hansestädcina, lill skydd
för deras handel.
HANSESTAD, m. 3. pl. — städer, (hist.)
Siad, som hade del i del tyska Hanseförbundet.
Anm. Det fornlyska ordet Hante betydde:
förbund. Svenska uttrycket Uameförbundel är
således en pleonasm.
HANSKRUF, m. 2. pl. — skrufvar. Skruf,
som fäster flintan på ett bösslås.
HANSLETSGRÄS, n. sing. Se Trollbär.
HANSLÄGTE, n. sing. Se Hankön.
HANSWURST. -vürrst, m. 2. (tyskt ord) Ett
slags putslustig, slående personage på den fordna
tyska skådebanan.
HANVÄXT, f. 3. Växt af hanslägtet.
HAPPLA, v. n. 4. (fam., föga brukl.)
Plötsligt stanna i sitt tal, ulan att vela, hvad inan
skall säga. — Ha p plan de, n. 4.
HARANG, -anng, m. 3. (fr. Harangue)
Högtidligt tal, som hålles lill en större samling af
åbörare, till en furste, lill trupper, o. s. v.
HARANGERA, v. a. 4. Högtidligt tilltala.
Jfr. Harang.
HARCELERA, v. a. 4. (fr. Harceler) Rela,
bry, oroa.
HARDT NÄRA, prep. o. adv. 4) Ganska nära.
— 2) I det närmaste. H. n. död.
HARDUN, hardun, n. 5. Se Ängsull.
HARE, m. 2. pl. harar. 4) Djurslägte af
Gnagarne, med dubbla framländer i öfverkäken,
klufven näsa, långa öron och bakben, kort svans,
och 5 lår på framfölierna, men 4 på bakfötterna.
Allmän H., grå, öronen längre än hufvudct och
med svarta spetsar liksom svansens öfre ända.
Öfriga arter äro Fjällhare och Kanin; se d. o.
(Ordspr.) Många hundar äro h-ns död, den, som
af många förföljes, måslc till slut duka under. —
2) (fig. fam.) Rädd stackare. Han är en h. —
Ss. Harbo, -felt, -hane, -hona, -hår,
-jagl, -köll, -lorl, -spår, -slek, -Iräck,
-unge.
HAREM, harämm, n. sing. 4) Frustuga hos
Mohammedanerna. — 2) Qvinnorna deri.
HARERIS, n. sing. (bot.) Se Sparr.
HARF, f. 2. pl. harfvar. Elt slags redskap
till åkerjords uppluckring eller utsädes
nedmyllan-de deri, vanligtvis försedt med nedåt riktade
jern-pinnar, som upprista jorden, och inrätladl att
dragas af hästar eller oxar. Se f. ö. Pinnharf,
Klösharf, Billharf, Rullharf.
HARFHAKE, m. 2. pl. — hakar. Hake,
som förenar tvenne harfvar.
HARFKROK, m. 2. Se Harfhake.
HARFNING, f. 2. Förrättningen, då man
harfvar.
HARFOT, m. 3. pl. — fotter. Fot af en
dödad hare, som nyttjas all dermed utslryka,
hvad som med krita blifvit skrifvct eller
uppritad!. Slryka öfver med h-en, dermed
utplåna; (fig. fam.) af undseende eller medhåll
söka förringa ens fel eller lemna det utan
uppmärksamhet; äfven söka på bästa sätt förklara
och ultyda något stötande eller förolämpande
yttrande, någon skymflig handling, o. s. v. — Syn.
Harlass.
HARFPINNE, m. 2. pl. — pinnar. Pinne
på en harf, hvarmed jorden upprislas och luckras.
HARFSLÄ, f. 2. Slå på en harf, hvarunder
pinnarne äro inslagna.
HARFVA. v. a. 4. Köra åkerjord med harf,
för alt uppluckra den. H. ned, upp, se
Ned-harfva, Uppharfva.
HAR FÅNG. n. 5. Se Fjällugla.
HARFÖTTER, m. 3. pl. (bot.) Sc Flåsgräs.
HARHAGEL. n. 5. pl. Ett slags hagel, som
användas vid harjagt. — Brukas äfv. i sing. och
betyder då elt fådant hagelkorn.
HARHJERTA, n. 4. 4) Hjerta af cn hare.
— 2) (fig. fam.) a) Rädd, feg själ. Hafva ell h.
— b) Rädd, feg menniska.
HARHJERTAD, a. 2. (fam.) Rädd som cn
hare.
HARHUND, m. 2. Jaglbund, som drifver på
hare.
H A RIS, håriss. Se Lura.
HARKA, f. 4. Redskap, som. bestående af en
träslå med islagna jrrnpinnar. fästad vid ändan af
elt långt skaft, begagnas att luckra och jemna
uppgräfd jord eller borttaga ogräs från skyfflade
sandgångar, m. m.
HARKA. v. a. 4. Med harka (sc föreg. o.)
jemna, luckra eller rensa från ogräs. H. néd, se
Ncdharka. — Harkande, n. 4. o.
Hark-ning, f. 2.
HARKLA, v. n. 4. Med ett eget sträft, skarpi
ljud utstöta luft ur halsen, för att rensa strupen
ifrån slem, mat, som fastnat, o. s. v. H. upp, på
detta sätt få upp något ur halsen. — Har kl
ande, n. 4. o. Harkling, f. 2.
HARKLÖFVER, m. sing. (bot.) Sc Flåsgräs.
HARKRANK, hårkrånngk. m. 2. 4) Tvåvingad
insekt, 4 tum lång med 2 ’/a tums långa ben, och
färglösa, genomskinliga vingar med brun kant.
Tipula giganlea. — 2) (fam.) Stackare.
HARKUMMIN, m. sing. Sc Hundloka.
HARKÅL, m. sing. (bot.) Se Mjölktistel.
HARLEKIN, sc Arlekin.
HAR LÖPE, m. sing. Löpe af en hare.
HARM, m. sing. (i fornspråkct Harmr, sorg)
4) Känsla af vrede, blandad med förakt. Öfver
något, som strider emot lag och rätt, emot heder
och samvete, eller innebär en skymf, en orättvisa,
o. s. v. Känna djup h. öfver någol. Jag ser
med h., all han ej vill bättra sig. Släcka sin
h. på någon, någol, utgjuta sin vrede på person
eller sak, antingen de äro vållande eller ej. —
Syn. Förtret, Vrede, Förargelse, Förtrytelse. —
2) Något, sorn väcker eller kan väcka en sådan
känsla. Säg mig, är del icke en h.?
HARMAS, v. d. 4. Känna, intagas af harm,
yttra harm. H. öfver någol. — Syn. Förtretas,
Förarga sig, Förtryta, Känna förtrytelse.
HARMATTAN, m. sing. En ganska het vind,
som blåser på Afrikas vestra kust, kommande
öster ifrån öfver de afrikanska sandöknarna.
HARMFULL, a. 2. Djupt betagen af harm.
HARMLIG, a. 2. Som väcker eller kan väcka
harm. En h. händelse. Är del icke h-l alt
höra sådant?
HARMLÖS, a. 2. Som icke vill göra någon
illa; fredlig och beskedlig. — Ordet, bildadt efter
det tyska harmlos, brukas föga och bör anses
som en germanism.
HARMONI, hårrmoni’, f. 3. (gr. Harmoni a)
4) Sam ljud af två eller flera melodier, som äro
förenade till ett helt, efler harmonilärans reglor,
genom en grundton. — 2) Välljud, t. ex. i vers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
