Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Irra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
784 TBR
IRRA, v. n. 1. ell. I. omkring; 4) Vilsen
stryka af och an, utan alt veta, huru man skall
komma till rätta. De gingo vilse och i-de
långe omkring i skogen. — Syn. Famla. Trefva.
— 2) Stryka af och an, utan stadigt hemvist.
Ziguenarne i. omkring ulan hem. — I. sig.
v. r. Misstaga sig, taga vilse. Brukas mest i
skriftspråket. Du i-r dig mycket, om du tror
del. Deruli i-r du dig. — Syn. Se
Bedraga sig.
IRRATIONEL, - - tschonä’11, a. 2. 4)
Förnuftsvidrig, oklok. — 2) (mal.) Som hvarken med
hela tal eller bråk kan strängt noggrant uträknas
eller uttryckas.
IRRBLOSS, n. B. Benämning på små,
liksom hoppande, blåaktiga lågor, hvilka sväfva
omkring öfver kärraktig mark och ställen, der
djur-lemningar ruttna. De större kallas Lyktgubbar.
IRREGULARITET,––––––––ét, f. 3.
Oregelbundenhet; oordentlighel; ojemnhet.
IRREGULIER, - - gulljä r, a. 2. Oregelbunden;
oordentlig; ojemn.
IRRELIGIOSITET,––––––schåsitét, f. 3.
Gudlöshet. ogudaktighet, religionsförakt.
IRRELIGIÖS,–––––-schö’s, a. 2. Gudlös,
ogud-aktig, religionsföraktandc.
IRRFÄRD, c. 3. (mindre brukl.) Färd, då
man far vilse.
IRRGÅNG, m. 2. Se Labyrint.
IRREPARABEL,––––––-ab’l, a. 2. Oersättlig,
ohjelplig. oupprätlelig.
IRREVOKABEL,–––––––-åb’l, a. 2.
Oåterkallelig.
IRRIG, a. 2. Vilsefarande. I-a läror,
föreställningar. — Syn. Falsk, Oriktig, Vilsefarande.
— Irrighel, f. 3. — Irrigl, adv.
IRRING, f. 2. Irrig föreställning, förmodan,
tanke. — Syn. Se Villa.
IRRITARILITET,––––––––ét, f. 3. (fysiol.)
Organisk kraft, till följd hvaraf musklerna, när
de retas, draga sig tillsammans och blifva kortare,
tjockare, hårdare; men, när retelsen upphör,
återtaga sin form, och blifva längre, tunnare,
mjukare.
IRRITATION,–––––-tschön, f. 3. 4)
Retande, retning. — 2) Reladt tillstånd. — 3)
Förbittring.
IRRITERA, v. a. 4. (lat. Irritare) 4) Reta,
uppreta. — 2) Egga. — 3) Uppväcka. —
Irriterande, n. 4.
IRRLÄRA, f. 4. Irrig, falsk, vilsefarande lära
(isynn. i religion).
IRRLÄRARE, m. B. En, som drifver falska
l&ror i religionen.
IRRLÄRIG, a. 2. 4) (om person) Som
drifver irrläror. En i. presl. — 2) (om sak) Som
innefattar irrläror. 1-a satser. —
Irrlårig-het, f. 3.
IRRMENING, f. 2. Falsk, vilsefarande,
oriktig mening (isynn. i religion).
IRRSKEN, frrschén, n. 8. Villande,
bedrägligt sken.
IRRUPTION, irrupplschön, f. 3. 4) Fiendtligt
infall. — 2) öfversvämning.
IRRVÄG, m. 2. Se Villoväg.
IRÅKA. frå’ka, v. a. 4. Räka uti, ut för.
Brukas mest i part. pass. Hans i-de olycka,
obestånd, förakt.
IS, m. 2. Vätska, isynn. vatten, som genom
köld blifvit försatt i fast form. Kall, hal som i.
Frysa till i. I-en bär, brister. Bryta i-en.
(fig.) vara den förste, som företager något svårt;
ISG
bann väg för andra; öfvervinna första
svårigheterna. — Ss. Isbil, -fri, -fäll, -kant,
-pigg, -smältning, -stycke.
ISA, v. a. 4. 4) I. ell. i. upp, bryta upp isen
på ett ställe. I. ell qvarnhjul, göra det fritt
ifrån is. — 2) (fig.) Göra kall som is.
Ålderdomen i-r blodet. — V. n. (mindre brukl.) Frysa
till is, blifva belagd med is. — V. impers. Frysa
is, bilda sig is. Det i-r kring hjulen. Det i-r
i länderna, se Ila. — I. sig, v. r. I. sig fram,
igenom, in, ut, bana sig väg fram &c. genom att
bryta upp isen.
1SARELLFÄRG, - - bä’llfä’rrj, m. sing.
Hvil-gul färg.
ISARELLFÄRGAD, a. 2. Som har h v ilgul
färg.
Anm. Benämningen uppgifves vara hämtad
deraf, all spanska prinsessan Isabella,
slélhalla-rinna i Nederländerna, hade, då hennes gemål,
crkeherlig Albrekt af Österrike, år 4604
behg-rade Oslende, gjort ett löfte, att icke ömsa
linne, förrän staden var inlagen, hvilket sedan
icke skedde förr än ire år derefter, da hennes
linne hade denna färg.
ISBANA, f. 4. Banad väg för slädar eller
kälkar, antingen på marken, tillvägabragt medelst
vattens ulslagning och tillfrysning, eller på
snö-beläckt is, medelst skottning.
ISBARK, m. sing. (kollektivt) Regn, som
frusit i luften närmare intill marken, när denna är
mycket kall. — Äfv. Isregn.
ISRELÄGGA, v. a. 2. (böjes som Lägga)
Belägga med is. Brukas mest i passiv, helst part.
Isbelagd.
IS BEN. n. 5. Se Blygdben.
ISBERG, n. S. Simmande ismassa af mer
eller mindre betydlig storlek. — Kallas någon gång
äfv. Isö.
ISBILL, m. 2. Spetsigt jern, med skaft af
trä, som isynn. af fiskare begagnas att dermed
hugga upp vakar.
ISBJÖRN, m. 2. En art af Björnslägtel, ofia
öfver 9 fot lång, rned långt hufvud och platt
panna, lång hals, korta öron, långa lassar med
simhud samt öfver hela kroppen beläckt med elt hvitu
långt och tjockt ragg. Finnes inom norra
polkretsen. Ursus marilimus.
ISBLINK, m. 2. Ell slags blixtrande sken,
återkastadl ifrån isen i norra polartrakterna.
ISBOKARE, m. 8. Se Isbräckare.
ISBRODD, m. 2. Jernskolla med tre spetsar
under, hvilken bindes under klacken på skodon,
när det är halt.
ISBRYGGA, f. 4. Brygga eller hvalf öfver ea
ström o. s. v., bildad af is.
ISBRÄCKARE, m. B. Ett på starka bjrlkar
från grunden af en flod uppfördt rustverk, hvars
ändamål är all skydda brokar eller bropelare mot
drifisens våldsamhet.
ISFJÄLL, n. S. Isbetäckt fjäll.
ISFLAKE, m. 2. pl. — /lakar. Mycket stort
isstycke.
ISFLINGA, f. 4. Helt litet, tunt och smalt
isstycke.
ISFÅGEL, m. 2. pl. — fåglar. Slägtc af
sparflaglarna, omkr. 7 tum lång, med hvassa,
krokiga klor, lång, rak. skarp klufven näbb,
kropp*-färgen ofvan högblå, inunder roströd, huhudet
mörkgrönt, strupe och underhaka hvita. Alcedo
ispida.
ISGATA, f. 4. Isbelagd väg.
1SGRADERING, f. 2. (tekn.) Saltvattens
gra-dering på det sätt, att man låter del frysa, dä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
