Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hängande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
740 HÄN
dröja qvar. H. samman, tillsammans, se H.
ihöp. — H. ul, hänga så, alt det faller ut. —
H. ute, hänga utanför, i fria luften. — II. vid,
se Vidhänga. — (Farn.) H. öfver någon, alltjemt
besvära, ligga på halsen: sc H. efter. — 2) Falla
allt för långt ned. Kinderna, brösten h. pä
henne. Klädningen h-ger (ell. h-ger néd) på
ena sidan. — fy (Fam.) Slå och h., stå stilla på
etl ställe, ulan att någonting förehafva. — H.
sig. v. r. 4) Fästa sig upptill vid etl föremal,
utan stöd, hvilopunkt för fötlcrna. Han h-gde
sig med armarna på dörrn. H. sig fast vid
(fig.), se Fästa sig vid. H. sig på cn, lägga
hand, händer eller armar på ens axlar, så alt
tyngden af ens kropp i mer eller mindre mån
hvi-lar på honom; ((ig. fam.) truga sig på någon; äfv.
söka sitt uppehälle genom annans försorg. — 2)
Taga lifvet af sig genom att hänga sig med elt
rep eller någol dylikt om halsen vid ell föremål,
så att andedrägten qväfves. H. sig i ell träd, på
elt spjell.
HÄNGANDE, s. n. 1) (för akliv) Handlingen,
då man hänger. — 2) (för neutrum) Förhållandet,
omständigheten, att någon eller någol hänger. —
Adj. 4. (egentl. part, pres.) 1) Som hänger ned.
En h. tågända. — 2) Som faller allt för långt
ned. H. kinder, bröst, läppar, öron. — 3)(geol.)
H. kallas den öfver en gång varande bergart.
HÄNGARE, m. 5. Se Krok.
HÄNGBJÖRK, f. 2. Ett slags björk med slaka,
hängande grenar, och nästan glatta, släta löf.
Be-tula pendula.
HÄNG BLOMMIG, a. 2. (bot.) Som har
hängande blommor. — Substanlivt kallas en klass af
växterna: de H-e.
HÄNGBRO, f. 2. Bro, som uppbäres
afhäng-verk, t. ex. hängande jernkedjor.
HÄNGBRÖSTAD, a. 2. Som har hängande
bröst.
HÄNGBUK. m. 2. Hängande buk.
HÄNGBUKIGHET, f. 3. Egenskapen atl hafva
hängande buk.
HÄNGBÅR, f. 2. Bår, som hänger på
remmar o. d.
HÄNGDY, m. sing. Se Gungfly.
HÄNGE, n. 4. 1) Något, som hänger.
Brukas nästan endast i sammansättningen Örhänge.
— 2) (bot.) Blomningssätl, då på ett förlängdt,
merendels trådsmalt, och med blomman eller
frukten atlallande fäste, sitta ofullständiga blommor,
som, innan de utslå, äro täckta af tegellagda,
fjälllika blomskärmar.
HÄNG FLY, n. 4. Se Gungfly.
HÄNGFÄRDIG, a. 2. (fam.) Färdig att hänga
sig af sorg, harm, förtvinan.
HÄNGGRAN, f. 2. En afart af vanlig Gran,
med hängande grenar. Abies viminalis.
HÄNGIFVEN, a. 2. neutr. — et. I hög grad
lillgifven. Säges både om person och sak. En
h. vän, beundrare. H kärlek, vänskap,
beundran.
HÄNGIFVENHET, f. 3. Ganska stor
tillgif-venhpt.
HÄNGIFVET, adv. Med bängifvcnhet. H.
älska någon.
HÄNGKOJ, hä’nngkå’j, m. 3. Se Hängmatta.
HÄNGLA, v. n. 4. (fam.; af Hänga} Éj hafva
sin helsa, sina fulla krafter. Gå och h., ej vara
rätt frisk. H. méd, dragas med en sjuklig kropp.
H. med en sjukdom, dragas med, lida af en
sjukdom. H. sig fram, se Släpa sig fram. — Hä n
g-lande, n. 4.
HÄN
HÄNGKOMPASS, hä’nngkåmmpåss, m. 3.
(skepp.) Kompass, som hänger under lakfönslret i
kajutan, [-compass.]
HÄNGLIG, a. 2. (fam.) Ej rätt frisk.
HÄNGLÅS. n. 5. Elt slags rörligt lås, som
medelst en upptill varande ring fästes hängande i
öglan på cn regel eller i en merla på det
föremål, som skall stängas, för öfrigl på mångfaldigt
olika sätt inrättadt.
HÄNGLÄPP, m. 2. (fam.) 4) Hängande läpp.
— 2) Person med sådan läpp.
HÄNGLÄPPIG, a. 2. (fam.) Som har
häng-lapp.
HÄNGMAN, hä’nngmån, m. 2. Nedhängande
man. t. ex. på en häst, [-mahn.]
HÄNGMATTA, f. 4. Elt tre alnar långt och
två alnar bredt segclduksstycke, som vid ändarna,
medelst skärlinor, upphänges under däck på
fartyg och förses med en madrass, en hufvudputa och
elt täcke, samt begagnas alt sofva uti.
HÄNGNING, f. 2. Handlingen, förrättningen,
då man hänger. Brukas mest i fråga om
afräl-tande i galge.
HÄNGREM, f. 2. pl. — remmar. Spänd rem,
hvarpå något hålles hängande.
HÄNGSEL, n. 3. Del af elt föremål,
hvar-medelst det hänger på något. — Har
sammansättningen Dörrhängsel.
HÄNGSJUK, a. 2. (fam.) Som ej är vid rätt
god helsa. ej har sina fulla lifskrafler.
HÄNGSJUKA, f. 4. (fam.) En persons
tillstånd, då han är bängsjuk.
HÄNGSLE, n. 4. Band, rem, hvarmedclst
någol hålles hängande, t. ex. Byxhängsle, Bårbangsle.
HÄNGSKÅP, n. 5. Mindre väggskåp, som
hänger på krokar o. d.
HÄNGVAGGA, f. 4. Vagga, som uppbäres af
från taket nedhängande låg eller remmar.
HÄNGÖRA, n. 4. pl. — öron. Se Sloköra.
HÄNLEDA, v. a. 2. Se Härleda. —
Hän-ledande, n. 4.
HÄNLEDNTNG, f. 2. Se Härledning.
HÄNRYCKA, v. a. 2. Försätta i hänryckning.
Hennes sång h-ker åhöraren. Alla blefvo h-kle
af denna förtrollande musik. — Syn. Se
Förtjusa. — Part. akt. H-n de brukas ofta
adjek-livt, t. ex.: En h. sång, musik. Eli h. skådespel.
— Hänryckande, n. 4.
HÄNRYCKNING, f. 2. En menniskas tillstånd,
då hon helt och hållet öfverlemnar sig åt
intrycket af något lifvande föremål, ämne, så all hon
blir otillgänglig för hvarje annat intryck,
hvar-jcmle förståndets klarhet fördunklas och viljans
frihet inskränkes. Blifva belägen af h.
Falla i h.
HÄNSEENDE, n. 4. 4) Afseende. I visst h.
I moraliskt, juridiskt h. En i alla h-n
hederlig man. — Syn. Se Afseende. — 2) I h.
till, se I anseende lill, I betraktande af. I h.
derlill, atl en kan befinner sig i torftiga
omständigheter. I h. lill hans ådagalagda nit,
förtjenar han atl ihågkommas med något
ve-dermäle af konglig nåd.
HÄNSIGT, f. sing. 4) Se Afsigt. I denna
bcm. mindre brukligt. — 2) Se Hänseende.
HÄNSKJUTA, v. a. 3. (böjes som Skjuta)
öfverlemna afgörandet af en sak. en fråga åt
någon annan. Den frågan h-ler jag lill de vises
afgörande, bedömande, omdöme. H. en sak lill
högre domstol. — Hänskjulandc, n. 4.
HÄNSOFVEN. a. 2. nculr. — et. Sc Aflidcn.
— Nybildadt ord, ännu föga brukligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
