Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Häcka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
736
HÄF
nÄc
spröten eller galler kringstängd plats, der fåglar
hållas instängda för häckning.
HÄCKA, v. n. 4. (om- fåglar) Para sig i häck
och ligga ut ägg. — V. a. 4. Låta fåglar i häck
para sig och ligga ut ägg. — Häckande,
n. 4.
HÄCKBUR, m. 2. Bur för fåglar, att
häcka uti.
HÄCKELMAKARE, m. 3. En, som
förfärdigar häcklor.
HÄCKENELD, m. 2. (milit.) Gevärseld, då
hvar man laddar och skjuter, så fort han hinner,
utan särskilt kommando.
HÄCKENFJÄLL, se Blåkulla.
HÄCKJOLLE. m. 2. pl. — jollar. (skepp.)
Liten bå», som upphissas under hackbrädet.
HÄCKLA, f. 4. Redskap af trä med på
mid-ten lätt islagna hvassa jernspetsar, hvaröfver lin
eller hampa flerfaldiga gånger dragés, för att
af-skilja de starkare och längre tågorna från
desvagare och kortare.
HÄCKLA, v. a. 4. 4) Medelst häckla (se
föreg. o.) afskilja de starkare och längre tågorna
på lin eller hampa från de svagare och kortare.
H. lin, hampa. — 2) (Og.) På elt småaktigt och
illvilligt sätt klandra. — Häcklande, n. 4. o.
Häck lin g, f. 2.
HÄCKLARE, m. 5. En, som häcklar (i verbets
begge bem.).
HÄCKLERSKA, f. 4. Qvinna, som häcklar
lin eller hampa.
HÄCKNING, f. 2. Fåglars parning i häck.
HÄDA, v. a. 4. part. pass. äfv. Hädd, utan
plur., neutr. o. def. (af gamla ordet Had,
gäc-^eri, spott och spe) öfverhopa med skymtliga och
smädliga ullålelser, göra till mål för skymf och
smä-delse. II. Gud (Ordspr.) Som man är klädd, så
blir man hädd, man blir aktad efter kläderna.
HÄDAN, adv. Härifrån. Skiljas h., se
Af-lida.
HÄDANDE, n. 4. Handlingen, då någon hädas.
HÄDANEFTER, adv. Efler denna tid, slund.
HÄDA NF AR A. v. n. 3. (böjes som Fara) 4)
Fara härifrån. — 2) (fig.) Aflida.
HÄDANFÄRD, c. 3. 4) Afresa härifrån. — 2)
(fig.) Död.
HÄDANKALLA, v. a. 4. 4) Kalla härifrån.
— 2) (fig.) Låta dö. Den Högste har behagat
h. vår vän N.
HÄDARE, m. S. En, som hädar Guds namn.
HÄDELSE, f. 3. Försmädelse mot Gud i ord
eller handling. Utösa h-r. All göra del, vore
en h.
HÄDEORD, n. 5. Ord, som innefattar
hä-delse.
HÄDISK, a. 2. Som innefattar hädelse. H-a
ord, utlåtelser, handlingar. — Hädiskt, adv.
HÄFBOM, rn. 2. pl. — bommar. Se
Häf-slång.
HÄFD, hä’vvd, m. sing. 4) Odlad jords bruk.
Jordens, åkerns h. Äkern är i god häfd, är
väl häfdad. brukad. — 2) a) Bruk af egendom
eller rättighet. Gammal h., lång lids besinning.
Urminnes h , säges. då man oqvald och
obehin-drad besutlit, nyttjat och brukat fast egendom
eller rättighet, så alt ingen minnes eller
sanningsenligt vet. huru hans förfäder eller fångesmän först
tillvunnit sig dem. Förfalla under h., säges om
egendom eller rättighet, som lagligen blir
inne-hafvarens, då ingen inom viss af lag föreskrifven
tid derpå gjort anspråk. — b) Samlag. — 3) H-en,
«e Hdfder:
HÄFDA, hä’vvda, v. 8. 4. (freqventativ af
verbet Hafva) 4) (om odlad jord) Bruka, ti.
jord, åker. Väl h. sill hemman — Säges
äfv. i fig. mening. I. ex.: H. en rättighet. — 2)
Göra hafvande, H. en qvinna. — Häfdande.
n. 4.
HÄFD ATECKNARE, m. 5. Historieskrifvare.
Brukas mest i den högre stilen.
HÄFDATECKN1NG, f. sing. (mindre brukl.)
Historieskrifning.
HÄFDEBÖCKER, f. 3. pl. Se Häfdcr.
HÄFDEFORSKARE, m. 5. En, som forskar
i häfderna. i den äldre historien.
HÄFDER, hä’vvd’r, m. 3. pl. Eli lands
historia. Svea Rikes h. I bestämd form har
ordet betydelsen af allmän historia, verldsbistoria.
t. ex.: il-na intyga, all ... . Brukas sålunda
äfv. i sing., bestämd form, t. ex.: Häfden
bevittnar, all . . .
HÄFDETECKNARE, se Häfdatecknare.
HÄFDVUNNEN, a. 2. neutr. — et. 4)
För-värfvad genom gammal häfd. — 2) (fig.) Genom
långvarigt bruk anlagen till allmän efierlefnad.
allmängiltig.
HÄFKONST. hä’vkå’nnsl, f. sing. Se Slalik.
HÄFNING, hä vninng, f. 2. Rörelse upp och
ned, i vågor.
HÄFOFFER, hävFlTr, n. 5 Eli slags offer
hos Hebreerna. som har sill namn deraf, alt del
på vägen emellan templet och altaret skulle
häf-vas. d. v. s. lyftas i höjden.
HÄFSKRUF, m. 2. pl. — skrufvar. (mek.)
Domkraft att lyfta svåra tyngder.
HÄFSPEGEL, m. 2. pl. — speglar, (fyrv.)
Den på pulverladdningen i en svärmareklsta
liggande skifvan, som tjenar alt qvarhålla pulvret på
bössans botten.
HÄFSTÅNG, f. 3. pl. — stänger, (mek.) Den
enkla ell. matematiska h-en, en oböjlig, vigtlös
linie, hvilken genom på henne verkande krafter
är rörlig kring en punkt. Den sammansatta
ell. fysiska h-en, en oböjlig, öfveralll lika tjock
stång, som understödes i en punkt, och i tvenne
andra punkter är försedd med vigter, hvilka slr&fva
all föra henne i motsatta riktningar.
HÄFTA, hä ffta, f. 4. 4) Linnelapp med
på-struket häftplåster, som tjenar till att fasthålla
något, t. ex. plåster. — 2) (med.) Stoltvång.
HÄFT A, v. a. 4. (freqventativ af verbet Hafva)
4) På helt enkelt sätt och i hast fästa ett
föremål vid elt annat. H. någol vid en sak H.
fast, ihop, in, se Faslhäfta, Scc. — 2) bokb;
Medelst snören (häftsnören) och bindtråd i
ryggen hopfästa arken, som tillhöra samma bok eller
skrift. — V. n. Vara fastnad, silla fast. Der
är något som h-r. det är något som håller fast,
igen; (fig. fam.) något som hämmar, hindrar. H.
för skuld, vara penningar skyldig. H. för ell
broll. vara dertill skyldig. H. på målet, icke
kunna uttala orden redigt och tydligt. —
Häftande, n. 4. (för både akliv och neulnim).
HÄFTE, n. 4. 4) Tryckt skrift, som utgifves
endast häftad och i omslag. — 2) Sammanhäftade
ark af en handskrift.
HÄFTIG, häfftigg, a. 2. (af det gamla ordri
neipl, vrede) 4) (om person) Som fäll utbryter i
vrede. Han är myckel h. af sig. Man säger
äfv.: EU h. sinne, lynne, en h. natur. — Syn.
Hetsig, Hetlefrad, Het. Hastig till sinnes. Hastig.
Eldfängd. — 2) (orn sak) Som verkar, göres. sker
med våldsam kraft. Säges både i fysisk och
andlig mening, H. vrede, sorg, sjukdom, köld En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
