Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Klockmossa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
828
KLO
KLO
KLOCKMÖSSA, f. 4. Ett moss-slägte, på
murar. Encalypla extinctoria.
KLOCKMÅTT, n. 5. Mått till ringklockor,
som skola gjutas.
KLOCKPOLYP, m. 5. Ett slags klock- och
trumpetformig slcmpolyp. Vorlicella Convallaria.
KLOCKREP, n. 5. Rep, hvarmed cn
kyrkklocka dragés.
KLOCKRING, m. 2. I ändan på ett
klock-snöre fästad melallring, hvari man fattar med
handen, då man vill draga derpå.
KLOCKRINGNING, f. 2. Ringning med
kyrkklockor.
KLOCKSLAG, n. 5. Timslag af ett tornur
eller annat slags ur. På k-el tre, när klockan
slår tre. Bero af k-el, nödgas passa på någon
viss timma. Bdlta sig efter k-el.
KLOCKSNÖRE, n. 4. Snöre till en
ringklocka.
KLOCKSPEL, n. B. Ett slags spelverk,
bestående af större och mindre klockor, som anslås
med hammare.
KLOCKSPELARE, m. B. En, som slår
klockorna i ett klockspel.
KLOCKSTAPEL, m. 2. pl. — staplar. Af
trä upprest hög, nedanlill öppen ställning med
tak, hvarunder kyrkklockor äro upphängda.
KLOCKSTEN, m. sing. (mineral.) Ett slags
grof jernbinda, hvilken ljuder som en
tackjerns-häll, då man slår derpå med en hammare.
KLOCKSTRÄNG, m. 2. Sträng, hvarmcd cn
ringklocka dragcs.
KLOCKTORN, n. S. Torn, hvari kyrkklockor
äro upphängda, merendels sammanbygdt med
sjelfva kyrkan.
KLODJUR. n. 5. Djur med klor.
KLODYFVEL, m. 2. pl. — dyflar. Ett slags
grå, mest en tum lång, halfvingad insekt, med
kräflklolika framfötter. Ncpa cinerca.
KLOFALL, klofåll, n. B. (skepp.) Det tåg,
medelst hvilket inre ändan af cn gaffel hissas.
KLOFVE, klå’ve, m. 2. pl. klofvar. (af
Klyf-va) Verktyg, som begagnas af åtskilliga slags
handtverkare, bestående i sin förlängning af
tvenne tänger eller käftar, mellan hvilka ett föremål
fasthålles, under det man derpå arbetar. Sc
vidare Skruf-, Filklofve. Spänna någol i k. —
Skrifves äfv. Klåfve.
KLOK, a. 2. (af gamla ordet Gloa, se) 4)
Som har tillräckligt öfvad omdömesförmåga, att
alltid finna den regel, efter hvilken man bör
handla En k. man. K-t folk. — Brukas
stundom äfven substantivi, t. ex.: Den kloke väljer
tjenliga medel till nyttans ändamål. — Syn.
Förnuftig, Förståndig, Slug, Vis. — 2) (om sak)
Som röjer, tillkännagifver klokhet. Ka
åtgärder. K-t uppförande. — 3) Som har sitt fulla
förnuft. Brukas för denna bem. endast negativt
i uttrycken: Ej k., ej rätt k. — 4) Kunnig,
erfaren. K. gubbe, gumma, som med hvarjehanda,
stundom vidskepliga medel påstås kunna bota
sjukdomar, til Irätt a ska ffa stulet gods, m. m. —
5) (fam.) Sorn förslår, fattar, begriper något.
Endast i vissa, merendels negativa ultryck, såsom:
Jag blir ej k. derpå, jag begriper det icke.
Han är ej k-are derpå än jag, han förslår det
icke bättre, vet ej mer deroin än jag. Han gör
ingen k. på hvad han ämnar, ban yppar för
ingen sina planer.
KLOKHET, f. 3. 1) Genom öfning uppnådd
urskilningskraft, hvarigenom man alltid finner den
regel, efter hvilken mau bör bandia, [lan har
mycken k. — 2) Ändamålsenlighet. K-en i denna
åtgärd lär er ej kunna förnekas.
KLOKHETSREGEL, f. 4. pl. — rcglor.
Regel för elt klokt uppförande.
KLOKRYP. n. 5. Se Bokskorpion.
KLOKSKAP, f. 3. Remödandet att på ett
förvetet och öfverklokt sält söka ulforska lingens
grund och sammanhang samt Öfvertyga andra om
sin förslåndsöfverlägscnhct. Brukas endast i det
litterära språket; nybildadt, efter det tyska
Klü-gelei.
KLOKT, adv. På ett klokt sätt, med
klokhet. Handla k.
KLOLÖS, a. 2. Utan klor.
K LOPPA, klappa, f. 4. Se Skrufkloppa.
KLOREF, klörév, n. B. ((Öga brukl.) Svår
kolik.
KLOROCKA, f. 4. Ett slags fisk af
Rockor-nas slägte, som stundom blir öfver 2 alnar läng
och föga mindre bred. Raia clavata.
K LOSSA, klå’ssa, f. 4. Se Groda.
KLOSTER, klå’sst’r, n. 5. (lat. Claustrum)
4) Gemensamt boningshus för munkar eller
nunnor. Gå i k. Inspärra cn dotter i k. Sätta
en flicka i k. — 2) (fig. fam.) Hus, familj, der
man lefver för sig sjelf utan nöjen. — Ss.
K-byggnad, -folk, -lik, -mur, -trädgård.
KLOSTERARBETE, n. 4. 4) Så benärndes
fordom klostcrsystrarnes handarbeten, som
utmärkte sig genom prydlighet och konstfärdighet.
— 2) (fig.) Ett särdeles konstrikt och väl gjordl
arbete.
KLOSTERBRODER, m. 3. pl. — bröder. So
Munk.
KLOSTERDRÄGT, c. 3. Munk- ell.
nunne-drägt.
KLOSTERFÖRSAMLING, f. 2. Församling,
som lyder under ett kloster.
KLOSTERJUNGFRU, f. pl. — jungfrur. Se
Nunna.
KLOSTERKYRKA, f. 4. Kyrka i clt kloster,
der munkarnc eller nunnorna hålla sin gudstjensi.
KLOSTERLEFNAD, m. 3. ell. KLOSTERL1F,
n. B. Lefnad såsom munk eller nunna.
KLOSTERLIG, a. 2. Som tillhör, har
afseende på, är bruklig i kloster. K. enslighel.
KLOSTERLÖFTE, n. 4. Löfte, som
högtidligen afgifves af alla dem, hvilka ingå i en
klosterorden, och som förbinder till fattigdom,
kyskhet och lydnad.
KLOSTERMUNK. m. 2. Munk, som lefver i
kloster. Kallades så till skilnad ifrån dem,
hvilka lefde som eremiter.
KLOSTERORDEN, m. 2. pl. — ordnar.
Munk-eller nunneorden.
KLOSTERREGEL, f. 4. pl. — reglor. Regel,
som af munk eller nunna måste iakliagas.
KLOSTERSAMFUND, n. 5. 4) Samfund,
beslående af invånarne i ett kloster. — 2) Andligt
ordenssamfund.
KLOSTERSKOLA, f. 4. Undervisningsanstalt
i ett kloster, der undervisningen besörjcs af
munkar eller nunnor.
KLOSTERSTADGA, f. 4. Sc Elosterregel.
KLOSTERTUKT, m. sing. Dcn för invånarne
i elt kloster föreskrifna ordning.
KLOSÄG, f. 2. Ett slags såg, som är spänd
midt uti cn träram.
KLOT, n. B. 4) (geom.) Fast rund kropp, på
hvars yta hvarje punkt är belägen lika långi ifrän
medelpunkten. — Syn. Sfer. — 2) Säges om
föremål, som till formen likna ett klot. — Således:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
