Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J - Jordmätning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOR
blandningar af jordarter, hvaraf den odlingsbara
jorden på elt visst slälle utgöres, och hvaraf dess
större eller mindre fruktbarhet eller tjenlighet för
vissa växler beror. God, dålig j.
JORDMÄTNING, f. 2. Sc Landmålning.
JORDNAFLE, m. sing. Se Gullpudra.
JORDNATUR, f. 3. (karncral.) Elt hemmans
olika beskaffenhet i afseende på dera hvilande
skatter.
JORDNÖT, f. 3. pl. — nötter. Se Jordmandel.
JORDOLJA. f. 4. Se Bergolja.
JORDPAPEGOJA, f. 4. En art långbent
Papegoja: klättrar ej, men springer fort på marken.
JORDPOL, m. 3. Hvardera ändan af jordens
axel.
JORDPÄRON, n. 5. Se Potates.
JORDRANSAKNING, f. 2. (kameral.) Den
förrättning, hvarigenom, innan ny jordebok
upprättas, konungens befallningshafvande undersöka
förhållandet med kronans gods och rättigheter af
jorden.
JORDRAS, n. 8. Händelsen, då jord nedrasar,
t. ex. ifrån branta jordhöjder.
JORDREF, n. 8. En mångårig, starkt
luktande växt med blå blommor och lång, refvig,
jordliggande stjelk. Glecoma hcderacea.
JORDREFNING, f. 2. Landtmätar-förrältning,
hvarigenom hemmans ägor och lillhörigheter
af-znätas, på karta upplagas och lill sin beskaffenhet
bcskrifvas.
JORDREFVA, f. 4. Se Jordref.
JORDRUND, m. sing. (poet.) Se Jordkrels.
JORDRATTA, f. 4. Se Stora Husrållan.
JORDRÄNTA, f. i. Ärlig afgifl i penningar
eller naluralier. som erlägges för jord till någon,
hvilken ursprungligen varit deraf ägare.
JORDRÖK, m. sing. En årlig växt med
purpurröda blommor, som nyttjas i medicinen och
till husbehofsfärgning. Fumaria officinalis. Kallas
äfv. Äkerrök, Åkersilke, Gullgräs.
JORDRÖKSBLOMMA, f. i. (bot.)
Oregelbunden blomkrona, som består af 4 korslikt ställda,
vid basen förenade, oregelbundna kronblad.
JORDSALT, n. 3. (kem.) Salt, som har en
jordart lill bas. Kallas äfv. Mcdclsalt.
JORDSKALF, n. 5. Hastigt öfvergåendc, men
ganska häftig skakning i jorden på en viss Irakt
deraf.
JORDSKORPA, f. sing. Den öfversta,
beläckande delen af jorden.
JORDSKYLD, jördschy’lld, f. 3. Skatt, som
erlägges af cn del städer.
JORDSPOTT, m. sing. Ett slags svamp, på
örter och mossor m. m., liknande en hvit spott.
Spuma ria.
JORDSPRINGARE, m. 8. Ett insektslägte af
Skalbaggarna. Harpalus.
JORDSTEN, m. 2. Jordfast, stor sten.
JORDSTJERNA, f. 4. Elt slags svamp på
fria fält. Geastrum.
JORDSTRÄLAR, m. 2. pl. Elt moss-slägte.
Riccia.
JORDSTYCKE, n. 4. Mindre besittning i
jord, eller del af en jordlägenhet. — Syn.
Jordlapp, Jordiorfva, Teg.
JORDSTÖT, m. 2. Häftig, ögonblicklig, stark
akakning i jorden, liknande en slöt.
JORDSVALG, n. 8. Djup och bred klyfta i
jorden.
JORDSVAMP, m. 2. Se Tryffel.
JORDSÄCK, m. 2. Med jord fylld säck, som
brukas all fylla fäslningsgrafvar med.
JUB 795
JORDTORFVA, f. 1. Se Gräslorfya. — 2)
(fig.) Liten jordbesiltning. Äga en liten j. —
Syn. Se Jordstycke.
JORDTUNGA, f. i. Elt svampslägle.
Geo-glossum.
JORDVALL, m. 2. Vall af uppkastad jord,
till förskansning, stängsel, o. s. v.
JORDVÅNING, f. 2. Nedersta våningen af elt
hus, då den lill en del ligger under jorden; äfv.
om den ligger jemns marken, ehuru hel och
hållen öfver densamma.
JORDVÄGG, f. 2. Vägg, uppförd af jord.
JORDVÄXT, f. 3. Växt, som uppskjuter
omedelbart ur jorden (till skilnad ifrån Vattenväxter).
JORDYTA, f. 1. 1) Ytan af den planet, vi
kalle jorden. J-n beslår af haf och land. —
2) Markens yla. J-n var på en lång sträcka
bcläckl af mask.
JORDÄGARE, m. 8. Ägare af jordegendom.
JORDÄPLE, n. 4. Sc Tryffel.
JORDÄRTSKOCKA, f. 4. En köksväxt ifrån
Brasilien, allmänt odlad för rotknölarnes skull.
Hclianthus luberosus.
JOSEFINEBRÖD, n. 8. Elt slags sockerbröd.
JOTA, jöta, n. sing. Grekcrnes benämning på
bokstafven I. Icke ell j., icke det allra ringaste.
JOURNAL, m. fl., se Jurnal, &c.
JOVIALISK, a. 2. (fr. Jovial) Glad och
lustig.
JU, adv. I. (ulbildadt af Ja eller Jo) Partikel,
som har en bekräftande mening och brukas: a)
I frågor, då man väntar sig elt instämmande svar.
Du har ju gjort del? Ja. Du hann ju icke
med arbelel i går? Nej. — b) I vissa
inlerjek-lionella satser. Jag har ju sagt, all så skulle
gå Del hade ju varil bällre all liga. Han
säger ju ingenting. Han tror del ju icke. —
c) Efter nekande eller tviflande satser. Jag
nekar icke, all han ju är myckel beläsl. Jag
tviflar icke, all du ju gör det. — 1 denna
mening kan Ju äfven uteslutas.
JU. adv. II. (t. je) 4) Partiliv partikel. Ju
två och två. två och två i sender. I denna bem.
numera alldeles obrukligt; förekommer endast 1
bibeln. — 2) Brukas i förening med komparativ,
i början af den första af tvenne jemförandc satser,
hvarefter den scdnare inträder med desto eller
dess, eller ett upprepadt ju. Ju lärdare någon
är, desto blygsammare bör han vara. Ju
längre del lider, ju svårare blir ställningen.
Ju förr, dess hellre.
Anm. Ju, användt äfven i början af den
efterföljande satsen, är egentligen en germanism, som
först på sednare liden vunnit häfd.
JUBEL, jüb’l, n. sing. (lat. Jubilum, från
hebr. Jobel, basun) Glädjeskri, jublande. — Ss.
J-rop, -skri, -sång.
JUBELDAG, m. 2. Årsdag, som efter längro
tids förlopp firas till minne af någon märkvärdig
händelse.
JUBELFEST, m. 3. Glädjefest, som efter 400
eller 80, stundom blott 25 års förlopp firas till
minne af någon märkvärdig händelse.
JUBELMAGISTER. jöb’lmaji’sst’r, m. 2. pl.
— magistrar. Filosofie magister, som upplefvat
femtionde årsdagen af sin promotion. — I samma
mening säges äfven Jubeldoktor, &c.
JUBELÅR, n. 5. Hos Judarna, hvari
femtionde år, som firades mycket högtidligt och
förkunnades med skall af trumpeter i bela landet. Jfr.
Jubel.
JUBILERA, v. n. 4. Uppgifva glädjerop, högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
