Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kristendomsbroder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
870
KRI
KRO
lära. Undervisning i k-en. Äga god kunskap
i k-en. — 2) (subjektivt) Den kunskap, någon äger
i denna lära. Med hans k. slår del slätt lill.
[Chr -.]
KRISTENDOMSRRODER, m. 3. pl.
bröder och KRISTENDOMSSYSTER, f. 2. pl. —
systrar. Medbekännare af Christi lära. [Chr —.]
KR1STENDOMSSTYCKEN, n. 4. pl.
Kristendomens läror. Vara väl hemma i sina k.
[Chr -.]
KRISTENHET, f. 3. Den del af
mennisko-slägtet, som bekänner kristna läran. Mahmud II
var en af k-ens värsta fiender. [Chr —.]
KRISTLIG, a. 2. En kristen värdig; som
passar, anslår, tillkommer en kristen. Ell k-l
sinnelag. K-a tänkesätt. En k. begrafning.
[Chr -.]
KRISTLIGEN eller KRISTLIGT, adv. På
kristligt sätt, såsom en kristen egnar ocb anstår.
Lcfva kristligt. [Chr —.]
KRISTM1LD, a. 2. Mild och barmherlig,
såsom Christi lära anbefaller. — Krislmildhel,
f. 3 — Kristmildl, adv. [Chr—.]
KRISTNA, v. a. 1. Se Döpa. —
Kristnande, n. 4. [Chr—.]
KRISTNING, f. 2. Se Döpelse. [Chr—.]
KRISTNINGSBARN, n. 3. Barn, som skall
kristnas. [Chr—.)
KRISTNTNGSNAMN, n. B. Se Dopnamn.
(Chr -.]
KRISTTROGEN, a. 2. neulr. — el. Trogen
kristna läran. Brukas i det kyrkliga språket.
KRITA, L sing. (lat. Crela) Elt slags hvilt,
jordarladt mineral af kolsyrad kalk,
hufvudsak-ligcn bestående af skal eller musslor efter otaliga
små hafsblötdjur och infuslonsdjur. K. i stycken.
Malen k. (Fig. fam.) Taga på k., på kredit.
Förslå sig på k-n, hafva god erfarenhet af verlden
och menniskorna. — Sä. K rilaklig, -arlad,
-stycke.
KRITA, v. a. 4. Stryka, teckna, utmärka
med krita. — Kritande, n. 4. o. Krilning,
f. 2.
KRITBERG, n. B. Berg, hvars hufvudmassa
är krita.
KRITBROTT, n. B. Ställe, der krita brytes.
KRITERIUM, krilériumm, n. 3. pl. — erier.
(grek. Krilärion, rättesnöre, pröfvosten)
Kännetecken. kännemärke. Skrifves äfv. Crilerium.
KRITGLAS, n. B, Hvilt glas, af sand,
pottaska. krita och arsenik.
KRITGRUND, m. 3. Grundning af krita vid
målning, lackering och förgyllning.
KRITHVIT, krftvft ell. krit vfl, a. 2. Hvit
som krita.
KRITJORD, f. sing. Krithallig jord.
KRIT1G, a. 2. Öfverslruken, bcläckt med
krita.
KRITIK, - i’k, f. sing. (af grek. Krino. jag
dömer) 4) Bedömande, granskning. Under all k.,
högst dålig. — 2) Klander. [Cr —.]
KRITIKAST, - - åsst, m. 3. Småaktig
granskare. häcklare. [Cri —.]
KRITIKER. kri‘lick’r, m. B. cll. KRITIKUS,
kri’tikuss, m. pl. crilici ell. (skämtv.) krilikussar,
Granskare, isynnerhet af vetenskapliga, lärda eller
vittra skrifter. Skrifves äfv. Crilicus. [Criliker,
Critikus.)
KRITISERA, v. a. 4. 4) Bedöma efter fasta
och bestämda grunder. K. en bok. — 2) Tadla,
häckla. — Kritiserande, n. 4. o.
Krilisc-ring, f. 2.
KRITISK, a. 2. 4) Bedömande efter gifna
grunder, granskande. — 2) Afgörande. — 3)
Farlig. betänklig. [Cri —.]
KRITMANER, kri‘lmanér, n. sing. Det slags
stentryck, då man till teckning på stenen
använder elt slags fet krita, som motstår etsningen.
KRITMERGEL, m. sing. (mineral.)
Kritblan-dad mergel.
KRITPIPA, f. 4. Tobakspipa af piplera.
KRITSALT, n. 3. Hvarje förening af krita
med cn syra.
KRITSLÅ, v. a. 3. (böjes som Slå) Släppa ett
uppspändi, kritadi snöre mot en yla, så alt deraf
ell kritstreck uppkommer. — Krilslåen de, n,
4. o. Krit slag ning, f. 2.
KRITSNÖRE, n. 4. Kritadt snöre.
KRITSTRECK, n. 5. Streck, hvitt af krita.
KROG, m. 2. (t. Krug) Slälle, der mal ocb
dricka hålles menige man tillhanda mot
betalning. Hålla k. Gå, sitta på k-en. — Syn.
Näringsställe. — Ss. K-skyll, -värd.
KROG HÅL, n. B. (fam.) Usel krog.
KROGKUND, m. 3. En. som ofta besöker
krogen.
KROGRÄTTIGHETER, f. 3. pl. Se
Närings-rälligheter.
KROK, m. 2. (af Kröka) I allmänhet: Hvad
som är krökt eller krokigt. 4) Hake af trä eller
jern att hänga på. Hänga hallen, kappan på
en k. K all hänga köll på. — 2) Krökt
redskap af jern- eller messingstråd, med en eller
flera hullingar nedtill, och som begagnas till mete
och annat slags fiske. Har sammansättningarna
Met-, Slant-, Stångkrok, m. fl. Fiska med k»
Sälla bele på k-en. Fisken vill icke nappa på
k-en. Fånga en gädda på k. Taga fisken af
k-en. (Fig. fam.) Bita, nappa på k-en, lata
fånga, snärja, narra sig. — 3) Se Gry Ikrok. —
4) Krökning. K. på en väg, en flod. Vägen
går i k. Köra i k. Del är öfver en mil i k..
en mils längre omväg. Haren gjorde många
k-ar. — Syn. Krokväg, Omväg. — Ss. K-benl,
-halsad, -linig, -näbb, -näsa, -nåsig,
•rygg, -ryggig, -ryggighet, -spetsad,
-land, - vuxen ell.
KROKAN, -ån, m. 3. ell. KROKANTÅRTA
- ånlå rrla, f. 4. (af fr. Croguanle, egentl. tårta,
som krasar under tänderna) Elt slags uppsatt tårta
af mandel, ägghvita, socker och orangeblomma
eller citronskal, m. m. [Crocan.]
KROKBEN, n. 8. Krokigt ben. (Fam.) Slå
k., se Slå käringkrok (under sislnämde ord).
KROK BORST, n. S. (bot.) Borst, som slutas
med en krökt udd.
KROKGÅNG, m. 2. 4) (föga brukl.) Krokig
gång. — 2) Omväg, krokväg. — 3) (fig. fam.)
Omsvep. K-ar, hemliga, förbudna vägar, medel.
KROKIG, a. 2. 4) Som går i krok. K. väg.
Skrifva k-a rader. K. hals, rygg. (Fig. fam.)
Ha k-a fingrar, vara tjufaklig. — 2) (om person)
Som har krokig rygg. Han börjar gå k. Slå,
silla k. — Syn. Krökt, Bugtig.
KROKIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
krokig. Vägens k.
KROKIGT, adv. I krok, på ett krökande sätL
KROKJERN, n. S. Krokigt jern.
KROKKAM, m. 2. pl. — kammar. Krökt
kam, som begagnas af qvinnor att fästa upp
nackhåret.
KROKKNIF, m. 2. Knif med krokigt blad.
KROKLAX, m. 2. Se Strömlax.
KROKLINJE, f. 3. Krokig linie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
