Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kronoandel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
872
KRO
RRO
K RONO ANDEL, m. 2. Kronan tillhörig
andel. K. i böter.
KRONOREFALLNINGSMAN, m. 5. pl. —
män. Se Kronofogde.
KRONOBETJENING, f. 2. Polistjenstcmän på
landet.
KRONOBETJENT, m. pl. — betjenle.
Polis-tjensleman på landet.
KRONOBONDE, m. 3. pl. — bönder. Bonde
på elt kronohemman.
KRONOBRÄNNERI, n. 3. Bränncri,
tillhörande kronan.
KRONODAGSVERKE, n. 4. Dagsverke, som
ulgöres åt kronan.
KRONOFISKE. n. 4. Kronan tillhörigt fiske.
KRONOFOGDE, m. 2. pl. — foydar.
Em-betsman, som har närmaste befattningen med
polisen, exekutionen och uppbörden af allmänna
medlen, i elt fögderi. Kallas äfven
Kronobefall-ningsman.
KRONOFORDRAN, f. sing. indef. Kronan
tillhörig penningfordran.
KRONOGODS. n. 5. Kronan tillhörigt gods.
KRONOGRAM, krånågråmm. n. 3. (af grek.
Chronos, lid, och Gramma, bokslaf) Vers, hvari
något visst årtal ulmärkes med romerska
bok-släfver, t. ex.: ConCorDIa prlnCIpuM heat paX
VnIVersos (4824). Tidvers. [Chronogramm.]
KRONOHEMMAN, n. B. Hemman, som
utgör kronans egendom, så att både jord och ränta
tillhöra staten.
KRONOJORD, f. sing. Kronan tillhörig jord.
KRONOLOG, krånålå g, m. 3. En, som är
kunnig i kronologi. [Chr —
KRONOLOGI, krånålåji’, f. 3. Läran om tidens
indelning och historiska händelsers tidsbestämning.
Tidräkning. Tidlära. [Chr — gie.]
KRONOLOGISK, krånålå jissk, a. 2. 1) Enlig
med lidräkningen. K. ordning. — 2) Som
tillhör eller har afseende på lidräkningen. K-a
taflor, tecken. ‘Chr —.]
KRONOLÄGENHET, f. 3. Kronan tillhörig
lägenhet på landet.
KRONOMAGAS1N,–––––i n, n. 3. Kronan
tillhörigt magasin.
K RONOM ARK, m. 3. (kameralt.)
öfvcrlopps-jord, som uppkommer, då hemman afvitl.as.
KRONOMETER, krånåméCr, rn. 2. pl. —
metrar. 4) Eli med yllcrsta noggrannhet
förfär-digadl sekundur, som, äfven under uppdragningen,
bibehåller en likformig gång. — 2) (i musik)
Maskin, som anger hastigheten eller långsamheten
af något visst tempo. Taklmälare, Taklur.
Musikalisk Tidsmälare. [Chr—.]
KRONOMÄRKE. n. 4. Det insegel, hvarmed
gods utmärkes, som kronan tagit i qvarstad.
KRONOPARK. m. 3. Benämning på vissa
kronans skogar af samma nalur som
kronoall-männinear.
KRONORÜSTHÅLL, n. B. Benämning på de
kronohemman, som kronan anslagit till kavalleriets
underhållande.
KRONORÄNTA, f. 4. Kronan tillhörig ränta.
KRONOSKATTE, n. sing. oböjl. (kameral.)
Så kallas den jord, sorn äges af cnskiltn, rnen
hvaraf räntan tillhör kronan. Brukas adjeklivt.
K. natur. — Ss. K-he m man.
KRONOSKJUTS, rn. 3. Den skjutsskyldighet,
som åligger landimannen, i och för kronans eget
behof.
KRONOSKOG, rn. 2. Skog, tillhörig
kronan.
KRONOSPANNMÄL, m. sing.
Räntespann-mål, som utgöres till kronan.
KRONOSTÖLD, m. 3. Tillgrepp af kronans
medel eller inventarier.
KRONOSÄTERL n. 5. (kameralt.) Säteri,
hvilket blifvit förbrulct eller genom reduktionen
tillfallit kronan.
KRONOTIONDE, m. sing. Den af konung
Gustaf I från kyrkan och presterskapet indragna
tionden, hvaraf i allmänhet % bibehöllos för
kronans räkning.
KRONOUPPBÖRD, m. 3. Uppbörd af
kronan tillhörig skatt, ränta m. m.
KRONOUTSKYLDER, m. 3. pl. (knmeralL)
De beständigt utgående reella och personella
räntor och skatter, som, efler föregången debitering,
omedelbarligen ingå till kronan och räknas till
statsmedlen.
KRONOVÄRDL–––––di’, n. sing. Det värde,
sorn nf kronan usälles räntepersedlar.
KRONOÄBO, m. 3. Äbo på kronojord.
KRONPRETENDENT, kronpreiänndä nnt, m.
3. Person, som gör anspråk på kronan i en stat.
KRONPRINS, m. 2. Tronarfvinge i ett
konungarike.
KRONPRINSESSA, f. 4. 4) Qvinlig
tronarfvinge i vissa konungariken. — 2) Gemål ål eller
enka efler cn kronprins.
KRONRÖFVARE. m. B. En, sorn med våld
och orätl beröfvat någon dess krona och sjelf salt
den på sitt hufvud.
KRONSTÅNG, f. 3. pl. — stänger. Tjock
skalad slång, som går tvärs öfver rummet i en
bondstuga, och på hvilken allmogen brukar hanga
sina kläder, då de äro våla.
KRONSÖM, m. 2. pl. — sömmar, (anaU) Söm
emellan pann- och hjessbenet.
KRONTRÄD, n. 5. Träd med krona.
KRONVERK, n. 5. (fortif.) Utanverk, som
består af 2 polygoner med sina 2 faser, 2 flanker
och i kurtin hvardera.
K RON VÄGG, f. sing. oböjl. Etl slags enkelt
spel med slantar, som kastas emot cn vägg, da
den kaslande vinner alla, som falla med kronan
(bem. 40) uppåt.
KRONÄRTER, f. 3. pl. En sort
trädgårds-ärter. hvilkas baljor silla i flock i loppen. Pisum
umbpllatum.
KRONÄRTSKOCK, f. 4. Se Ärtskock.
KROPP, m. 2. (lat. Corpus) 4; (i
vidsträcktaste mening) Ting, som beslår af delar,
upptager ett rum, har en bestämd form och utgör
något för sig beslående. Hvarje k. har tre
dimensioner: längd, bredd och höjd eller
djuplek. Fast, organisk, oorganisk k. — 2)
inskränktare) Den rnaieriella delen af en lifvad
varelse, d. v. s. byggnaden för dess sinliga verktyg.
En lefvandc k. Menniskans k. Elt djurs k.
En död k. K-vns lemmar, inre delar. Blotta
k-en. En välbildad k. Menniskan består af
k. och själ. Värk i hela k-en. Plundra en
in pä k-en, fråntaga en allt, ända Lill kläderna.
Straffa till k-en, låta undergå kroppsstralT.
(Talesätt) Han har icke kläderna pä k-en, är
alldeles utfattig. — Motsats: Själ. Lifvandc princip.
Lifsprincip, Lif. — 3) Stommen, både hos
menni-skor och djur, i motsats till hufvud och lemmar.
K-en och Itmmarne. — 4) (fig.) a) Hufvuddclen af
vissa ting. K-en af en gitarr, en violin. —
b) Säges om vissa föreningar, såsom etl helt
betraktade. Förekommer under denna bom. i
sammansättningarna: Siats-, Riks-, Samhällskropp.—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
